När man arbetar med oss med Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser är det viktigt att man tänker öppet. Det kanske finns en en lösning eller strategi som fungerar på de allra flesta personer men det fungerar inte nödvändigtvis på en person med Aspergers syndrom. Det kanske finns en lösning som fungerar på många personer med Aspergers syndrom men denna lösning fungerar inte nödvändigtvis på alla med samma diagnos. Ibland måste man testa många olika strategier för att kolla vad som fungerar och vad som inte gör det.
Det har hänt mig ett flertal gånger att välmenande människor som är okunniga om Aspergers syndrom har gett mig råd om hur jag ska lösa mina problem i vardagen. Om de får höra att jag ofta tappar bort viktiga saker, tycker de ofta att lösningen är att alltid bevara alla saker på samma ställe, då är problemet löst. När de får höra att det lätt blir stökigt hos mig, blir deras råd till mig att alltid lägga alla grejer på sin plats direkt efter att jag använt grejerna. När de får höra att jag ofta glömmer bort att ta ut sopor eller inte orkar göra det, råder de mig att lägga soppåsen i hallen så att jag kan ta ut påsen samtidigt som jag går ut, då behöver jag inte gå en extrarunda till sopnedkastet.
Men tyvärr är det inte så enkelt. Jag brukar säga att om mina problem skulle vara så här lättlösta, skulle jag troligen inte ens ha behövt mina diagnoser från första början. Då hade jag förmodligen lärt mig liknande strategier av mina föräldrar redan i barndomen eller allra senast i tonåren, och då hade jag troligen inte ens behövt boendestöd idag. En anledning till att jag har mina diagnoser är just att jag har svårigheter som inte kan lösas så här enkelt. Detta betyder inte att det inte skulle gå att hitta strategier för mina svårigheter utan ibland är strategier och lösningar lite annorlunda än vad andra människor tänker sig.
Att jag lätt tappar grejer beror på att jag är tankespridd och råkar lägga saker på fel ställe för jag orkar inte alltid vara uppmärksam. Att jag inte lägger saker på sin plats efter att jag använt dem och låter det bli stökigt istället beror på att jag inte har någon energi till att hålla ordning. Jag orkar exempelvis oftast inte lägga havregrynspåsen i köksskåpet eftersom då skulle jag behöva öppna skåpet, ta havregrynspåsen, lägga den på hyllan och stänga skåpet vilket är ganska många steg för mig att tänka på. Jag skulle bli otroligt trött om jag tvingade mig själv att göra det varje dag. Att jag oftast inte tar med mig soporna när jag går ut är att jag inte orkar tänka på två saker samtidigt. När jag är på väg någonstans, orkar jag inte tänka på soporna samtidigt för då blir jag bara stressad.
Genom åren har jag hittat annorlunda lösningar för dessa problem för att underlätta mitt liv. När det gäller att tappa bort grejer har jag tagit hjälp av mina boendestödjare att hitta lämpliga förvaringsställen för olika föremål. Visst tappar jag ändå bort grejer men jag har insett att jag måste acceptera att det är så. Visst skulle jag kunna försöka skärpa mig på den punkten, men då skulle jag behöva vara på helspänn hela tiden och min livskvalitet skulle därmed bli betydligt sämre. Att jag inte orkar lägga saker på sin plats har jag löst genom att börja förvara havregrynspåsen i köksbänken och tvättmedel på hallbordet för då slipper jag hämta tvättmedlet från badrummet när jag ska tvätta. Visst blir det lite stökigare hos mig, men jag sparar otroligt mycket energi genom att låta saker ligga framme. Att jag har svårt att ta ut soporna har jag löst genom att kasta soporna direkt när jag kommit hem. Då har jag inte bråttom och har oftast tid och energi att koncentrera mig på soporna.
15 svar på ”Ibland måste man hitta annorlunda strategier”
Hejsan Paula. Det där du beskriver är jättebra. Jag känner precis sådär och har också Aspergers Syndrom.
