Igår berättade jag för er om mina minnen med min farfar. När han gick bort på hösten 2003, hade jag nyligen blivit diagnostiserad med Aspergers syndrom och kände mig därför relativt stark mentalt. Men däremot var jag förtvivlad över att han hade gått bort just då.
Anledningen till att jag var förtvivlad över tidpunkten var att jag alltid brukade åka till Finland varje sommar och hälsa på honom. Men sommaren innan hade jag undantagsvis inte gjort det, just den sommaren hade jag nämligen velat åka och tågluffa med min vän. ”Jag hinner ju träffa honom på honom under julhelgerna i december”, hade jag tänkt då. Men så fel jag hade haft för han levde ju inte längre i december 🙁
I flera månaders tid var jag förtvivlad, och jag tänkte på honom dag och natt. Glädjen över min Asperger-diagnos överskuggades av sorgen och skuldkänslan över farfar. Tänk om han dog i tron att jag inte brydde mig om honom? Jag hade ju inte ens åkt till Finland för att hälsa på honom på sjukhuset under hösten, men jag hade inte förstått att han var allvarligt sjuk. Jag hade inbillat mig att han skulle komma tillbaka hem. Jag visste varför jag hade agerat som jag hade gjort, men farfar visste ju inte det. Förtvivlan var så stark att jag tänkte att jag skulle känna sorg för resten av livet.
Men en natt på våren 2004 hade jag en mycket märklig dröm. Fast den kändes inte som en vanlig dröm. Det som skilde den från andra drömmar var att den kändes extremt stark och verklig, och jag kom ihåg alla detaljerna väldigt tydligt dagen därpå. Det kändes som att jag faktiskt var på plats på riktigt. I drömmen var jag och min familj i min farfars tomma hus. Jag stod i vardagsrummet och trodde mig plötsligt se farfar gömma sig i hörnan. Men det kändes som att jag såg fel, han var ju död!
Men sen när mina föräldrar lämnade vardagsrummet, visade sig farfar igen och sa att jag hade sett rätt. Han var på någon plats mellan jorden och himlen, han hade inte tänkt komma alls men han hade en sista uppgift att uträtta. Och den uppgiften var att säga hejdå till mig och tala om för mig att det var okej att jag inte hade besökt honom sommaren innan. Det hade varit han som hade gått bort hastigt.
”Men vad menar du, mellan himlen och jorden? Jag är ju i ditt hus nu och inte mellan himlen och jorden?”, frågade jag. ”Nej, din kropp är i din säng egentligen. Det är natt nu, och din kropp sover”. ”Så det här är en dröm alltså?”, frågade jag. ”Nja, det beror på vad du menar med dröm”, sa han. ”Det är ingen dröm på det sättet att jag finns här på riktigt, men i den bemärkelsen är det en dröm att din kropp ligger i din säng just nu. Men du känner ju själv att det här inte är någon riktigt dröm och inte som andra drömmar”, förklarade han.
Jag kände mig förvirrad. Så det här var alltså en dröm men ändå inte. Vad konstigt! ”För att du ska tro på mig, får du ett bevis på att vi har träffats på riktigt”, sa han. Han räckte över två små paket till mig. ”Vad är det i paketen?”, frågade jag nyfiket. ”Det får du veta imorgon i vaket tillstånd. När du förstår vad paketen innehåller, kommer du inse att jag varit hos dig på riktigt”, sa han.
När jag vaknade på morgonen, kände jag mig lugn för första gången på länge. På något konstigt sätt var jag inte längre arg på mig själv längre över att jag inte hade besökt honom sommaren innan. Jag var till och med så glad att jag undantagsvis svarade på ett okänt telefonsamtal. ”Hej, är det Paula Tilli?”, frågade en okänd kvinnoröst. ”Du och din man har anmält intresse till en lägenhet, och om ni fortfarande är intresserade av den, får ni komma till kontoret och skriva på kontraktet”.
Jag kunde knappt tro mina öron. Vi hade sökt ett förstahandskontrakt i flera års tid och nu äntligen skulle vi slippa ständigt bo svart hos olagliga andrahandsvärdar som tog ockerhyror. Det hade varit vår dröm under en väldigt lång tid att få ett förstahandskontrakt, och vi hade alltid undrat hur det skulle kännas att bo i en lägenhet som man själv hade skrivit ett kontrakt på och där man faktiskt hade rätt att bo. Om vi hade haft en möjlighet att få en enda dröm gå i upplevelse, hade vi vid den tidpunkten valt att det skulle vara ett förstahandskontrakt. Jag ringde till min man och berättade nyheten för honom. Han var lika glad som jag.
När han kom hem från jobbet, berättade jag för honom om drömmen. Jag sa till honom att detta förmodligen endast hade varit en dröm trots att den hade känts extremt verklig. Min man tyckte däremot att min farfar hade hälsat på mig på riktigt, och han tyckte att förstahandskontraktet var ett bevis på det. Han gav ju mig två små paket, och han var säker på att dessa paket innehöll två nycklar. En till mig och en till honom.
