Ibland när andra människor får veta hur otroligt lite energi jag har, ger de mig råd om vad jag borde göra och äta för att få mer energi. Och när jag sedan inte orkar testa de metoder som de rekommenderar till mig, säger de att det inte är konstigt att jag är trött om jag inte är villig att ändra på min livsstil.
Men det som alla människor inte alltid förstår är att jag har testat otroligt många saker och lagt mycket pengar för att få mer energi. Eftersom ett av mina största önskemål i livet har varit att få mer energi, har jag genom åren hunnit testa otroligt många metoder. Det som jag bland annat har testat efter andra människors rekommendationer är:
1. Utesluta gluten- och mjölkprodukter
2. Äta LCHF
3. Vistas minst en timme i dagsljus varje dag
4. Gå och lägga mig exakt samma tid varje dag och gå alltid upp samma tid, oavsett om det är julafton, nyår eller vardag
5. Gå på akupunktur och hypnos
6. Äta större portioner mat varje dag (trots att jag är noga med att få i mig rätt kaloriintag, har vissa trott att jag äter för lite och därför har jag under perioder testat att öka kaloriintaget rejält och äta betydligt fler kalorier än rekommenderat utan resultat)
7. Äta onyttigare (Jag äter extremt nyttigt och äter bland annat inte vitt socker, sötningsmedel, jäst och mycket annat och konstigt nog har jag ibland fått höra att det är min nyttiga livsstil som gör att jag inte har energi, därför testade jag under en period att äta kakor, bullar och godis med resultatet att jag bara mådde ännu sämre)
8. Motionera regelbundet
9. Sluta motionera (för jag märkte att motion gjorde att jag mådde sämre)
10. Äta diverse kosttillskott trots att jag får rätt mängd antioxidanter och vitaminer genom kosten
11. Öka och minska på de timmar jag sover under natten
De flesta av dessa metoder har jag testat under längre perioder. Men eftersom det tar mycket energi av mig att testa nya saker hela tiden och jag fortfarande har extremt lite energi trots att vissa av dessa metoder faktiskt har hjälpt mig till en viss del, har jag istället slutat lyssna på andra människors råd och accepterat det faktum att jag inte orkar lika mycket som andra människor. Att jag inte orkar följa nya råd och testa nya saker handlar inte om att jag inte skulle vilja få energi, det handlar om att jag mår bättre av att acceptera mig själv som jag är än att försöka sträva efter något som ändå är ouppnåeligt för mig.
När min läkare förklarade för mig att vi som har Aspergers syndrom måste lägga mental energi på saker som andra människor gör automatiskt och att medfödda funktionsnedsättningar inte försvinner genom en ändrad livsstil, förstod jag att jag aldrig kommer att bli som en neurotypiker när det gäller energinivån, oavsett vad jag äter och gör! Det är ju inte så att jag vaknar med en minskad energinivå utan det är de vanliga vardagliga aktiviteter som tar all min energi.
Jag har förstått att jag aldrig kommer att kunna skaffa barn eller husdjur, klara mig på mindre än 12 timmars sömn på nätterna eller att leva ett så kallat ”normalt” liv. Men det är ändå okej! Jag kan ändå uppnå en god livskvalitet genom att unna mig själv återhämtning när min kropp behöver det och fokusera på de saker i livet som jag faktiskt mår bra av!
19 svar på ”Ibland är det bäst att acceptera situationen”
Bra att du fokuserar på det du är bra på kan ju ta en hel livstid att prova alla metoder o kostföring etc som finns i dag ! du verkar ju äta bra o har ingen mineral eller vitamin brist vad jag förstår .
Ja exakt, det skulle verkligen kunna ta en hel livstid och det finns alltid nya metoder som man skulle kunna testa. Jag testade alla mina värden för ett tag sen, och mina njurar, sköldkörtel och lever fungerade bra och jag har ingen vitaminbrist. Jag tycker att det är bäst att fokusera på det positiva i livet och acceptera att jag inte orkar lika mycket som de flesta andra!
