När jag föreläste i Gävle igår kväll, upptäckte jag till min överraskning att jag kände igen byggnaden jag skulle föreläsa i. Att jag känner igen ett ställe i en stad där jag endast varit en gång förut är mycket ovanligt eftersom jag oftast har mycket svårt att komma ihåg hur olika platser ser ut, men det här stället hade väckt så starka minnen hos mig att jag plötsligt fick en flashback från en dag för prick 7 år sedan. Det var här jag gjorde min allra första föreläsning om Aspergers syndrom i början av november 2008.
Detta hade egentligen inte varit någon ”riktig” föreläsning: på den tiden var jag elev på informatörsutbildningen på Ågesta Folkhögskola, så jag gjorde föreläsningen för övningens skull och jag fick inte betalt. Jag visste att alla åhörare hade informerats om att jag var elev och kunde göra fel, men den vetskapen gjorde inte saken lättare: jag var otroligt nervös och hade knappt sovit natten innan.
Det var så många saker jag oroade mig för: jag oroade mig för att tappa anteckningarna på golvet, säga något fel, glömma bort vad jag skulle säga, ramla eller göra bort mig på något annat sätt. Min del under föreläsningsdagen skulle endast vara 20 minuter, men det kändes som en evighet. Jag var rädd att jag skulle vara klar med föreläsningen för fort och inte veta vad jag skulle fylla de resterande minuterna med.
När det sedan blev min tur att föreläsa, trodde jag på allvar att jag skulle svimma. De 20 minuterna gick oerhört långsamt, jag tittade på klockan hela tiden och undrade om den kanske hade stannat. När allt var över, kändes det som en stor lättnad. Jag minns allt detta som om det vore igår, och därför har Gävle Folkets Hus fastnat starkt i mitt minne.
När jag hade blivit klar med gårdagens föreläsning, tänkte jag på hur annorlunda allt känns idag. Igår hade jag pratat 3 timmar med endast 15 minuters paus, men tiden hade gått hur fort som helst och jag var förvånad när tiden plötsligt var över och det var dags att avsluta föreläsningen. Nuförtiden planerar jag inte heller mitt föreläsningsmanus lika noggrant som förut när jag i princip alltid lärde mig hela manuset utantill. Nuförtiden är jag istället mer spontan och kommer på vad jag vill säga exakt under föreläsningen.
Nu när jag inte är nervös längre och vågar slappna av, har jag varit så ouppmärksam att jag gjort alla de tabbar jag var rädd för i början: jag har vält vattenglas, jag har tappat föreläsningsanteckningar på golvet ett flertal gånger, jag har ramlat inför publiken, jag har glömt bort vad jag ska säga och en gång råkade jag till och med börja min föreläsning på fel språk. Förut hade sådana misstag aldrig kunnat hända eftersom jag var supernoggrann och hade koll på exakt allt, men nu när jag är van vid att prata inför en stor publik orkar jag inte längre hålla lika mycket koll. Jag tar allt som det kommer 🙂
8 svar på ”Gamla minnen”
Du har väl gått från nybörjare till proffs och dessutom blivit äldre , då blir du säkrare på det du gör. Åhörarna blir som din familj till slut kanske
Ja så är det säkert 🙂 Det är väldigt sällan jag tänker på att jag faktiskt har förändrats och utvecklats, men i torsdags kväll då gamla minnen plötsligt kom tillbaka märkte jag tydligt att allt känns helt annorlunda idag jämfört med 2008.
tittade igenom mina anteckningar från föreläsningen och det var många bra tips och råd som man fick höra i Gävle i torsdags..
Vad roligt att du kände att du fick många tips i torsdags 🙂
Ville bara hälsa att du är en grym inspirationskälla Paula! Många ggr när jag känner mig låg och ”värdelös” brukar jag läsa dina inlägg och så blir jag genast mycket gladare igen. Tack för att du finns!
Mvh
En mkt uppskattande Aspie.
Mattias Annwall, Stenhamra.
Tack själv för att du läser bloggen, Mattias! Jag blir jätteglad att höra att mina blogginlägg gör dig gladare 🙂
Nu när jag inte är nervös längre och vågar slappna av, har jag varit så ouppmärksam att jag gjort alla de tabbar jag var rädd för i början: jag har vält vattenglas, jag har tappat föreläsningsanteckningar på golvet ett flertal gånger, jag har ramlat inför publiken, jag har glömt bort vad jag ska säga och en gång råkade jag till och med börja min föreläsning på fel språk.
Fördelen med att föreläsa om Aspergers syndrom är att du kan förklara alla misstag med: Jag tappar ofta saker för jag har Aspergers syndrom, jag välter ofta saker för jag har Aspergers syndrom, jag glömmer ofta bort vad jag ska säga för jag har ADD, jag kommer ofta sent för jag har ADD osv.
Haha, ja precis! 🙂 Jag brukar säga att det verkligen är tur att jag föreläser om just Aspergers syndrom för ämnet ursäktar väldigt mycket. Allt kan i princip förklaras bort med att jag har diagnos(er).