Idag vet jag inte vad jag ska tro på. Å enda sidan var drömmen så verklig att den inte kändes som en dröm, en känsla som jag aldrig har upplevt annars, och jag hade aldrig tidigare haft någon dröm där jag kommer ihåg detaljerna så här starkt. Det var dessutom en konstig slump att vi fick vårt förstahandskontrakt dagen efter. Å andra sidan känner jag mig ändå lite skeptisk på något sätt. Men hur det än ligger till så lugnade denna dröm mig på ett oförklarligt sätt, och jag kände detta lugn redan innan jag hade fått samtalet om lägenheten. Nu kunde jag äntligen gå vidare.
Har ni också haft konstiga drömmar, mina bloggläsare? Eller upplevt något annat som påverkat er starkt?
45 svar på ”Jag och min farfar, del 2”
Jeg tror det var en drøm, men en viktig drøm. Og hadde farfaren din kunnet komme tilbake, hadde han nok sagt akkurat det du drømte. Du kunne ikke vite at det var siste sommeren.
Ja, exakt, det hade han verkligen sagt om han hade levt! Det kändes skönt att ha den drömmen för efter det kunde jag äntligen gå vidare!
Jeg skulle skrive til deg i dag Paula, for i natt skjedde det noe merkelig. Jeg hadde en drøm som minnet meg om drømmen med din farfar, altså dagen etter jeg hadde lest om din drøm. I drømmen møtte jeg samboeren til min bestefar. Bestefar, morfar, døde for ti år siden av kreft. Etter det har jeg ikke hatt kontakt med samboeren siden hun aldri virket glad i meg, enda hun var der allerede før jeg ble født, altså hele mitt liv. men i drømmen besøker jeg henne og en sirkel er sluttet. Jeg trenger ikke lenger tenke på det. Var ikke det merkelig, at denne drømmen kom rett etter jeg leste om din farfar? Jeg skrev dette først under dagens innlegg, men kom på at jeg burde putte det inn på rett dag også.
Vad häftigt! Undrar om du hade drömmen eftersom vi hade diskuterat drömmar de senaste dagarna på min blogg och detta fanns i ditt undermedvetna? Eller så var det en slump att du hade drömmen just nu. Oavsett vilket så är jag glad för din skull. Kul att höra att drömmen gjorde att du inte längre behöver tänka på henne, måste kännas skönt att få ett avslut. Precis samma sak hände med drömmen med min farfar. Efter drömmen kände jag äntligen att jag kunde gå vidare!
Min man tyckte däremot att min farfar hade hälsat på mig på riktigt, och han tyckte att förstahandskontraktet var ett bevis på det. Han gav ju mig två små paket, och han var säker på att dessa paket innehöll två nycklar. En till mig och en till honom.
Är det första april i dag? Nej det är det inte. Det är bara Puala som repar inför Halloween. 😉
Jag tror inte att det är konstigare än att du undantagsvis svarade på ett telefonsamtal från okänt nummer. Jag är ganska säker på att sannolikheten är större att någon ska erbjuda en ett förstahandskontrakt över telefon om man svarar när det ringer än om man låter bli att svara i telefonen.
Det var fint sagt av din man tycker jag men jag ger inte någonting för den förklaringen. En nyckel till mig och en nyckel till honom. Det låter nästan lite romantiskt tycker jag. Det är som att komma hem till en partner som har städat hela bostaden, lagat till en god middag, dukat och tänt levande ljus mm. Jag är ledsen Paula men jag ger ingenting för din mans förklaring. Av mig hade du fått en klapp på axeln (om du tålt beröringen) och en kommentar typ: ”Nice dröm Paula. Jag hoppas hjälper dig i sorgearbetet men jag tycker ändå att du ska boka in en tid hos din läkare för att diskutera de där nya psykmedicinerna du tar. Jag är orolig för biverkningarna.”.
