När jag föreläste i Gävle igår kväll, upptäckte jag till min överraskning att jag kände igen byggnaden jag skulle föreläsa i. Att jag känner igen ett ställe i en stad där jag endast varit en gång förut är mycket ovanligt eftersom jag oftast har mycket svårt att komma ihåg hur olika platser ser ut, men det här stället hade väckt så starka minnen hos mig att jag plötsligt fick en flashback från en dag för prick 7 år sedan. Det var här jag gjorde min allra första föreläsning om Aspergers syndrom i början av november 2008.
Detta hade egentligen inte varit någon ”riktig” föreläsning: på den tiden var jag elev på informatörsutbildningen på Ågesta Folkhögskola, så jag gjorde föreläsningen för övningens skull och jag fick inte betalt. Jag visste att alla åhörare hade informerats om att jag var elev och kunde göra fel, men den vetskapen gjorde inte saken lättare: jag var otroligt nervös och hade knappt sovit natten innan.
Det var så många saker jag oroade mig för: jag oroade mig för att tappa anteckningarna på golvet, säga något fel, glömma bort vad jag skulle säga, ramla eller göra bort mig på något annat sätt. Min del under föreläsningsdagen skulle endast vara 20 minuter, men det kändes som en evighet. Jag var rädd att jag skulle vara klar med föreläsningen för fort och inte veta vad jag skulle fylla de resterande minuterna med.
När det sedan blev min tur att föreläsa, trodde jag på allvar att jag skulle svimma. De 20 minuterna gick oerhört långsamt, jag tittade på klockan hela tiden och undrade om den kanske hade stannat. När allt var över, kändes det som en stor lättnad. Jag minns allt detta som om det vore igår, och därför har Gävle Folkets Hus fastnat starkt i mitt minne.
När jag hade blivit klar med gårdagens föreläsning, tänkte jag på hur annorlunda allt känns idag. Igår hade jag pratat 3 timmar med endast 15 minuters paus, men tiden hade gått hur fort som helst och jag var förvånad när tiden plötsligt var över och det var dags att avsluta föreläsningen. Nuförtiden planerar jag inte heller mitt föreläsningsmanus lika noggrant som förut när jag i princip alltid lärde mig hela manuset utantill. Nuförtiden är jag istället mer spontan och kommer på vad jag vill säga exakt under föreläsningen.
Nu när jag inte är nervös längre och vågar slappna av, har jag varit så ouppmärksam att jag gjort alla de tabbar jag var rädd för i början: jag har vält vattenglas, jag har tappat föreläsningsanteckningar på golvet ett flertal gånger, jag har ramlat inför publiken, jag har glömt bort vad jag ska säga och en gång råkade jag till och med börja min föreläsning på fel språk. Förut hade sådana misstag aldrig kunnat hända eftersom jag var supernoggrann och hade koll på exakt allt, men nu när jag är van vid att prata inför en stor publik orkar jag inte längre hålla lika mycket koll. Jag tar allt som det kommer 🙂
20 svar på ”Gamla minnen”
Du har väl gått från nybörjare till proffs och dessutom blivit äldre , då blir du säkrare på det du gör. Åhörarna blir som din familj till slut kanske
Ja så är det säkert 🙂 Det är väldigt sällan jag tänker på att jag faktiskt har förändrats och utvecklats, men i torsdags kväll då gamla minnen plötsligt kom tillbaka märkte jag tydligt att allt känns helt annorlunda idag jämfört med 2008.
tittade igenom mina anteckningar från föreläsningen och det var många bra tips och råd som man fick höra i Gävle i torsdags..
Vad roligt att du kände att du fick många tips i torsdags 🙂
Ville bara hälsa att du är en grym inspirationskälla Paula! Många ggr när jag känner mig låg och ”värdelös” brukar jag läsa dina inlägg och så blir jag genast mycket gladare igen. Tack för att du finns!
Mvh
En mkt uppskattande Aspie.
Mattias Annwall, Stenhamra.
Tack själv för att du läser bloggen, Mattias! Jag blir jätteglad att höra att mina blogginlägg gör dig gladare 🙂
Nu när jag inte är nervös längre och vågar slappna av, har jag varit så ouppmärksam att jag gjort alla de tabbar jag var rädd för i början: jag har vält vattenglas, jag har tappat föreläsningsanteckningar på golvet ett flertal gånger, jag har ramlat inför publiken, jag har glömt bort vad jag ska säga och en gång råkade jag till och med börja min föreläsning på fel språk.
Fördelen med att föreläsa om Aspergers syndrom är att du kan förklara alla misstag med: Jag tappar ofta saker för jag har Aspergers syndrom, jag välter ofta saker för jag har Aspergers syndrom, jag glömmer ofta bort vad jag ska säga för jag har ADD, jag kommer ofta sent för jag har ADD osv.
Haha, ja precis! 🙂 Jag brukar säga att det verkligen är tur att jag föreläser om just Aspergers syndrom för ämnet ursäktar väldigt mycket. Allt kan i princip förklaras bort med att jag har diagnos(er).
Hörde idag på youtube att man kan inte minnas något före man är 3-4. Om du minns att du ramlade från en trappa när du var ett år så är det egentligen inget minne utan att du har fått det betättat för dig och skapat ett minne av det. Stämmer det? Och har autister i så fall förmågan att kunna minnas före andra barn?
Jag minns ingenting före tre års ålder, men jag fick se ett fotografi från när jag var ett år gammal, och det väckte en känslostorm utifrån ett latent undermedvetande. Så det är just medvetandet i sig snarare än minnen som inte utvecklats förrän då.
