Många av oss med Aspergers syndrom tycker att fikarasterna på jobbet tar mycket energi. Dels kan det vara ett påtvingat avbrott på arbetet, dels kan det kännas som ett tvång att småprata med arbetskamraterna när man har rast.
När jag jobbade som kassörska i en mataffär, var vi tvungna att ta en halvtimmes lunch och två kortare fikaraster när vi hade 8 timmars arbetsdag. När jag frågade om jag skulle kunna slippa fikarasterna och endast ta 10 minuters lunch och sluta tidigare istället, fick jag nej till svar. Tydligen var dessa raster lagstadgade och kunde inte undvikas.
Dessa raster var mycket ångestfyllda för mig. Jag åt alltid lunchen på mindre än 10 minuter, och därefter hade jag ingenting att göra. Helst hade jag bara velat titta ut genom fönstret och vila hjärnan, men då började arbetskamraterna undra vad jag höll på med och varför jag såg så frånvarande ut. Ibland funderade jag på om jag skulle kunna gå ut och ta en promenad för att slippa de sociala kraven, men jag var så trött att jag inte orkade ta på mig ytterkläderna.
När jag var helt ny på jobbet var rasterna däremot mycket lättare för mig. Då kom alla fram till mig och presenterade sig, frågade mig hur jag trivdes i butiken, vad jag hade jobbat med tidigare och så vidare. Det var lätt för mig att svara på frågorna och fråga samma sak tillbaka. Men efter ett par veckor kändes det som att vi kände varandra bättre, och därför borde vår relation ha utvecklats till nästa nivå, det vill säga att skämta med varandra och vara mer avslappnade. Men jag kände att jag inte hade något gemensamt med arbetskamraterna. För mig räckte det därför bara att säga ”hej” till dem, men de tyckte att jag drog mig undan alldeles för mycket om jag inte småpratade med dem.
Jag kunde inte förstå varför jag fick kritik för att jag inte var social och tackade nej till jobbfester. Jag försökte förklara för chefen att jag gärna kunde ta morgonskiften dagen efter jobbfesterna eftersom jag var den enda som skulle vara pigg då, men chefen tyckte ändå att jag borde ha varit med på festerna. Det var viktigt för sammanhållningens skull fick jag höra, men jag ville inte ha någon sammanhållning. Det enda viktiga för mig var att vi skulle respektera varandra, men det kunde man i min värld göra även om man inte umgicks med varandra.
Det allra bästa är att en person med Aspergers syndrom får vara ensam i ett rum på fikarasterna om hen vill vara ensam, men om det inte är möjligt borde alla raster och jobbfester vara frivilliga. De flesta människor behöver en rast för att orka jobba, men för en person med Aspergers syndrom kan rasterna däremot göra att man blir helt utbränd och inte orkar sköta arbetsuppgifterna. Därför är det viktigt att cheferna och arbetskamraterna respekterar detta!
10 svar på ”Fikaraster på jobbet”
Å vad jag känner igen mig i detta! Lunchrasten är inga problem, eftersom jag röker så är det ingen som undrar varför jag jämt går ut på den rasten(och det tar inte så mycket energi för mig med ytterkläderna), men på de kortare små rasterna så finns ingen utväg! På mitt jobb är det endast lunchrasten som är lagstadgad, men de små rasterna tycks ändå vara nån slags social lag som är svår att undkomma. Det som händer om jag undviker att ta dem är antingen 1, att övrig personal tror att jag känner mig utanför och därför veeerkligen försöker få mig att ta rast med dem(typ, ”kom igen nu, sätt dig här!”, eller 2, att de själva tycks få dåligt samvete över att jag fortsätter arbeta medan de tar rast och därför inte kan njuta av sin rast. Jättejobbigt!
Blir alltid väldigt nervös av personalrummet. Brukar försöka smita in på toa eller låtsas läsa tidningen så ingen frågar mig nåt.
🙂
Du rastar på neurotypikernas villkor. Det finns två alternativ:
1. Var dig själv, lev ditt liv på dina villkor och bli utstött.
2. Gör våld på dig själv, lev ditt liv på neurotypikernas villkor och bli accepterad som en i gruppen med låg social rang.
Det där stämmer verkligen! Så här har det känts för mig många gånger.
Jag känner verkligen igen mig i det du berättar! Och jag tycker synd om dig för att du känner att du måste uppfylla de sociala förväntningarna. Nu var det iofs minst 12 år sen jag rökte sist, men rökning är verkligen en bra ursäkt att kunna gå ifrån en stund. Ingen undrar om någon bara står ute och röker ensam, men däremot skulle många fler undra om någon bara stod ute ensam ute utan att röka och utan att göra något speciellt. På mitt jobb rökte mina arbetskamrater i rökrummet och där var det alltid fullt hus, så jag var glad att kunna sitta i de andra rökfria rummen. Där brukade det vara lugnare.