Jag svarar på alla dina tidigare kommentarer under den här tråden så att läsarna förstår vilket inlägg det handlar om! Jag förstår att du inte orkade svara igår om du exponerade dig socialt, sånt kan ta energi 😉
Jag vet att du inte tror på sådant här, Mats, och jag skrev inlägget med risken att du och andra bloggläsare skulle tycka att jag var galen. Måste dock säga att en vän till mig avrådde mig från att skriva detta inlägg, men jag gjorde det ändå 😉 Det som inspirerade mig att skriva inlägget var att en bloggläsare var förtvivlad över en anhörigs död och frågade om jag trodde att döda anhöriga skulle visa sig i drömmar och lämna meddelanden (detta hade hänt bloggläsaren), och när jag svarade på hennes mejl, ville hon absolut att jag skulle berätta historian om min farfar för henne. Först tänkte jag svara henne privat, men jag ändrade mig och skrev historian offentligt istället! Jag har ju som princip att alltid skriva ett offentligt inlägg när jag får en fråga för jag hinner tyvärr inte med privat mejlväxling. Efter detta kommer det inte bli flera ”spökinlägg”, så du behöver inte oroa dig Mats! 😉
Jag vill bara förtydliga mitt inlägg lite. Jag menade inte att jag TROR att min farfar besökte mig i drömmen ”på riktigt”. Jag menade inte heller att jag INTE tror att min farfar besökte mig i drömmen ”på riktigt” (däremot tror många av mina vänner och min exman det till 100%). Min inställning till övernaturliga upplevelser är att man inte kan veta hur saker ligger till. Jag vet inte vad som händer när man dör, och man kan enligt mig inte förklara allt med vetenskapen. Därför sågar jag inte tanken på övernaturliga saker, men jag påstår inte heller att övernaturligheter existerar! I Algeriet trodde däremot majoriteten av människor jag träffade på övernaturligheter, och det ansågs inte alls konstigt.
Om någon läkare skulle diagostisera mig med någon personlighetsstörning eller schitzofreni pga detta tankesätt så visst, men isåfall är en stor skara av min bekantskapskrets mycket schitzofrena eftersom många t om tror på sådana här saker till 100%! 😉 Jag kan ha fel, men enligt mig handlar schitzofreni om att man inte har någon verklighetsuppfattning alls och att man exempelvis kan börja tro att andra kan styra ens tankar osv, och inte om en dröm som man varit med om efter en nära anhörigs död!
Jag vet dessutom ett par människor som varit med om övernaturliga upplevelser. En har t ex fått ett meddelande i drömmen att en nära anhörig kommer att dö, och på vilket sätt döden kommer att ske, h*n har berättat det för sina familjemedlemmar som klassat personen som galen och döden har skett i verkligheten, och exakt på det sättet som personen hade beskrivit tidigare! Och denna person är fullt fungerande och jag skulle bli mycket förvånad om h*n hade schitzofreni. Sådana saker har jag aldrig varit med om, och jag vet inte hur det ligger till. Men jag sågar inte idén att det KAN finnas något övernaturligt vi inte vet om. Eller så finns det inte det, det kan man inte veta.
I Algeriet trodde dessutom majoriteten av människor jag träffade på övernaturligheter, och det ansågs inte alls konstigt.
Majoriteten av dina vänner tror att ätstörningar beror på utseendefixering i media. Det bevisar inte att det är mediabilden som ger upphov till ätstörningar. Dina vänners tro bevisar bara att de tror att det är så och det behöver inte ha någonting med verkligheten att göra. Själv är jag som du kanske kommer ihåg skeptisk till att det är utseendefixeringen i media som är förklaringen till ätstörningarna även om jag inte utesluter att det är så.
Om någon läkare skulle diagostisera mig med någon personlighetsstörning eller schitzofreni pga detta tankesätt så visst, men isåfall är en stor krets av min bekantskapskrets mycket schitzofrena eftersom många t om tror på sådana här saker till 100%!
Jag tror inte att du har Schizofreni men jag misstänker att dina upplevelser tillsammans med att du uppfyller diagnoskriterierna för Aspergers syndrom innebära att du kanske uppfyller diagnoskriterierna för någon personlighetsstörning eller åtminstone har drag av någon personlighetsstörning. Att ha drag av en personlighetssötrning är inte samma sak som att ha en personlighetsstörning. Att ha drag av Aspergers syndrom är inte samma sak som att uppfylla diagnoskriterierna för diagnosen Aspergers syndrom. Jag är ganska säker på att jag har läst någonstans att många människor som har Aspergers syndrom även uppfyller diagnoskriterierna för en eller flera personlighetsstörningar. Jag tror tex att jag har DRAG AV Schizoid personlighetsstörning och Paranoid personlighetsstörning. Det är ju bara att läsa diagnoskrierierna för personlighetssötrningarna. Jag är ganska säker på att många människor med Aspergers syndrom känner igen sig i flera av diagnoskriterierna för Schizoid personlighetsstörning även om de inte känner igen sig i alla. Det sistnämnda gör de inte nödvändigtvis i diagnoskriterierna för Aspergers syndrom heller så det kan man ju fundera på vad det innebär för om man har eller inte har diagnosen.
Jag har absolut ingenting emot att du skriver om din tro på övernaturligheter. Du behöver inte ta minsta hänsyn till mig när du skriver inlägg. Tvärtom så tycker jag att det är bra att du skriver om det eftersom det ger en bild av hur du ser på övernaturligheter. Jag tycker att det är en intressant fråga hur människor med Aspergers ser på sådana här saker och om vi skiljer oss från hur normala människor ser på övernaturligheter. Jag misstänker att jag och din bror är överrepresenterade men jag kan så klart ha fel. Det kan också vara så att det inte finns någonting som skiljer människor med Aspergers syndrom från normala människor på den här punkten. Vi kanske är lika mycket eller lite vidskepliga som andra människor i samhället. Men frågeställningen är intressant tycker jag.