Alltså nu måste jag få veta vilken läkare du har, de jag haft hittills har varit helt oförstående när det gäller mental energi. Det är jag som har fått förklara för dem att Aspergare måste lägga mer energi på det mesta på grund av automatiseringssvårigheter och att det inte handlar om bristande motivation från min sida men det hjälper ju inte när jag är den som är funktionsnedsatt och de har den fina utbildningen…
Förut gick jag på den neuropsykiatriska mottagningen på Sankt Göran, men när kliniken lades ner var det jättesvårt för mig att hitta en läkare som förstod mina svårigheter och min trötthet. Nuförtiden går jag på en mottagning som heter Cereb, de är superbra men eftersom det är en privat mottagning måste man tyvärr lägga en ner pengar på det. Men jag har inte hittat andra läkare som förstår mig så jag måste fortsätta gå dit. Vad tråkigt att du också råkat ut för läkare som tror att allt handlar om bristande motivation 🙁
Tack!
Alltså nu måste jag få veta vilken läkare du har, de jag haft hittills har varit helt oförstående när det gäller mental energi.
Det är ju allmänt känt att vardagen kan vara väldigt energikrävande för människor med Aspergers syndrom. Det är konstigt att dina läkare inte har förståelse för det och om de ändå tycker att dina vardag tar för mycket energi från dig så kanske de bör fundera på om du är deprimerad eller har sänkt energinivå av någon anledning? Att förklara mental trötthet och energibrist med bristande motivation är en så ytlig förklaringsmodell att de inte säger någonting.
Depression och andra anledningar till en allmänt sänkt energinivå kan ganska enkelt uteslutas eftersom inte alla aktiviteter kör slut på mig, dessutom har jag fått prova både antidepressiva och centralstimulerande utan att det gav någon vidare effekt.
Det är väl en kombination av bristande kunskap och press uppifrån att få mig ”färdigbehandlad” som gör att de faller tillbaka till motivationsförklaringen…
Jag fungerar likadant: alla aktiviteter kör inte slut på mig. Jag tror t om att det tar mer energi av mig att handla mat än vad det tar att åka till föreläsningsorter och föreläsa. Jag skulle aldrig orka dammsuga, skura golvet eller bädda sängen men däremot är det lite lättare för mig att diska. Ibland orkar jag sitta i telefon flera timmar, men däremot orkar jag inte gå ut och kasta soporna.
Själv fick jag knappt heller någon effekt av centralstimulerande förutom en massa oönskade effekt. Jag blev bland annat överaktiv och sov lite och ingen i min omgivning stod ut med mig för jag hade tydligen blivit helt personlighetsförändrad. Däremot orkade jag diska oftare än vad jag orkar utan medicinen, men nackdelarna övervägde definitivt fördelarna.
Det är väl en kombination av bristande kunskap och press uppifrån att få mig ”färdigbehandlad” som gör att de faller tillbaka till motivationsförklaringen…
Men vad är det för människor vi pratar om? Är det vanliga läkare eller är det personal på vuxenhabiliteringen? Jag kan förstå att vanliga arbetsterapeuter och psykologer säger att det beror på moviationsbrist men om psykologer och arbetsterapeuter på vucenhanbiliteringen säger det så börjar man ju undra vad de har för belägg för det egentligen.
Psykiatriker och arbetsterapeut på en psykiatrisk mottagning.
Habiliteringens psykolog och arbetsterapeut var mycket bättre men svårare att få en tid med.
Tyvärr vill ju kommunen gärna ha ett detaljerat utlåtande av en psykiatriker för att kunna bevilja en för mig lämplig nivå av boendestöd.
På psykiatriska mottagningar saknar de tyvärr ofta kunskap, jag har t om varit med om att personal inte tror på neuropsykiatriska diagnoser utan fortfarande tror att allt beror på uppfostran. Habiliteringen brukar vara mycket bättre, men däremot kan det vara svårt att få tider precis som du skriver. Här i Stockholm brukar man dessutom endast få gå till habiliteringen ett visst antal gånger, sedan anses man vara färdigbehandlad.