Jag håller på att skriva om hur det är för mig med att ha Asperges Syndrom. Tänkte att jag sedan skulle ge ut det som bok. Har du några förslag på vad man kan ha med i boken? Vad jag behöver ta upp och så vidare. Någonting som är viktigt alltså.
Mvh Josephine.
P.S Du är en stor inspiration för mig
Hej Paula och alla andra! Som vanligt läser jag din blogg med stort intresse och ser alltid fram emot nya inlägg ☺. Jag har en fundering kring dina tidigare inlägg där jag tolkar att du menar att det bästa är att låta barnet vara på sitt eget sätt, oavsett om det av andra betraktas som normalt eller inte. Vår snart 5 -åriga tjej ska utredas inom autismspektrumet nu och jag misstänker att hon har aspergers. Jag håller verkligen med dig där och brukar tänka på att inte låta besviken när hon berättar att hon leker ensam (för hon gillar det iaf ganska ofta) men även att inte låta för glad när hon berättar att hon lekt med andra. Det där lät kanske lite konstigt men vad jag menar är att jag försöker att låta glad och intresserad oavsett om hon varit ensam under dagen eller inte. Men sen tänker jag på de sociala svårigheterna hon har och då säger bup att det är bara och träna och träna med henne hur hon ska göra tillsammans med andra. Till exempel att man turas om när man pratar, hon kan gärna berätta nåt i ett svep och sen bara går hon därifrån utan att invänta respons från personen ifråga. Hon har heller inte koll på hur nära man ska vara personen man pratar med alltid och har svårt för det vardagliga småpratett med jämnåriga (funkar bättre med oss vuxna). Men nu till frågan, tycker du eller ni andra också att det är en bra idé att låta henne tränas i det sociala samspelet? Jag tänker att det låter som en bra idé, men jag är ju verkligen ingen expert (även om jag läst en hel del). Tacksam för synpunkter!
Hej Marie-Louise!
När jag tänker på träning tänker jag mest på att tvingas in i saker mot sin vilja för jag fick jämt höra att jag måste träna att leka med andra osv. Och den typen av träningen mådde jag dåligt av. Jag vill ju inte ändra min personlighet utan jag vill vara jag! Men den typen av träningen som du beskriver ställer jag mig däremot mycket mer positiv mot. Jag hade själv uppskattat som barn om jag hade fått förklarat för mig hur andra människor tänker i olika situationer, varför de ibland säger saker de inte menar, varför de ofta ändrar sig, hur jag kan uppfattas om jag pratar alltför länge osv. Det hade verkligen underlättat för mig! Detta ser jag inte ens som träning utan som en nyckel till neurotypikernas värld, och det hade underlättat för mig om jag hade förstått mer om varför majoriteten av människor i den här världen beter sig som de gör. Det viktiga hade varit att jag inte hade blivit pressad att ändra min personlighet och tvingats leka med andra barn när jag inte ville det utan jag hade endast velat förstå hur andra människor tänker.
Hej Jossan! Roligt att du gillar inlägget och att du skriver en bok! 🙂 Saker som kan vara bra att skriva i boken enligt mig är vad som har fungerat för dig, vad som inte har fungerat och framför allt varför, hur du vill bli bemött och hur det har blivit när du har blivit bemött fel osv. Skriv helt enkelt saker som du tycker är viktiga för neurotypiker att veta om Aspergers syndrom! Stor lycka till med boken 🙂
Hej Paula!