Sedan så befinner du dig i en lite märklig sits när du som aspergerinformatör ska informera om Aspergers syndrom utifrån ett ”patientperspektiv” samtidigt som du som alla andra har ett behov av ett privatliv. Det är en balansgång som jag tror inte är helt enkel alla gånger. Det är som när du kommer i tid till föreläsningarna. Då mörkar du hur svårt du har för att passa tider vilket ger en något felaktig bild av dina svårigheter med att passa tider. Egentligen borde du inte lägga ner mer tid på att komma till föreläsningen än vad en normal människa hade gjort för då hade åhörarna förstått hur svårt du har för att resa och passa tider. Det är möjligt att föreläsningen inte hade blivit av då men då hade åhörarna iaf förstått att om man har Aspergers syndrom så kanske man inte ens klarar av att ta sig till föreläsningen. 🙂 Jag tycker så klart inte att du ska sköta dina föreläsningar så för då är det nog snart socialbidrag som gäller för Paula men du förstår nog vart jag vill komma med mitt resonemang. Jag kan själv spela väldigt normal i sociala situationer vilket har sina fördelar och nackdelar men samtidigt så ger jag ju min omgivning en väldigt falsk bild av mina sociala svårigheter när jag gör det.
Jag tycker hur som helst att du inte ska skriva vad jag eller alla andra som läser din blogg vill läsa utan jag tycker att du helt och hållet ska skriva om det du vill skriva om. Jag tror att det bara blir fel om du ska tillämpa självcensurer bara för att jag eller någon annan av dina läsare tycker si eller så om det du skriver. Någonstans handlar väl den här bloggen om att få en inblick i Paulas aspergerhjärna för att på så sätt få en förstpelse för hur det är att leva med Aspergers syndrom om man är Paula. Vi andra som har Aspergers syndrom och som kommenterar här bidrar till att ge läsarna en helhetsbild. Dina två Halloween-inlägg är jättebra på det viset att de visar hur olika människor med Aspergers syndrom kan se på sådana här saker. Det visar att alla människor med Aspergers syndrom inte har min och din brors logiska infallsvinkel. Nu är det bara forskningen som saknas så att vi får svar på vilket synsätt som är vanligast hos människor med Aspergers syndrom och om vi skiljer oss på den här punkten från normala människor. För att sammanfatta frågeställningen: Är människor med Aspergers syndrom mer eller mindre vidskepliga än normala människor? Jag är uppriktigt nyfiken på hur det ligger till med den saken.
Sedan tycker jag inte att du verkar tro på det du skriver eller också vågar du inte stå för din tro i bloggen av rädsla för att verka ”galen”. Jag menar det finns människor som tror bra mycket mer på övernaturligheter än vad du verkar göra Paula. Det är om man tar dig på orden uppenbart att du innerst inne tvivlar på att dina upplevelser verkligen är upplevelser av övernaturligheter. Det tycker ju jag med min inställning är sunt.
men isåfall är en stor krets av min bekantskapskrets mycket schitzofrena
Om de tror på sådant här till 100% och i övrigt uppfyller diagnoskriterierna för Asperger syndrom så tror jag att drag av en Schizotyp personlighetsstörning kan komma i fråga. Men att de tror på sådant här till 100% räcker inte. De måste dessutom ha många andra av de symptom som utmärker Aspergers syndrom. Det är en väldigt viktig del i min bedömning av dig och din tro Paula.
Dessutom avsåg jag inte diagnosen Schizofreni utan ”Childhood schizofrenia” (Pediatric schizofrenia) som i dag snarare är en blandning av några diagnoser som tex autism.
Jag tror att du har rätt! Men jag gillar personligen inte ordet ”personlighetsstörning” just för det låter i mina öron som att personen skulle vara störd. Fast riktiga psykopater, alltså sådana som medvetet utnyttjar andra utan att känna det minsta empati, ser jag som riktigt störda.
Du har rätt i att det som majoriteten av människor tror på inte behöver vara sant. Ibland kan det t om vara tvärtom – människor har blivit hjärntvättade av den rådande normen så pass mycket att de tror blint på det alla människor tror på utan att ifrågasätta.
Absolut har jag säkert drag av vissa personlighetsstörningar! När jag tidigare läste om schitzoid personlighetsstörning, minns jag att jag tänkte på att flera punkter stämde in på mig. Och samtidigt kände jag mig på den tiden provocerad över tanken att schitzoida personligheter kallades för personlighetsstörda för vem är det t ex som säger att alla måste tycka att det är roligt att vara med andra människor?
