Ibland tappar jag hoppet för mänskligheten

I förrgår läste jag någonting på Facebook som gjorde mig arg, upprörd och ledsen. Jag delade inlägget på Facebook i förrgår den 20:e juli, och ni hittar inlägget om ni scrollar ner lite på sidan jag länkade till. Jag uppmärksammade inlägget på Supermamsens Facebook-sida. Det var en mamma till flera barn med osynliga funktionsvariationer som hade skrivit inlägget. Av upphovsrättsliga skäl kan jag inte kopiera och klistra in det hon skrev ord för ord (vilket ni som sagt kan se på Facebook-sidan), men jag kommer att sammanfatta här vad hennes inlägg handlar om.

Osynliga funktionsvariationer

Mamman skriver att alla hennes barn har osynliga funktionsvariationer men att A har det som svårast med sin autism och utvecklingsstörning. På grund av funktionsvariationerna klarar inte A av att stå i kö, men barn med funktionsvariationer vill precis som andra barn besöka nöjesparker vilket de självklart också har rätt att göra. För att överhuvudtaget möjliggöra besöken brukar mamman fixat ett läkarintyg om A:s funktionsvariationer innan besöken för att kunna få ett armband till honom som ger honom rätten att använda handikappingångar samt berättigar honom att gå in till attraktioner via utgången. Vilket inte brukar vara något problem från nöjesparkernas sida, och personalen brukar fatta grejen direkt. Även andra barn brukar ta det mycket bra.

Vuxna är elaka

Problemet? Jo, de vuxna. Vissa vuxna är ”snällare” än andra och nöjer sig med att stirra och skaka på huvudet utan att säga något medan andra börjar mucka gräl för att sonen får gå före i kön med sitt armband. Det blir många suckar och blickar trots att mamman alltid försöker förklara för dessa vuxna människor att sonen har ett specialarmband. Vissa vuxna har till och med blockerat vägen för familjen! Och det har alltså endast vuxna gäster som reagerat så, barn har alltid haft hyfs och respekterat situationen.

En rullstol förändrade allt

Häromdagen besökte familjen Liseberg, men den här gången var A helt nyopererad i benen och satt därför i rullstol nästan hela tiden. Och nu fick familjen plötsligt ett helt annat bemötande! Den här gången var specialarmbandet plötsligt inget problem för vuxna besökare. Människor log, nickade och förstod. De höll upp dörrar och grindar för A, ingen muckade gräl och alla var jättesnälla och förstående. Tills A vid ett tillfälle gick upp ur rullstolen, sprang in till en attraktion och satte sig i en vagn. Då kom en arg vuxen man fram och beordrade honom att genast lämna vagnen. Att visa specialarmbandet för honom hjälpte inte, och han blev till och med hotfull. Personalen fick till slut komma fram och be den här mannen att backa.

Är inte förvånad

Själv är jag inte ett dugg förvånad för vi är många med osynliga funktionsvariationer som upplever liknande saker i vår vardag. Jag får ständigt försvara mig och förklara varför min boendestödjare städar mitt hem när alla andra vuxna måste städa själva, varför jag hade aktivitetsersättning förut och ”slapp” jobba mm. Vid ett tillfälle kom det en autistisk tjej till min föreläsning som berättade att hon hade hamnat i rullstol som vuxen. Hon upplevde att rullstolen var det bästa som hade hänt henne för nu var det plötsligt ingen som ifrågasatte hennes boendestöd längre. Ingen uppmanade henne heller att skärpa sig och anstränga sig lite mer. Dock måste jag poängtera att jag själv inte har någon erfarenhet av att sitta i rullstol och indikerar inte heller att det skulle vara lätt att sitta i rullstol!

Dela gärna inlägget

Även om jag inte är förvånad blir jag verkligen mörkrädd när jag läser mammans berättelse. Det är sådana här historier som får mig att tappa hoppet för mänskligheten! Precis som mamman påpekar i slutet texten var det förmodligen onödigt av henne att skriva inlägget eftersom alla hennes Facebook-vänner redan förstår sådana saker. Och ni som läser min blogg förstår ju också och behöver inte upplysas om hur man beter sig mot folk med funktionsvariationer. Men om ni har Facebook, gå gärna in ändå där och dela hennes inlägg för kanske, kanske kommer det nå någon som inte förstår!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.