Jag behövde också ett detaljerat utlåtande av en psykiater för kommunen ville veta varför jag fortfarande behöver boendestöd i samma omfattning som tidigare och varför boendestödjarna inte lyckats lära mig strategier som fungerar så att jag skulle kunna klara mig på färre boendestödtimmar. Som tur är har jag gjort en utförlig funktionsförmågebedömning där det framgår att jag har mycket stora motoriska svårigheter och svårt att följa instruktioner.
Men eftersom det tar mycket energi av mig att testa nya saker hela tiden och jag fortfarande har extremt lite energi trots att vissa av dessa metoder faktiskt har hjälpt mig till en viss del, har jag istället slutat lyssna på andra människors råd och accepterat det faktum att jag inte orkar lika mycket som andra människor.
Det låter som om du har landat i:
Om du har asperger föredrar du kanske fasta rutiner, som gör att du inte behöver improvisera så mycket. https://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Aspergers-syndrom/#section-3
När jag tänker efter så är det nog just när jag har levt så regelbundet som möjligt som jag har tyckt att vardagen har tagit så lite energi som möjligt.
Det där känner jag igen! Däremot har jag inga problem med förändringar så länge förändringarna i sig är okej för mig och någon annan fixar allt. Det är t ex inga problem för mig att åka till Finland då och då och bo hos mina föräldrar trots att det avbryter mina rutiner. Det är nämligen mina föräldrar som handlar och lagar maten, därför behöver jag inte oroa mig för vad jag ska äta och vilken tid. Om jag däremot skulle behöva planera ett helt nytt kostschema själv blir jag stressad.
Vad bra att du har accepterat att det finns vissa saker som du inte kan förändra! Jag har ju också begränsad ork och har haft jättesvårt att acceptera att jag p.g.a. det inte kunnat göra vissa saker, som t.ex. att förverkliga mina karriärdrömmar. Min samtalskontakt fick verkligen tjata på mig om att jag MÅSTE ta hänsyn till min energinivå, och någonstans insåg jag det själv också, men jag blundade för det väldigt, väldigt länge.
Numera försöker jag att anpassa mig efter min energinivå och även om min psykiska hälsa fortfarande vacklar (vilket i och för sig inte har så mycket med min funktionsnedsättning att göra) så har min livskvalitet förvandlats till det bättre!
Vad bra att din livskvalitet också förvandlats till det bättre och att din samtalskontakt var så förstående! Själv hade jag förut också svårt att acceptera att jag inte kunde göra vissa saker och jag försökte göra allt för att jag skulle orka städa, jobba, skaffa barn och klara mig på mindre sömn.
Jag tror faktiskt att jag hade kunnat acceptera min låga energinivå snabbare om min omgivning hade gjort det, men jag fick ständigt höra att jag borde försöka mer och därför tog det tid innan jag insåg att det bästa var att acceptera situationen. Jag tror att det som gjorde att min omgivning inte förstod mig i början var att jag orkar göra vissa saker men inte andra, och därför ansågs jag vara lat.
Jag tror faktiskt att jag hade kunnat acceptera min låga energinivå snabbare om min omgivning hade gjort det, men jag fick ständigt höra att jag borde försöka mer och därför tog det tid innan jag insåg att det bästa var att acceptera situationen.
Så är det tveklöst för mig.
Klokt!
Jag som har funderat mycket på hur jag ska kunna hjälpa min 13-åring med AS få mer energi. Hen lider själv av sin låga energi och är ledsen över att det hen orkade förr orkar hen inte längre. Tonårshormoner ställer nog till det också. Jag ska försöka hjälpa mitt barn acceptera sin trötthet istället och försöka anpassa.
Vad tråkigt att din tonåring är ledsen över sin låga energinivå 🙁
Jag tycker verkligen att det bästa är att acceptera situationen! Med detta sagt tycker jag ändå att det är bra att prova lite på olika metoder om man lider av sin trötthet, som t ex att få dagsljus varje dag, lägga sig samma tid varje kväll, äta varierat osv. Jag har märkt att jag inte får mer energi om jag äter och sover rätt, men däremot får jag ännu mindre energi om jag missköter min kost och sömn.