Jag har ibland avslöjat för publiken på mina föreläsningar att jag inte hunnit/orkat borsta tänderna. Jag försöker ta upp just sådana här levande exempel ur mitt liv så att människor förstår att allt inte är lika lätt för mig som det ser ut att vara.
Egentligen skriver jag i bloggen om vad som faller mig in, men å andra sidan har jag alltid i bakhuvudet om detta är något som skulle kunna intressera bloggläsarna för jag skulle inte orka blogga i längden om jag aldrig fick någon respons på det jag skriver. Om jag tror att inlägget är något som intresserar människor men att några ifrågasätter det, skriver jag det, och därför skrev jag också detta inlägg (fast måste erkänna att jag tvekade lite innan jag postade det för jag var lite orolig om några människor skulle börja undra om jag är riktigt frisk och om jag lämpar sig som Asperger-informatör, men jag kan garantera att jag inte tar upp sådana här saker på mina föreläsningar, vilket alla som hört mig föreläsa kan bekräfta ;-)) Jag har medvetet valt att bloggen i första hand ska handla om livet med Aspergers syndrom, just för att jag vill sprida information, men några inlägg, inklusive detta, handlar om lite andra saker.
Jag vill också veta om människor med Aspergers syndrom tror på övernaturligheter i mindre utsträckning än andra människor! En av mina vänner med Asperger gör det definitivt, en är skeptisk och några andra som jag känner gör GARANTERAT inte det, min bror behöver jag t ex inte ens fråga 😉 De flesta av mina bekanta som tror på övernaturligheter har inte Asperger, så baserad på mina egna erfarenheter skulle jag dra slutsatsen att Aspergare är mindre vidskepliga än andra. Men jag vet inte hur det ligger till.
Jag hoppas och vill gärna tro att min farfar besökte mig ”på riktigt”, och min exman tyckte att lägenhetskontraktet var ett bevis nog för vi fick två nycklar och paketen han gav mig i drömmen var små. Jag utesluter absolut inte det! Men 100% säker kan man aldrig vara. Däremot brukar jag säga att jag är 100% säker på att Gud finns, eller egentligen 99,99%. Det är en känsla jag har i kroppen, och det kan jag inte förklara på något sätt. Så jag tror absolut och har alltid trott att man kan träffa sina döda anhöriga i livet efter detta (fast jag kan inte komma med några vetenskapliga bevis för mitt påstående), men däremot är jag inte lika säker på att döda anhöriga kan kontakta oss genom drömmar i detta liv.
När det gäller drömmen var det viktigaste för mig att jag kunde gå vidare efter denna dröm, och jag hade kunnat göra det även utan ”nyckelbeviset”. Det hade räckt för mig att jag hade en känsla av att ha pratat med honom i drömmen.
Jag vet dessutom ett par människor som varit med om övernaturliga upplevelser.
Jag skulle nog säga att du vet människor som säger sig ha varti med om övernaturliga upplevelser. Du vet inte att de har varit med om det för du var knappast med själv.
Men jag sågar inte idén att det KAN finnas något övernaturligt vi inte vet om. Eller så finns det inte det, det kan man inte veta.
Jag köper att det KAN finnas något övernaturligt vi inte vet om. Men eftersom vi inte vet så är det bara en tro. En fantasi om du så vill. Men bara för att jag fantiserar om att Barack Obama är en utomjording så innebär inte det att han är det. Men han skulle kunna vara det. Det kan man inte veta. Människor har trott, tror och kommer att tro på allt möjligt. Det tycker jag att de ska ha all rätt att göra också. Jag är nöjd bara de inte tvingar mig att tro på sina vilda fantasier.
Jag håller med om att det bara är en tro. Men många människor har varit med om saker som man enligt mig inte kan förklara på något naturligt sätt, och jag kan förstå att dessa människor tror på övernaturligheter till 100%. Min mormor ”visste” ju tidigare att min morfar låg hemma medvetslös i sängen, och hon gick hem tidigare från gympan bara för att ringa en ambulans. Visst, jag vet att även detta skulle kunna vara en slump, men det är isf en mycket konstig slump med tanke på att mormor alltid hade gått på gympan en gång i veckan och lämnat min morfar ensam och detta aldrig hade hänt förut. Jag tycker nästan att detta är lite övernaturligt, men mormor tycker att det är vanligt att par som varit gifta länge vet när det hänt den andra något trots att man inte själv är på plats.
Ja, vilken tur att vi bor i Sverige och att vi får tro på det vi vill tro på! I vissa länder kollar de igenom väskorna på flygplatsen för att säkerställa att man inte har tagit med sig anti-islamiskt material in till landet, t ex skrifter som går emot den muslimska tron. Jag kan tänka mig att man blir fängslad där om man skulle våga ifrågasätta islam offentligt.