Får aha-upplevelser i princip alla dina inlägg. Har fått min diagnos sent. (50) i år alltså. Så allt tänk är så nytt för mig. Har mått fruktansvärt dåligt o blivit illa bemött i hela mitt liv. Nu känns det som om alla bitarna faller på plats. Har själv en blogg nu. O det är så skönt att skriva av sig. Samtidigt har jag så svårt för att komma ihåg vad jag behöver ha hjälp med. Ska ingå en arbetsutredning snart o det skall bli skönt. Det du beskriver med arr förenkla för att inte bli så trött. Kom på när jag läste att det gör jag ju oxå o har alltid gjort. Jag bor i ett stort hus. Har korgar på varje plan där jag samlar allt som skall byta våning. Så jag inte behöver springa så mycket upp o ner. Har även en korg där jag lägger allt som jag skall ha med mig när jag går hemifrån. På så sätt så glömmer jag mindre o slipper tänka extra på allt, vilket tröttar extremt….Tack för en underbar blogg. Du är så fantastisk. ❤️
Tack Lotta ❤️ Vad bra att mina inlägg har hjälpt dig att förstå dig själv bättre och att du också skriver av dig nu. Jag kan känna igen det här med att man inte vet vad man behöver hjälp med. Förut visste jag inte det själv heller. Det enda jag visste var att mitt hem var ett kaos men varför det var det och vad jag behövde hjälp med för att ändra på det hade jag ingen aning om. Men min boendestödjare har hjälpt mig nu att hitta förvaringsställen till olika föremål och hon hjälper mig också att slänga grejer jag inte behöver. Det har hjälpt mig otroligt mycket!
Precis så är det, konstaterade jag då jag läste inlägget och e-postade länken till den blivande ex-maken som ständigt undrar hur det kan vara så svårt för mig att hålla, vad han kallar, ordning.
Vad bra, hoppas det kan få honom att förstå dig bättre!
Tänk att vara så där trött och samtidigt få en massa hemska tvångstankar och vanföreställningar som gör att man ständigt måste utföra ångestfyllda tvångshandlingar. Så har jag det. Och det känns som om jag måste ta livet av mig för att slippa mina tvång och vanföreställningar. Jag har provat massor av mediciner mot tvång och hade bara två liknande kvar att välja mellan när jag var in till psykakuten i måndags. Och inte har jag något hopp om att denna ska fungera bättre än de andra. Och att vara inlagd kan jag inte vara för att psykiatrin är inte anpassad för personer med Autism/Asperger. Det går inget bra att dela rum och toalett med andra. Och jag kan inte äta deras mat för jag upplever den som avföring. Sist jag låg inne så kunde jag inte äta deras mat och då var det en jävla kärring som sa ingen mat och sedan godis inte undra på att du får ont i magen.
Vad tråkigt att höra vad du går igenom, Linda! 🙁 Jag önskar att jag skulle ha några råd att ge dig. Jag tänkte precis fråga om du hade provat mediciner men läste precis att du hade provat och att det inte hade hjälpt dig. Jag kan verkligen känna igen det här med att man inte kan äta viss mat. Jag hade nog själv haft det om jag hade varit på sjukhus för det finns många grejer jag inte klarar av att äta. Styrkekramar till dig ❤️❤️
Tack! Psykiatrin och övriga sjukvården skulle verkligen behöva lära sig om Autism/Asperger och lära sig anpassa. Men psykiatrin är ju så dåliga och kan till och med vara elaka som jag berättat om förut i ett annat inlägg.
Jag håller verkligen med! Usch 🙁
Jag har varit inlagd några gånger på en psykavdelning och på övriga vårdavdelningar i cirka 2 dagar. Hade jag varit det längre hade jag fått svälta ihjäl. Och att vara inlagd på en psykavdelning känns inte som att vara inlagd på en vårdavdelning utan som på en uppfostringsanstalt. Det känns inte som att skötarna är där för att vårda en frisk utan för att uppfostra en frisk. Jag är livrädd för att bli inlagd.
Vad dåligt att de inte ens kan anpassa maten 🙁 Jag förstår verkligen att du är livrädd för att bli inlagd. Jag har tyvärr hört andra liknande historier om psykiatriska vårdavdelningar så du är definitivt inte ensam! 🙁
Känner verkligen igen mig. kram