Jo, vi aspergare ska visst få arbeta för lönens skull

När yrkesverksamma försöker hjälpa oss aspergare, har vissa enligt min erfarenhet en tendens att tänka svartvitt. De kan exempelvis tänka att det antingen ska vara jättejobbigt att leva med Aspergers syndrom eller autism eller så ska det enbart vara lycka och glädje. Men det behöver inte alls vara så utan ibland kan vi vara någonstans mitt emellan!

Ett exempel på en situation där många kan tänka svartvitt är arbetslivet. Vissa yrkesverksamma anser att det är något fruktansvärt fel om en aspergare inte älskar sitt arbete och tycker att det är livets största mening.

Alla aspergare har olika behov i arbetslivet

Alla aspergare har olika behov i arbetslivet. Det finns många aspergare som skulle behöva sjukersättning eller en arbetsplats som är betydligt mer anpassad men inte får beviljat det, och dessa aspergare ska naturligtvis få det de behöver. De som behöver ett anpassat arbete för att orka delta i arbetslivet ska få stöd med det och de som inte orkar arbeta trots anpassningar ska självklart få sjukersättning. Det finns inget snack om saken.

Vissa aspergare trivs superbra med sina arbeten och dagliga sysselsättningar

Sedan finns det de aspergare som har lyckats hitta antingen ett anpassat arbete alternativt en daglig sysselsättning de trivs mycket bra med! Sysselsättningen är väldigt viktig för deras välmående. Dessa aspergare behöver både daglig stimulans i form av arbetsuppgifter och socialt samspel för att må bra.

Här är allt precis som det ska, och det är verkligen toppen att det finns aspergare som trivs så här bra med sina sysselsättningar! Det gör mig glad.

Vissa aspergare arbetar enbart för lönens skull

Men sedan finns det de som är någonstans mitt emellan. Jag har träffat aspergare som anser sig ha en arbetsförmåga så länge deras arbetsuppgifter är anpassade, men de vill endast arbeta för pengarnas skull, inte för sysselsättningens skull.

Dessa aspergare skulle aldrig få för sig att arbeta för skojs skull, och de skulle egentligen trivas bättre med livet utan daglig sysselsättning. Det är enbart lönen som är ett incitament för dem att fortsätta arbeta. De tycker att allt är som det ska eftersom arbetet inte gör dem sjuka och även många neurotypiker har det så här.

Alla har inte specialintressen man kan nyttja i arbetslivet

Självklart skulle det ideala vara att alla människor har ett jättemeningsfullt arbete som de älskar och som förgyller deras vardag. Men vissa aspergare har inget egentligt intresse av att arbeta, men däremot kan det finnas anpassade arbetsplatser för dem som känns någorlunda uthärdliga och inte gör dem sjuka. Vilket de själva tycker är helt okej så länge lönen är okej (sedan finns det såklart även många aspergare som måste arbeta med just sina specialintressen för att orka, men det inte de jag syftar på).

Arbetar inte även många neurotypiker för lönens skull?

Problemet är att många sådana aspergare tydligen brukar få höra från yrkesverksamma att det är något allvarligt fel och om de inte tycker att deras arbeten är ett sant nöje så borde de ansöka om sjukersättning. De får höra att ett arbete ska kännas jättemeningsfullt och förgylla livet.

När jag gör sådana här historier blir jag lite ställd. För handen i hjärtat, tycker varenda neurotypiker på allvar att arbete är ett sant nöje och lönen inte har någon betydelse? Skulle varenda neurotypiker verkligen välja att arbeta om de fick välja mellan att gå hemma och få pengar som motsvarar nivån på sjukersättning eller fortsätta arbeta med betydligt sänkt lönenivå som ligger på samma nivå som sjukersättning?

Varför borde just våra arbeten utgöra hela vårt livsinnehåll?

Visst, jag känner neurotypiker som verkligen älskar sina arbeten. Men jag känner även många som säger sig arbeta enbart för lönens skull. Om dessa neurotypiker fortsätter att arbeta för att kunna få en bättre ekonomi och ålderspension, varför är det helt fel om en person med Aspergers syndrom eller autism resonerar på samma sätt? Varför måste just våra arbeten alltid vara jättemeningsfulla för oss och utgöra nästan hela vårt livsinnehåll om vi själva inte anser att det är viktigt?

Vi aspergare ska ha ett val

Jag upprepar: självklart ska alla aspergare som mår dåligt av att arbeta antingen få sjukersättning eller hjälp med att hitta ett bättre anpassat arbete. Och varje aspergare som har ett drömjobb ska få all möjlig hjälp med att kunna få det jobbet istället för att tvingas arbeta med något som inte känns lika kul.

Men om det anses vara okej för en neurotypiker att arbeta för lönens skull om personen inte har något drömjobb, varför ska vi aspergare få höra tjat om att vi borde säga upp oss eller ansöka om sjukersättning om vi själva önskar att få fortsätta arbeta för lönens skull? Varför är det så viktigt om vi anser att vår fritid är meningsfull nog och vi mår psykiskt och fysiskt bra i övrigt? Ska inte vi få välja precis som andra människor?