Jag tycker nästan att detta är lite övernaturligt, men mormor tycker att det är vanligt att par som varit gifta länge vet när det hänt den andra något trots att man inte själv är på plats.
En förklaring skulle kunna vara att din mormor efter att ha levt så länge med din morfar lärt sig läsa hans kroppspråk och förstod redan innan hon begav sig av till gympan att någonting inte stod rätt till. Någonting i hennes hjärna fick henne därför att för ovanlighetens skull avbryta gympan i förtid för att se till din morfar.
Dessutom kan det vara så att hon har avbrutit gympan i förtid vid ett par tillfällen förut men att hon har glömt dem eftersom intenting märkvärdigt inträffade vid de tillfällena.
Det här med att hon hade levt länge med min morfar och omedvetet märkte ett avvikande kroppsspråk hos honom skulle kunna vara en förklaring (fast hon visste iofs också att han låg på just sängen). Däremot tror jag på henne när hon säger att hon inte avbrutit gympan tidigare, och att hon aldrig någonsin upplevt något liknande. Detta hände för länge sedan, och då var hon helt klar i huvudet, men det senaste året har hon däremot blivit lite virrigare och börjat glömma lite saker. Fast å andra sidan är hon redan 93 idag.
PS. Det stämmer att dessa personer säger sig ha varit med övernaturiga upplevelser, men jag litar på dessa människor och tror inte att de ljuger. Men visst, man kan aldrig veta helt säkert om man inte varit med om det själv.
men jag litar på dessa människor och tror inte att de ljuger.
Jag litar aldrig till 100% på någon människa eftersom alla människor ljuger.
När jag litar på någon, litar jag aldrig på den personen till 100% utan kanske till 99%. Jag håller med om att alla människor ljuger (och ja, även personer med Aspergers syndrom trots att vissa människor påstår att vi inte kan ljuga). Men även om alla människor ljuger, betyder det enligt mig inte att man ljuger om ALLA saker utan ofta handlar det om s.k vita lögner. Däremot tror jag inte att dessa människor skulle ljuga om övernaturliga händelser (jag skriver TROR eftersom man aldrig kan vara helt säker, men jag vill lita på människor som jag umgås med).
Jag vet att du tänker så, Mats! Jag skulle personligen tycka att det var tråkigt att leva om jag helt sågade idén på övernaturligheter, och jag VILL tro att det finns en möjlighet att farfar besökte mig på riktigt, trots att jag inte vet hur det ligger till. Om jag sågade idén helt och hållet, skulle jag känna att det inte finns något hopp. Men jag antar att du och andra som inte tror på sånt här inte tycker att livet är tråkigt, ni kanske får hopp och energi av andra saker! 😉
Men jag antar att du och andra som inte tror på sånt här inte tycker att livet är tråkigt, ni kanske får hopp och energi av andra saker!
Det finns väl en anledning till att jag har lidit av mild depression genom åren. Du har nog rätt i att livet blir tråkigare om man inte tror på sådant där. Jag tror ju att tro är viktig men jag tvivlar på att det människor tror på existerar. Det är inte omöjligt att jag hade mått bättre i livet av att ha en tro men hur börjar man tro på någonting som man inte tror på och som man förnuftsmässigt inte vill börja tro på?
Jag vet inte om din depression skulle bli bättre om du trodde på Gud (antar att du inte gör det) eller på något övernaturligt, men många upplever i alla fall att tro på någon religion har kunnat ge dem glädje och framtidstro. Men om du inte ens vill tro på någonting förnuftsmässigt, passar det kanske inte dig. Och du kanske kommer att känna glädje av andra saker i framtiden så att din milda depression försvinner, jag hoppas iaf det!
En tro skulle säkert kunna vara till min hjälp men det är inte så enkelt att bara börja tro på någonting på riktigt utan att man själv innerst inne vet att det man tror på är fejk.
Jag vet att jag har skrivit förut här i bloggen att jag anser att jag är för realistisk för mitt eget bästa. Jag har inte samma naiva inställning till livet som jag upplever att många normala människor har. Jag tror det är en del av min personlighet och att det ger mig ångest. Därför tror jag också att jag hade mått bättre av en tro men som sagt det är inte så enkelt att börja tro ”på riktigt”. Dessutom vill en del av mig inte börja tro på saker som kanske bara visar sig vara fantasier i slutändan.
Jag förstår dig, och precis den uppfattningen har jag fått av dig här i bloggen (dvs att du är en väldigt realistiskt tänkande person). Klart det inte är så enkelt att börja tro på någonting som man egentligen inte tror på innerst inne. Därför är det så bra med religionsfrihet för människor ska vara fria att tro eller att inte tro på det man vill.
Det var dessutom en konstig slump att vi fick vårt förstahandskontrakt dagen efter.
