Igår var en väldigt speciell dag för mig!

I likhet med många andra barn med Aspergers syndrom hade jag som barn extremt svårt för att vänja mig vid nya människor och miljöer. De flesta av mina dagmammor och barnflickor förstod inte mitt behov av lugn och ro, och därför har jag för det mesta mycket dåliga minnen av dem. Men det fanns ett undantag: en gång hade jag en speciell barnflicka som jag verkligen höll kär. Denna speciella barnflicka hette Jutta och tog hand om mig mellan 1980 och 1981. Jutta var min allra första barnflicka, och trots att hon avslutade sin tjänst ganska direkt efter att jag hade fyllt 2 år minns jag henne tydligt. I likhet med vissa andra med Aspergers syndrom har jag nämligen ett väldigt bra långtidsminne.

Jutta tog med mig några gånger hem till sin mamma för att presentera mig för henne, och jag kommer ihåg att mamman bodde i ett stort höghus. Även jag var extremt liten på den tiden, kommer jag ihåg exakt vilken väg vi tog för att åka till mamman, och jag skulle inte ha några problem med att hitta till huset idag även jag inte varit där sedan två års ålder. Jutta ritade även en John Blund till mig som hon hängde upp på väggen i sovrummet ovanför min säng. När jag skulle somna på kvällarna kände jag mig lugn. Jag visste nämligen att denna John Blund vakade över mig så jag hade ingenting att vara rädd för. Även om Jutta avslutade sin tjänst 1981, fortsatte jag att ha kvar denna John Blund på väggen. Det kändes tryggt. På det sättet kände jag att Jutta var kvar hos mig när jag fick nya barnflickor som jag inte kände mig trygg med.

När jag fyllde 7 år, bad jag mamma berätta mer om Jutta. Jag hade inte glömt bort henne även om mina minnen om henne hade blivit lite vagare med åren. Mamma berättade att Jutta endast hade varit 18 år gammal på den tiden, men trots sin unga ålder hade hon varit mogen och riktigt barnkär. Eftersom Jutta hade varit så speciell för mig, pratade jag och mamma om henne ibland. Mamma berättade för mig vad hon hette i efternamn, och när jag blev vuxen och skaffade Facebook kollade jag om jag skulle hitta henne där. Men till min besvikelse fick jag inga träffar. Troligen hade hon gift sig och bytt efternamn, förklarade mamma för mig. Men jag kunde inte sluta tänka på henne och hade flera frågor i huvudet. Hade hon tyckt lika mycket om mig som jag hade tyckt om henne? Eller hade hon kanske glömt bort mig för länge sedan?

När Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat skrev en artikel om mig och min Aspergers syndrom för ett par månader sedan, fick jag plötsligt ett mejl från en avsändare som hette Jutta. Eftersom jag får mejl från nya människor hela tiden och Jutta är ett vanligt finskt namn, tänkte jag inte närmare på det. Men när jag läste mejlet närmare, insåg jag att det faktiskt stod i mejlet att hon var Den Där Jutta. Jag kunde inte fatta det!! Det var hon efter alla dessa år! Jag ringde till mamma direkt och sa: ”Jutta har mailat mig”. Jag behövde inte förklara närmare, mamma förstod exakt vilken Jutta jag menade. Sedan kastade jag mig över datorn för att svara på hennes mejl.

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Denna barnflicketjänst hade varit Juttas första jobb, och även hon pluggade samtidigt hade hon velat jobba heltid med att ta hand om mig. Det hade inte ens känts som ett jobb för henne utan snarare som ett nöje eftersom jag hade varit ett extremt lättskött barn. Efter att hon hade avslutat sin tjänst, hade hon kommit några gånger hem till min familj år 1981 för att träffa mig, men väldigt snart hade hon tappat kontakten med min familj.

Åren gick. Jutta skaffade egen familj men glömde aldrig bort mig. Hon tänkte mycket på mig under årens gång och undrade det var med mig. När hon fick egen son, berättade om sina minnen med mig för sonen. Även många av hennes arbetskamrater hade fått höra en del om mig under årens gång. Jag hade alltid haft en speciell plats i hennes hjärta, och ibland tittade hon på gamla bilder på mig som hon hade sprarat som minne.

När jag hade blivit vuxen, försökte hon ta reda på mitt telefonnummer via nummerupplysningen men handläggaren fick inga träffar (vilket inte är konstigt alls med tanke på att jag hade flyttat till Sverige). Även mina föräldrar hade skaffat hemliga telefon- och adressuppgifter, så därför hade Jutta inte kunnat få tag på mina föräldrar heller. Hon hade haft funderingar på att försöka leta upp mig med hjälp av ett finskt tv-program som sökte försvunna personer men det hade aldrig blivit av.

Den 10 april 2014 råkade Jutta köpa tidningen Helsingin Sanomat. Hon köper aldrig tidningen annars, men av någon anledning fick hon lust att köpa ett lösnummer just den dagen. När hon skulle börja öppna Torsdagsbilagan, fick hon syn på omslagsbilden. Hon tyckte att ansiktsdragen kändes bekanta och tänkte på att tjejen på omslaget hade liknande ansiktsdrag som jag hade haft som barn. När hon öppnade bilagan och läste mitt namn i artikeln, kunde hon inte tro sina ögon. Den där tjejen på bilden var faktiskt jag på riktigt! Jutta blev så glad att hon hörde av sig direkt till sina arbetskamrater och sin son för att berätta att hon äntligen hade hittat mig och hennes arbetskamrater kunde knappt tro sina öron. Även de hade nämligen läst samma artikel, och de undrade: ”Så den där författaren Paula Tilli som artikeln handlar om är alltså Den Där Paula?”

Jutta googlade och upptäckte till sin glädje att jag hade öppnat en hemsida på nätet med ett kontaktformulär. Hon skrev till mig och blev jätteglad över att jag svarade med en gång. Vi mejlade fram och tillbaka och bestämde att vi skulle träffas någon gång i framtiden.

Igår var äntligen denna ”Någon gång i framtiden”. Vi träffades utanför Stockmanns varuhus i Helsingfors. När vi fick syn på varandra, kramades vi riktigt hårt och sedan gick vi till ett närliggande café för att prata. Vi pratade om mitt liv, om min bok, Aspergers syndrom och ja, allt möjligt! Och hon berättade för mig vad hon haft för sig under alla dessa år.

Ibland sägs det att man lätt kan bli besviken om man träffar människor man minns från tidigare, men så var det inte alls med Jutta. Hon var exakt lika trevlig, varm och kärleksfull som hon hade varit i mina minnen under alla dessa år! Vi hade så mycket att prata om att vi inte ens märkte att det hade gått flera timmar och att det började bli sent. Vi båda höll med om att det var ödet som hade gjort att hon hade råkat köpa tidningen just den dagen. Vilken chans är det liksom att det skulle hända? När vi skildes åt, kramades vi hårt och lovade varandra att det den här gången inte kommer att få gå 33 år tills vår nästa träff.