Jo, aspergare och neurotypiker kan visst ibland mötas på mitten

I förrgår skrev jag ett blogginlägg om hur fel det kan bli när andra människor har förväntningar på oss med Aspergers syndrom eller autism som vi inte kan uppfylla. När andra människor träffar mig för första gången tror de kanske att jag är någon jag inte är om de upplever att min asperger inte syns, men sen kan de bli besvikna om jag inte klarar av saker som de förväntar att jag ska klara av. Då kan det hända att de börjar se det som deras uppgift att försöka ”ta bort” min aspighet. Men för mig är det viktigt att inte bli tvingad till nya aktiviteter mot min vilja och jag trivs med mina Asperger-drag! Därför vägrar jag att ändra mig själv för andras skull.

Däremot tycker jag att relationer handlar lika mycket om att ge som att ta och anser därför inte det heller vara rätt om allt umgänge skulle ske på mina villkor bara för att jag har en diagnos. Om andra människor anstränger sig för mig så vill jag också ge något tillbaka, naturligtvis under förutsättningen att jag inte mår dåligt av att kompromissa. Ingen part ska enligt mig behöva ständigt anpassa sig efter den andre utan att den andre också försöker skärpa sig lite så länge kompromisserna inte kostar någon för mycket energi. Ibland kan det faktiskt finnas en lösning för att jag och andra människor ska kunna mötas på mitten, och ibland finns det inte det.

Ett exempel på en situation där jag ansåg det vara rätt att jag skulle anpassa mig var när jag var som utbytesstudent i Kanada och bodde hos en kanadensisk värdfamilj i ett år. Värdfamiljen ställde upp helt frivilligt, de bistod med husrum och mat fick ingenting betalt för vare sig insatsen eller omkostnaderna. Jag förstod naturligtvis att ingen ville ställa upp på det sättet utan att få något tillbaka. Eftersom min värdfamilj ansträngde sig för mig så hade det nog inte varit så trevligt för dem om jag bara hade spenderat exakt all min fritid i mitt rum och de aldrig hade fått umgås med mig. De ville naturligtvis visa upp landet för mig, lära känna mer om Finland och mig som person. Och därför förstod jag att jag skulle försöka ge de det de ville ha som tack för att jag fick bo hos dem.

Att försöka vara social med familjen var inte så lätt för mig när de alltid satte sig i soffan i vardagsrummet och satte på TV:n på kvällarna. Jag har aldrig gillat att se på TV och film, och eftersom jag är så ointresserad så tappar jag koncentrationen och intresset direkt. Därför hade det mest naturliga för mig varit att stänga in mig i mitt rum, läsa en bok och skriva brev till mina kompisar i Finland (på 90-talet var det ju vanliga brev som gällde, inte SMS och mejl) men jag ville ju försöka kompromissa och ge lite av mig själv till värdfamiljen också.

Lösningen blev att jag satte mig i soffan i vardagsrummet med familjen och läste böcker och skrev brev samtidigt som de tittade på TV. Det här blev en kompromiss för oss alla även om båda parterna förmodligen hade velat ha det lite annorlunda: jag hade föredragit att kunna stänga in mig ensam i mitt rum medan värdfamiljen förmodligen hade föredragit att jag hade tittat på TV med dem men det här var ändå en acceptabel lösning för oss alla!

Att jag har Aspergers syndrom betyder ingalunda att alla människor alltid ska behöva ta hänsyn bara till mina behov, utan jag bör givetvis göra detsamma tillbaka! Om alla parterna försöker anstränga sig lite så kan det mycket väl finnas en lösning.