Precis som för många andra barn med Aspergers syndrom, innebar skoltiden för mig ren, skär ångest. Det var inte kul att bli mobbad, men det allra jobbigaste var att även lärarna försökte få mig att ändra på mig så att jag skulle bli som ”alla andra”. De kunde inte förstå varför jag inte kunde lära mig saker som var lätta för andra. Att jag inte kunde det utan att veta varför gjorde mig rädd, var det kanske något fel på mig?
I vuxen ålder har jag ibland vad det var som gjorde att jag ändå klarade mig att leva i den här världen utan diagnos, och jag har kommit på att två saker i mitt liv har haft en bidragande faktor: nämligen mina specialintressen och min farfar. Specialintressena gjorde att jag kunde koppla av för stunden, och min farfar orkade alltid ägna sig åt mig. Han brydde sig inte om att jag inte kunde vissa saker, han var alltid på gott humör och orkade leka med mig. Det betydde för mig oerhört mycket att jag hade en vuxen utöver mina föräldrar som brydde sig om mig. Och eftersom farfar till skillnad från mina föräldrar inte behövde uppfostra mig, skämde han bort mig ordentligt.
Vi åkte till farfars hus varje söndag, och ibland någon annan veckodag också. Han ägde skog, och det var underbart att leka i skogen och plocka blåbär när det var fint väder. Om det var dåligt väder, stannade jag inne och lekte med farfar. Ibland sov jag även hemma hos honom. I hans hus hade jag aldrig ångest, och då glömde jag bort att jag inte platsade i det här samhället. I farfars ögon platsade jag alltid.
När jag flyttade till Sverige, lovade jag till mig själv att jag alltid skulle åka och hälsa på farfar som vanligt varje gång jag skulle vara i Finland. Min ångest och utanförskapskänsla växte i Sverige, men jag berättade aldrig för farfar att jag hade det jobbigt. Jag ville att han skulle må bra och att han inte skulle oroa sig för mig.
I oktober 2003 blev jag diagnostiserad med Aspergers syndrom. ”Vad kommer farfar tänka om det här?”, var en av mina första tankar efter att jag hade fått min diagnos. Jag visste att han skulle vara glad för min skull även om han inte ens visste om att jag hade haft det jobbigt, han var en sådan person som inte dömde andra. Jag bestämde mig att jag skulle berätta om diagnosen för farfar när jag skulle åka till Finland i december för att fira jul. ”Undrar vad han kommer att säga?”, undrade jag.
Det fick jag aldrig reda på. Några veckor efter att jag hade fått diagnosen, ringde min telefon en morgon. ”Farfar dog inatt”, berättade mamma.
Jag blev tyst. Varför just min farfar, och varför nu? Hur skulle jag klara mig utan hans stöd? Men sen kom jag på: nu hade jag fått min Asperger-diagnos, och jag hade blivit stark. Nu visste jag att jag dög som jag var. Farfar hade hunnit bli 90 år gammal och han hade varit sjuk ett tag. Det hade alltid rått någon slags telepati mellan mig och farfar, kanske kände han på sig att jag skulle klara mig själv nu. Det var dags att jag skulle låta honom gå. Men han skulle alltid finnas i mitt hjärta.
19 svar på ”Jag och min farfar, del 1”
Det hade alltid rått någon slags telepati mellan mig och farfar, kanske kände han på sig att jag skulle klara mig själv nu. Det var dags att jag skulle låta honom gå. Men han skulle alltid finnas i mitt hjärta.
Jag tror det var en ren tillfällighet att det inträffade just då eller ren tillfällighet var det nog inte då han var 90 år. Det var nog bara en tidsfråga och en större tidsfråga när han var 90 år än när han var ung vuxen. Men man vet aldrig. Själv är jag inte alls lagd åt sådant där hokus pokus filiokus. Nu när du skriver om din och din farfars telepati så börjar jag fundera på hur vanligt vidskepelse är bland aspergare jämfört med övriga befolkningen. Jag inbillar mig att aspergare är mindre vidskepliga än vanliga människor men det kanske är fel? Vad beror det på isf om det är så att de är mindre vidskepliga? Fantasibrist? En omöjlig fråga att svara på för dig Paula så klart men jag tycker ämnet är intressant ur ett apsergerperspektiv.
För att märka ord så är det nog teleknesi och inte telepati du har i tankarna.
Det är ju jag som blandar ihop telekinesi (som jag lyckades stava fel också tror jag) och telepati. Jag får snart skrivförbud på bloggen om jag fortsätter så här. Det verkar inte bara vara jag som har harvat klart på arbetsmarknaden. Min hjärna verkar ha harvat klart i skallen också.