Vad då slump? Det var väl ingen slump? Vet du hur många gånger de har ringt för att erbjuda er ett förstahandskontrakt som ni har missat för att du normalt inte svarar på okända telefonsamtal samtidigt som din man var på jobbet eller ute något ärende? Har du fört statistik på de gångerna?
Nej, har inte fört någon statistik. Sedan vet jag inte hur hyresvärdar gör när en person inte svarar i telefon, men jag hoppas iaf att de lämnar ett röstmeddelande till personen och talar om att man fått ett förstahandskontrakt. Eller så går de vidare och ringer till nästa, jag vet inte.
Eller så går de vidare och ringer till nästa, jag vet inte.
Jag tror det är olika hur de gör. Nära mejlar, några ringer, några skickar pappersbrev och några gör alltihop. Men oavsett vilket så tycker jag inte att det är en så stor slump ändå. Det är inte konstigare än att det faktiskt kan vara en tillfällighet. Det där med en nyckel till dig och en nyckel till din man betraktar jag som en efterhandskonstruktion. Hade drömmen innehållit tre presenter så hade din man istället sagt en nyckel till dig, en till mig och en bostad åt oss eller något. Se på maken, tre presenter precis som i din dröm!
Nära mejlar
Några mejlar
Jag drömmer ofta märkliga drömmar. Ofta är de väldigt långa och detaljerade, och jag minns dem nästan alltid när jag vaknar.
Förra veckan drömde jag t.ex. en underlig mardröm om min kontaktperson. Det började helt vanligt med att jag klev in på mottagningen för att jag hade en tid hos henne, men när jag säger i receptionen att jag ska träffa XX (kontaktpersonens namn) så säger receptionisten ”Vem skulle du träffa, sa du?” Jag upprepar då att jag ska träffa XX, varpå receptionisten svarar ”det finns ingen här som heter så”. Jag blir jätteförvirrad och jättestressad och försöker förklara att jag brukar träffa henne och att vi har bokat den här tiden, men receptionisten fortsätter att hävda att det inte finns någon med detta namn på mottagningen. Jag tar då upp en lapp med tiden och min kontaktpersons namn och visar, säger att ”den här lappen har XX skrivit”. Receptionisten säger då att det inte bevisar någonting och att vem som helst kan ha skrivit den där lappen.
Jag lämnar mottagningen och känner mig fortfarande jätteförvirrad. Jag söker på kontaktpersonens namn i folkbokföringen, men upptäcker att det inte finns någon i hela Sverige som heter så. ”Inga träffar”, står det. Av någon anledning söker jag även på mitt eget namn och får då upp ”Definitivt inga träffar”.
Sedan befinner jag mig helt plötsligt på biblioteket – och där sitter kontaktpersonen vid ett bord. Jag går fram och säger att hon nog borde skynda sig till sitt jobb, eftersom receptionisten där tror att hon inte finns. Hon reagerar inte utan sitter bara och stirrar rakt fram, ser inte ens levande ut. När hon inte reagerar på någonting jag säger går jag fram och skakar hennes arm, men märker då att den är helt mjuk, utan ben. Då förstår jag att det bara är ett skal som sitter där, att det inte finns någon människa inuti.
Jag går fram och frågar bibliotekarien hur länge personen vid det där bordet suttit där och pekar sedan mot min kontaktperson, varpå bibliotekarien svarar ”det sitter ingen vid det bordet”. Sedan vaknar jag.
Du har precis skrivit ett utkast till en skräcknovell.
Receptionisten säger då att det inte bevisar någonting och att vem som helst kan ha skrivit den där lappen.
Jag tror att receptionisten har Aspergers syndrom och heter Mats.
Jag tror att receptionisten har Aspergers syndrom och heter Mats.
Haha, den skönaste kommentaren någonsin! 😀
Hahahaha! 😀 Underbart roligt! 😀
Usch, vilken läskig dröm! Jag ryser när jag läser det. Det låter nästan som en skräcknovell, precis som Mats skrev.
Ja, det var verkligen skräckfyllt. Det är en av de värsta mardrömmar jag någonsin haft. Jag tror att jag drömde den p.g.a. att jag är så rädd att hon ska försvinna. Jag har drömt liknande drömmar om min katt, familjemedlemmar, vänner och andra som betyder mycket. Jag brukar även drömma att jag har jättebråttom till någonting, t.ex. ett tåg, och att jag hela tiden är nära att missa det eftersom saker ständigt går fel. Det kan handla om att jag inte hittar mina skor, att tågbiljetten har kommit på vift, att det är stopp i tunnelbanan o.s.v.
Ussch, vad jobbigt! 🙁 Jag har också ibland drömt att familjemedlemmar försvunnit. Och jag drömmer också ibland om att jag har bråttom och försöker springa, men benen lyder inte och jag kommer inte framåt, oavsett hur mycket jag försöker.
