Föreläsning i Blekinge

Imorgon kommer jag föreläsa om Aspergers syndrom för elever och skolpersonal i Olofström, Blekinge. Men det är inte vilket ställe som helst, från det stället har jag nämligen starka minnen. Det var just på det här stället jag hade mitt allra första föreläsningsuppdrag efter att jag hade gått ut informatörslinjen på Ågesta Folkhögskola. Året var 2009, och jag åkte dit med skolans assistent Sofia och två andra Aspergerinformatörer. De andra Aspergerinformatörerna var precis i samma sits som jag: vi hade visserligen övat på att hålla kortare föreläsningar om Aspergers syndrom under utbildningen, men det här var första gången vi höll en ”riktig” föreläsning och fick betalt.

Som många av er kanske redan vet är jag inte speciellt allmänbildad. Jag kan mycket om Aspergers syndrom och mina andra specialintressen, men tillhör inte ett ämne mitt specialintresse, vet jag oftast ingenting om ämnet eftersom andra ämnen inte intresserar mig. Och om jag ska göra något, tar jag endats reda på den nödvändiga informationen och inget annat så att jag inte stressar mig själv i onödan.

Det var även så här när vi skulle till Blekinge: jag hade inte kollat på kartan var Blekinge låg, men ställets position på kartan var enligt mig ingenting jag behövde veta. Eftersom jag gick i skolan i Finland, lärde jag mig inte speciellt mycket om svensk geografi i skolan, och även om jag hade gjort det, skulle jag säkert ha glömt bort allt nu eftersom geografi inte intresserar mig speciellt mycket.

I Kristianstad sa Sofia att vi skulle gå av. ”Vad, skulle vi inte av i Blekinge?”, undrade jag, men hon hörde mig inte. Jag visste att vi skulle få skjuts till skolan, och jag antog att vi skulle skjutsas till Blekinge.

Framme i skolan fick jag en ny chock. Jag förstod nämligen nästan ingenting vad rektorn och lärarna sa. Varför talade de svenska på ett helt annat sätt än vad jag var van vid? Eftersom jag inte är uppvuxen i Sverige, var jag inte van vid dialekter. ”Talar era elever samma dialekt som ni?”, frågade jag en av lärarna. ”Jag är rädd att de gör det”, svarade han leende. Jag fick panik. Vad skulle jag göra under frågestunden, jag skulle ju ändå inte förstå frågorna? Skulle jag be om att få frågorna skriftligt? Jag sa till en av Aspergerinformatörerna att hon skulle få översätta frågorna till mig och hon lovade att hon skulle göra det.

Eftersom vi hade åkt nattåg till Kristianstad och klockan bara var ungefär halv sex på morgonen när vi anlände, var jag helt slut. Därför frågade jag om det fanns något rum jag skulle kunna få sova lite i innan föreläsningen, och personalen fixade ett rum till mig.

Precis innan jag skulle börja min föreläsning frågade jag högt om Blekinge centrum låg i närheten, och alla började skratta. ”Paula, Blekinge är ingen stad, det är ett landskap precis som Skåne”, förklarade en av de andra Aspergerinformatörerna för mig. ”Ojdå”, svarade jag. Det var något nytt för mig. Jag hade trott på allvar att staden vi föreläste i hette Blekinge och att vi skulle gå av vid en tågstation som hette så!

Föreläsningen gick bra, men efteråt tänkte jag att jag troligen inte hade lämnat ett speciellt bra intryck. Jag hade inte ens förstått vad människor sa till mig trots att jag själv talade svenska, jag hade velat sova innan föreläsningen och jag hade trott att Blekinge var en stad! Vad tänkte de om mig nu?

Sedan den här föreläsningen har jag haft hur många föreläsningar som helst, och idag är jag van vid att föreläsa. Jag är t om även mycket mer van vid att lyssna på olika dialekter eftersom jag föreläst en del i Skåne 🙂 Och eftersom personalen fortfarande kommer ihåg mig efter så här många år och de nu vill ha en ny föreläsning av mig, kan jag inte ha lämnat ett lika dåligt intryck som jag trodde då. För nu sitter jag på tåget på väg till exakt samma ställe, men den här gången ensam. Och till skillnad från förra gången vet jag den här gången vart jag ska: jag ska till Olofström som ligger i landskapet Blekinge!