Jag vet att du skämtar, men jag svarar ändå: du får aldrig skrivförbud, dina reflektioner är intressanta och gör bloggen levande, och jag tror att många läsare håller med!
Intressant! När jag skrev inlägget, tänkte jag direkt: ”Mats kommer säkert inte tro på det här”, och jag hade rätt 🙂 Trots att vi aldrig tidigare diskuterat vidskeplighet på min blogg, kände jag på mig på något sätt att du skulle se det som ”hokus pokus”. Tror att mitt antagande berodde på att du har gett mig intrycket på att vara en logiskt tänkande person. Min bror hör också till den kategorin. Om du är skeptisk till vad jag skrev idag, kommer du nog vara ännu mer spektisk när du läser morgondagens inlägg! 😉
Jag har alltid trott på Gud, och jag har trott på telepati mellan människor. Men däremot trodde jag förut aldrig på övernaturliga saker i allmänhet, jag såg sådant som hokus pokus. Men sen upplevde jag några märkliga saker vid några tillfällen för några år sen, något som jag inte vill ta upp offentligt här. På vissa händelser var andra personer med och såg samma sak, så det var alltså inga hallucinationer. Så nu är jag osäker på vad jag tror på. Som sagt tror jag på telepati, och jag tror på Gud och livet efter detta, och nuförtiden TROR jag att jag kanske även tror på vissa övernaturliga saker.
Din fråga om vidskeplighet är intressant. Kan det vara så att Aspergers syndrom ofta förknippas med killar med logiskt tänkande, och sådana killar förmodligen inte är speciellt vidskepliga? Men nu gissar jag bara vilt, jag vet inte om Aspergare är mer eller mindre vidskepliga än andra. Hade varit intressant om någon annan med Aspergers syndrom skulle kommentera det här. Är du kille eller tjej, och tror du på Gud, telepati och/eller övernaturliga saker?
När det gäller vidskeplighet så vet jag förresten en person som tidigare var väldigt skeptisk till sådant här! Men nu har han flyttat till ett hus där det spökar (vilket han redan visste tidigare om), och nu har han ändrat sig! Så vissa som är skeptiska kanske ändrar sig om de själva är med om något.
Min mormor tror absolut inte på övernaturliga saker. Hon gick varje vecka på gympa en gång i veckan fram tills hon var ca 85. En dag blev morfar medvetslös, och mormor berättade för mig och mamma att hon gick tidigare hem från gympan bara för att ringa en ambulans till morfar, och då körde ambulansen morfar till sjukhus.
”Men varför gick du hem tidigare från gympan, mormor?”, frågade jag henne. ”Men jag sa ju att jag gick hem för att ringa en ambulans för att morfar låg medvetslös i sängen”, sa hon. ”Men varför gick du på gympan och lämnade honom ensam medvetslös i sängen?”, frågade jag. ”Men han var ju självklart inte medvetslös när jag gick hemifrån, han mådde bra då”, sa hon. ”Men om morfar var som vanlig när du lämnade hemmet, hur visste du att han var medvetslös och behövde en ambulans?”, frågade jag. Hon förklarade att hon hade känt det på sig, att hon helt plötsligt fick någon konstig känsla i kroppen, och en inre röst sa till henne att morfar behövde en ambulans. Hon var helt säker på det, och därför gick hon tidigare. Hon hade varken blivit chockad eller förvånad när morfar faktiskt låg medvetslös i sängen för hon ”visste” ju det redan innan.
Detta hade aldrig hänt henne tidigare. Jag tyckte att det var övernaturligt, men mormor tycker inte att det är övernaturligt alls. Hon sa att det blir så när man varit gifta länge, men jag tycker fortfarande att det är häftigt! Men mormor är en sådan person som inte brukar reflektera över sådana här saker 🙂
Jag vet att du kanske tycker att det är en slump, och visst kan det var så. Men konstigt ändå att detta hände just bara den gången, och mormor hade trots allt idrottat i över 20 år och alltid lämnat morfar ensam.
Min morfar dog 1993, men jag kommer ihåg honom. Farfar har jag aldrig träffat, eftersom han bodde i Bulgarien och jag minns inte när han dog.
Men jag minns att min morfar och jag ofta tittade i en bok med vägmärken för jag var intresserad av vägmärken en period när jag var 4-6 år.