Inatt hade jag däremot en lite märklig dröm! Du, jag och Mats bestämde en träff i Stockholm, och vi träffades hemma hos några av dina släktingar som bodde i en stor villa och hade många småbarn. Mats hade mörkt hår, mustasch och kom från Hudiksvall. Vad synd att jag inte kommer ihåg speciellt mycket av drömmen för det verkade som att vi hade roligt. Det här med Hudiksvall var också roligt för jag kände mig osäker på om det ens fanns en stad i Sverige som hette så när jag vaknade i morse, så jag googlade och såg att staden faktiskt fanns på riktigt. Jag måste ha läst något om den staden någon gång och det kanske fanns i mitt undermedvetna (eller så har Mats kanske nämnt någon gång att han kommer därifrån och att jag bara glömt bort det). Anledningen till att jag drömde om just er inatt måste ha varit att vi diskuterade drömmar igår, men det var riktigt roligt 🙂
Mats hade mörkt hår, mustasch och kom från Hudiksvall.
Jag har inte mörkt hår, har aldrig haft mustasch och kommer inte ifrån och har aldrig bott i Hudiksvall. Tänk om sanningshalten i alla dina drömmar är lika låg? Din drömmar kanske sviker dig Paula.
Jag kände på mig att den här drömmen hade svikit mig. Hudiksvall verkar enligt google inte vara en speciellt stor kommun, så det hade inte varit speciellt troligt att du skulle komma just därifrån. Dessutom kände jag på mig att du inte hade mustasch i verkliga livet. Men i drömmen hade du det! 🙂
Jag kan sträcka mig så långt som att bära lösmustasch om det glädjer dig men någon riktig mustach vill jag inte ha. Jag bor i en storstad men jag bor inte i samma stad som du gör.
Tänk om det var lösmustasch du hade i min dröm? 🙂 Men å andra sidan har du ju inte mörkt hår, och du har aldrig bott i Hudiksvall.
Vad roligt att du drömde om oss! 😀 Jag har dock inga släktingar som bor i en stor villa och jag har heller inga släktingar som bor i Stockholm. Det är bara jag i min släkt som bor här, de flesta andra bor i Västergötland. Men långt ifrån alla drömmar stämmer ju överens med verkligheten. Ibland kan de vara riktigt skruvade, något jag tycker är underhållande.
En natt drömde jag t.ex. att jag och ett gäng människor till, bl.a. min mormor och en tant som jobbar i min ICA-butik, satt i fängelse. Jag ville ut därifrån, men de andra hade inte särskilt bråttom. Mormor ville absolut inte bli utsläppt, hon tyckte att det var bra i cellen eftersom där inte fanns några trappor. 😛
Men långt ifrån alla drömmar stämmer ju överens med verkligheten.
Paulas framtidsdrömmar är alldeles för precisa för att stämma med verkligheten. Hon får försöka drömma mer oprecist tex ”Jag träffar två personer i en stad någonstans i Sverige. Den ena är en man och den andra är en kvinna eller om det är en katt. Mannen har mörkt hår men inte mörkare än att det kan misstas för att vara ljust.”. Den typen av drömmar har mycket större sannolikhet att slå in än Paulas precisionsdrömmar.
Jag tycker annars att drömforskning är intressant men med drömforskning så menar jag riktig forskning på drömmandet och inte hokus pokus filiokus drömtydning.
Jag tycker också att drömforskning är intressant, men tycker även att det är intressant som du skulle kalla för hokus pokus.
Haha, ibland kan man drömma lite konstigt! Jag drömde för några veckor sedan att min mormor berättade för mig att hennes glasögon inte hade någon styrka och att hon bara låtsades behöva glasögon. Hon sa att den enda anledningen till att hon bar sina glasögon varje dag var att hon ville se smart ut! Hon skrattade när jag berättade för henne om drömmen.
Haha, vilken rolig dröm! 😀
Vilken fin berättelse! Jag tror inte att din diagnos skulle varit något problem för din farfar. Han hade ju sett hela dig sedan du var liten, oavsett vad man har för namn på vissa egenskaper. Jag tror inte heller att han velat att du skulle gräma dig för att du inte kommit på besök på ett tag när du inte visste hur illa det var. Kanske var han snarare stolt över att du klarade av att tågluffa?
Oavsett vilket ursprung man tillskriver drömmen så tycker jag inte det är konstigt att tro att det finns övernaturliga saker. Många som snart ska dö får se sina döda anhöriga strax innan. De brukar dock oftast hålla tyst om det för att inte deras omgivning ska tro att de blivit totalt förvirrade, så här på slutet. Eventuellt är det därför som många dör när deras (levande) anhöriga tagit en kort paus från att vaka över den döende. ”Jag skulle bara gå på toa”, säger de och grämer sig över att ha svikit den döde. Jag tror snarare att den döende passade på att få dö i sällskap med de som gått före.