När jag jobbade så brukade jag också låtsas läsa tidningen även om jag inte kunde koncentrera mig på det jag läste. Det värsta var när någon försökte starta en konversation med mig och frågade vad det stod i tidningen 🙂 Att låtsas gå på toa var också en annan taktik jag använde mig av, men samtidigt vågade jag inte vara inne i toan hur länge som helst varenda rast, då hade alla börjat undra 😉
Jag förstår den lagstadga rasterna om man jobbar 8 h. Däremot festerna ska vara frivilliga även om folk undrar men alla brukar ändå följa med på dem ändå.
Jag jobbar bara 4 h per dag men jag har 20 min rast och ibland är där folk i lunchrummet samtiigt som mig ibland inte. Min rast är ganska fast men de andras är mer rörliga iom de måste ta hänsyn till varandra. Jag sköter mig själv så jag tar när jag känner för det. Nu i mobiltider så pratas det inte så mycket på rasterna o det kan jag tycka är skönt ibland. Min svårighet är att hålla 20 min.
Jag kan också förstå de lagstadga rasterna på ett sätt, men ändå blir det fel om resultatet blir att man blir mer utbränd av rasterna än av själva arbetsuppgifterna. Om någon anställd absolut inte vill ta rast så borde det vara okej, tycker jag!
Jag håller definitivt med dig om att festerna ska vara frivilliga! Jag tror att folk tror att man har något emot dem om man drar sig undan och tackar nej till sociala tillställningar, och de förstår inte att alla inte tycker att det är roligt att småprata och att lära känna sina arbetskamrater.
Jag förstår exakt vad du menar med mobiltider! Jag tycker att det var synd att det inte fanns internet på mobiler på den tiden jag hade ett vanligt jobb, och jag hade ingen laptop heller. Annars hade jag bara kunnat sitta vid min laptop och skriva blogginlägg eller något.
För mig är det helt annorlunda. Hör på detta! Jag kunde bli översocial och till och med störa mina arbetskamrater efter rasterna. Till slut fick folk säga till mig att rasten var över och att jag skulle gå och jobba.
Av någon anledning så har min Asperger lagt sig på ett sådant sätt att jag är överkänslig för ansträngningar och ansvar. Jag kan inte jobba längre, när det har blivit en ansträngning att bara resa mig upp från en stol.
Du är nog långt ifrån ensam om att vara översocial. Det sägs ju ibland att vi kan vara långt ifrån lagom och antingen vara för mycket eller för lite, och i ditt fall är det nog för mycket 🙂
Jag känner igen det här med att vara överkänslig för ansträngningar och ansvar. Det värsta är att det bara blir värre och värre för mig med åren, men jag har börjat vänja mig vid det nu. Det funkar för mig att leva så här, bara jag planerar alla mina aktiviteter noggrant.
Jag tycker också att det kan vara väldigt jobbigt med påtvungna raster. För det första tycker jag inte om att behöva äta på en fastsatt tid – ibland är jag hungrig kl 12, ibland inte förrän kl 15. Men när jag jobbade i en butik/fabrik fanns det ingen flexibilitet. Dessutom kände jag mig helt utmattad av all kundkontakt, så det var som en chock att öppna dörren till fikarummet och bli bombarderad av en 20-tal människors prat. Jag släpade mig till rasterna 1:a veckan, men efter den 1/2 timmen lunchrast var jag ännu mer utmattad. Kafferasterna på 15 min. var förstås ingen höjdare heller. En gång var jag så utmattad att jag faktiskt tog med min matlåda i bilen och körde en liten bit in i skogen för att kunna äta i fred!
Ganska snabbt ordnade jag så att jag tog en hel timmes lunch och inga fikaraster, för att kunna äta lunch på så kort tid som möjligt och sen gå ut på skogspromenad. Arbetsledaren tyckte till en början inte mycket om denna plan, men hon åkte på semester i 4 veckor, och jag gjorde helt enkelt så som jag hade föreslagit, eftersom mina kollegor inte hade något emot det. Vad skönt att få slippa småpratet och ljudnivån! Det var inte så att jag inte tyckte att mina kollegor var trevliga – tvärtom. Men jag måste ha möjligheten att stänga av hjärnan en stund, om jag ska fungera på jobbet. För mig är det inte heller något offer att inte kunna prata med folk, jag trivs ju bra när jag är ute ensam…
Jag förstår verkligen att du hatar påtvungna raster! Till skillnad från dig tycker jag om att äta vid fastsatta tider eftersom det känns tryggt, men däremot känner jag igen känslan att öppna dörren till fikarummet och upptäcka att det var fullt av människor! Jag tyckte att det var mycket lättare att prata med kunderna i affären än med kollegorna. Kunderna kom och gick hela tiden, så jag behövde inte ha någon långvarig kontakt med dem, och jag kände mig aldrig osäker på hur jag skulle prata med dem. Med kollegorna kände jag däremot mig mycket osäker.
Vad skönt att du har kunnat ta en timmes lunch istället för en kortare lunch och fikaraster. Det låter som att du har mycket förstående kollegor! 🙂