På din fråga om vidskeplighet. Nej jag är inte direkt vidskeplig, och jag tror inte på spöken heller, även om jag gillar en del övernaturliga skräckfilmer/tv-serier. En sorts vidskeplighet har jag ibland men det är mera tvång tror jag. Att man får för sig att om man inte gör en viss grej just nu så kommer nåt dåligt att hända. Jag vet ju att jag sedan tonåren har tvångssyndrom i perioder, och att det är en sjukdom som jag får leva med. Tvång, paranoia och vidskeplighet kan likna varandra, men jag är inte vidskeplig på det sättet att jag tror på annat övernaturligt än möjligtvis Gud och Jesus.
Ps. Farfars hus har väl samma betydelse som Rävsta har för mig? Att vi ofta drömmer om dom också? 🙂
Ja, tvångssyndrom är enligt mig lite annat än ren vidskeplighet. När mitt tvångssyndrom var så värst, kunde jag ibland få för mig att mina föräldrar t ex skulle dö om jag inte skulle hoppa tre gånger och klappa händerna samtidigt och liknande saker. Men detta var för över 10 år sedan.
Jag tänkte förut att Gud och övernaturlighet var skilda saker, men nu har jag märkt att många religiösa människor är också vidskepliga fast inte alltid! Jag var tidigare alltid noga med att poängtera att jag trodde på Gud men att jag inte trodde på övernaturligheter. Jag trodde att alla övernaturliga saker skulle hända i livet efter detta och aldrig i detta liv! Men nu vet jag som sagt inte längre vad jag tror på när det gäller övernaturlighet, jag är lite kluven.
Ja, farfars hus har exakt samma betydelse för mig som Rävsta hade för dig, tror jag! 🙂 Och jag kommer aldrig sluta drömma om farfars hus!
min mamma tror på tidigare liv och tror att jag har dött i en brand i mitt förra liv, eftersom jag alltid avskytt levande ljus.
När jag var 2 år och började på dagis så skrek jag när personalen tände adventsljus. Dom frågade sen mamma om det brunnit hos oss och hon sa att det inte hade. Efter det skrek jag inte när dom tände ljus men jag tyckte inte särskilt mycket om det. Det gick bättre i skolan än hemma för jag tänkte att i skolan så är det deras ansvar om det börjar brinna, medan jag var mycket mer rädd om vårt hem. Nu talar jag alltså om grundskolan.
Jag minns när jag var 10 eller 11 och det var den här tiden på året och det var lappar uppklistrade i vårt bostadsområde att man inte skulle lämna ett rum där man tänt julljus. Jag tänkte redan då att herregud behöver dom tala om detta för folk, jag är ju smartare som förstår det.
En annan gång skulle vi ut och åka bil lite på landet hela familjen, ta en tur som skulle ta en timme eller så ungefär och mamma hade satt en stek i ugnen på låg temperatur. Lågtempad bögröv som Kenneth skulle säga. Jag var orolig och sa att vi kan väl inte ha ugnen på medan vi är ute och åker bil? Mamma sa att jo då den är på låg temperatur jag vet vad vi kan göra.
Varje gång vi åkte på semester när jag var liten så var jag mycket noga med att alla sladdar till teve och stereo skulle dras ut. Är det vanligt att en pojke som är 10-12 år är så fixerad vid brandsäkerhet?
Nuförtiden är jag det också, fast mindre. Vi tänder ljus hemma på advent eftersom det är en viktig tradition men vi lämnar inte rummet när det är ljus som brinner.
Jag förstår verkligen varför din mamma tror så! Vissa människor tror absolut att vi levt tidigare, och det ingår även i bland annat hinduismens tro.
Nej, det är verkligen inte vanligt att en så liten pojke är fixerad vid brandsäkerhet tycker jag, fast iofs skulle detta kanske kunna förklaras med tvångssyndrom. Jag har själv varit lite rädd för att det ska börja brinna, men inte alls till den graden som du. Så det kan absolut finnas en bakomliggande orsak till din rädsla.
Personligen tror jag att det vi kallar telepati kan vara Gud som talar till oss. Han lägger en tanke i vårt huvud och en tanke i en annan persons huvud. Han lägger många tankar i oss, men det är sällan vi fattar att det är Gud som ligger bakom. Visst kan den onde också lägga tankari våra huvuden, då ofta som frestelser. Tanken i sig är förresten inte synd, utan först då vi faller för frestelsen blir det fel. Så här tror jag i varje fall.