Tony Attwood skriver i sin bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom att autister kan ha ett betydligt bättre långtidsminne än neurotypiska personer. Jag tror absolut att det kan stämma, men det gäller såklart inte alla autister.
Sedan tror jag att autisternas bra långtidsminne kan bero på olika saker. Jag minns att någon föreläsare, minns inte vem, menade att personer som är relativt isolerade (t.ex. är sjukpensionärer, saknar stor vänkrets och inte har några barn) kan ha ett bättre långtidsminne än personer som jobbar heltid, umgås med massor av olika vänner hela tiden o s v. Detta eftersom när man sitter mycket hemma, inte ställs inför höga krav och inte har en stor vänkrets inte alltid utsätts för lika många upplevelser som någon som lever ett hektiskt liv. Hjärnan har liksom ingen plats att lagra hur många upplevelser som helst, och lever man ett hektiskt och socialt liv som vuxen kan barndomsminnena och personer som man tidigare i livet umgåtts med ha blivit mindre viktiga.
Det skulle kunna ligga något i det! En person som inte utsätts för massor av nya och olika intryck och upplevelser som vuxen tycker kanske att barndomsminnena har blivit särskilt viktiga och därför minns dem särskilt starkt. En social person som jobbar heltid tycker kanske att barndomsminnena spelar mindre roll eftersom hen upplevt betydligt fler saker under livets gång och omöjligen kan minnas allt. Jag misstänker att det finns fler neurotypiker än autister som utsätts för nya upplevelser och som träffar nya människor hela tiden. Om neurotypiker har ett sämre långtidsminne kan det kanske bero delvis på det? Svårt att säga!
Fast tydligen är det omöjligt att minnas saker innan man är tre år. Kommer du verkligen ihåg när du fyllde två och fick en gungstol eller har du fått det berättat för dig och srn skapat bilder av det?
Jag minns väldigt tydligt några minnen från drygt ett/ett och ett halvt-års-åldern. Inget jag har fotografier på eller att någon har berättat för mig. Vet bara att vissa saker hände. Tex blev satt ensam i en sandlåda och min mor gick in (sommartid) vi bodde i hyreshus då, och jag skar mig på glasbitar som låg däri. Kommer ihåg hur jag hade sand i blöjan osv. Jag tog mig till porten och satt och grät på trappen. Har flera liknande minnen, knappast något jag hittat på i efterhand.
Jag tror dig! Vi autister har ju en annorlunda hjärna, och Tony Attwood har också skrivit att vissa autister har ett extremt bra långtidsminne och kommer ihåg händelser från sin barndom i detalj.
Tack, du är den första jag stött på som faktiskt uttalat tror på mig, har alltid fått höra att jag är så fantasifull och att ingen bör lyssna på mig därför osv. Förstår på ett sätt att mor slår bakut vid mina minnen, eftersom de kan ställa henne i dålig dager ibland. Men det är inte det jag vill med mina detaljerade minnen, jag vill bli trodd och förstådd. Jag själv har inte varit någon supermamma men jag tror på mina barn när de säger något om sin barndom, jag tycker det är viktigt att ”lyfta upp” mer än att ”trycka ner” – de har haft tillräckligt tufft ändå. Jag tycker det är jätteintressant med minnen och att Tony Attwood faktiskt har tagit upp detta med långtidsminnen och detaljrikedom.
Jag tror också att det är viktigt att lyfta upp istället för att trycka ner. Och eftersom vi autister har en annorlunda hjärna tycker jag att det är logiskt att vi är sämre på vissa saker än vad neurotypiker är och bättre på andra saker. Vad den enskilde autisten är bra respektive dålig på är såklart ytterst individuellt!
Jag kommer ihåg det, och jag har inte fått det berättat för mig utan jag minns det bara! Jag har aldrig pratat om min tvåårsdag med mina föräldrar efteråt och jag är dessutom säker på att jag minns fler detaljer från den dagen än vad mina föräldrar gör. Jag tror att det är omöjligt att säga att vissa saker är ”omöjliga” att komma ihåg för vi människor är olika. Bara för att något inte är möjligt för majoriteten betyder det inte att det är omöjligt för alla! Men absolut kan det vara omöjligt att komma ihåg tidiga barndomsminnen om man har en genomsnittlig neurotypisk hjärna.
Ett av mina tidigaste minnen är när jag vaknar en morgon i en husvagn och min syster är där och jag tittar ut genom fönstret och ser ett träd. Jag minns hur jag tänkte då. Mamma har sagt sen enda gången vi bott i husvagn var en helg sommaren när jag var tre år. Tre år och två månader.
Det beror på vilken typ av jobb man har eller har haft. jag jobbade på Samhall från 1980-talet till 1990-talet där jobben var mestadels trista och enformiga och längtade hem efter arbetsdagens slut då hade jag starka barndomsminnen till den grad att jag längtade tillbaka till min barndom och dess roliga lekar bort från det trista vuxenlivet med trista jobb.
Mvh Yvonne W.
Absolut är det så, och jag förstår vad du menar. Jag kan tänka mig att många med enformiga jobb har kvar gamla minnen eftersom det inte händer mycket på jobbet. Men de flesta neurotypiker jobbar nog inte på Samhall utan de har mer varierade arbetsuppgifter. Sedan har arbetsmarknaden såklart förändrats också. Förut var det mycket vanligare med enformiga jobb än vad det är idag!