Jag tror också att telepati är Guds ord eftersom jag tror att Gud är överallt. Jag har känt telepati med ett par människor som jag stått väldigt nära, men väldigt få. Och vissa människor har drömt sanndrömmar, och sedan har den händelsen hänt på riktigt. Riktigt häftigt! Jag har själv dock aldrig haft en sanndrömm.
Jag är tjej, har Asperger och tror 0 % på övernaturligheter eller Gud 😛 Människor vill gärna ha förklaringar till det som händer så jag kan på det sättet förstå varför en del tror på övernaturliga saker. Jag vill dock hellre hitta vetenskapliga förklaringar till saker och ting och se ”bevis”. (Har svårt för när det blir för mycket ”tyckande”, kanske därför som jag hade svårt att ta till mig t.ex. litteraturvetenskap när jag studerade det. Där handlade det inte så mycket om rätt eller fel eller direkt vetenskap vilket gjorde det svårt att studera tyckte jag. Däremot är jag intresserad av flera andra humanistiska ämnen.) Har blivit inspirerad av skepticism på sistone och tycker det är väldigt intressant. Jag har också blivit mycket mer källkritisk och när jag läser något vill jag veta vem som sagt det och vad personen har för syften. Bara för att det är någon känd vetenskapsperson behöver ju personen inte ha rätt, så det går ju inte att blint lita på all ”vetenskap”. Saknar för övrigt vetenskapsperspektivet i t.ex. psykiatrin där jag önskar att det vore mycket mer fokus på vad som verkligen hjälper och som är evidensbaserat.
Jag förstår hur du tänker, Anna! Baserad på vilka svar jag fått här på bloggen så kan vi, helt ovetenskapligt iofs, dra slutsatsen att Aspergare är mindre benägna att tro på övernaturligheter än andra människor 🙂
Jag är förresten som du när det gäller vetenskap, jag litar inte fullt ut på vad vetenskapliga undersökningar visar. Ibland kommer det någon undersökning som säger att det är farligt med kaffe, nästa gång är det inte farligt osv. Och om läkemedelsverket kommer med en studie som visar att influensavaccin eller en viss medicin inte är farligt så tror jag inte ett dugg på studien för det är klart att de har eget intresse av att människor fortsätter äta mediciner. Därmed inte sagt att jag aldrig tagit läkemedel, några gånger har jag varit tvungen, men jag är ändå övertygad om att det inte är helt ofarligt.
Jag är förresten som du när det gäller vetenskap, jag litar inte fullt ut på vad vetenskapliga undersökningar visar.
Det tror jag inte att forskarna heller gör. Det brukar ju krävas att många undersökningar visar på samma sak för att det ska anses vara på det sättet. Sedan får man skilja på vad undersökningarna visar och vad kvällstidningarna väljer att skriva om för att locka läsare till köp.
Jag tycker det är viktigt att vara skeptisk oavsett om det handlar om vetenskap, religion, politik eller någonting annat.
Jag heter Mats och är skeptisk till allting men så är jag stresskänslig och har ångest ockå.
Jag håller med om att det är viktigt att vara skeptisk. Idag brukar jag lyssna på min magkänsla och låta den bestämma om jag ska lita på en källa/undersökning eller ej. Min magkänsla sa till exempel till mig förut att låta bli att vaccinera mig mot svininfluensa eftersom jag inte kunde lita på att vaccinet inte skulle innehålla skadliga ämnen. Det kändes som ett rätt beslut för MIG, men därmed inte sagt att det hade varit ett bra beslut för någon annan. Alla måste få tänka själva! Därför skulle jag inte gå och säga till andra att det är farligt att vaccinera sig mot svininfluensa.
Magkänslan är ofta tillförlitlig! Jag jobbar på att ta reda på vad min magkänsla säger och att ha den tilltron till mig själv att jag tillåter mig att gå på vad den säger.
Ja, magkänslan säger mycket mer än vad man tror! Förut försökte jag lyssna på logiken och ignorera magkänslan, men på den senaste tiden har jag lärt mig att jag aldrig ångrar mig om jag lyssnar på min magkänsla.
Jag tror att magkänslan utgörs av alla erfarenheter man har i livet som hjärnan sedan drar sedan logiska slutsatser utifrån vilket yttrar sig som en ”magkänsla”. Jag tror alltså att magkänslan är hjärnans sätt att förstå vad som är rätt utifrån ett virrvarr av information.
Ja, det är säkert en samling av erfarenheter, men undrar om man skulle ha en magkänsla om man inte samlat på sig erfarenheter alls och man levt helt isolerat? På något sätt tror jag att jag ändå skulle ha någon slags magkänsla, men jag vet inte.