Detta ska du som psykolog veta om autism och depression

När vi autister mår dåligt, kan vi behöva vända oss till en läkare eller en psykolog. Vid första besöket kan det hända att vi ombeds fylla i ett självskattningsformulär för att våra behandlare ska få en bättre förståelse för hur våra symptom yttrar sig. I sådana fall är det mycket viktigt att läkaren och psykologen inte bara har goda kunskaper om Aspergers syndrom och autism utan även känner till att diagnosen kan yttra sig på olika sätt hos olika individer. För det som fungerar för en patient med Aspergers syndrom behöver inte fungera på en annan!

Anledningen till att det är av yttersta vikt att psykiatrin har goda kunskaper om autism är att de ska kunna göra rätt bedömning om vad som kan behandlas och vad som inte kan det. Är autisten deprimerad? Depression är vanligt förekommande bland personer med Aspergers syndrom och autism men ingår inte i diagnosen, och depression ska ju kunna gå att behandla. Därför ska man som autist inte behöva acceptera att man är deprimerad i och med att depression inte är något diagnoskriterium för autism, och psykiatrin ska därmed aldrig ignorera psykisk ohälsa hos en autistisk patient. Psykologen ska absolut inte säga till den autistiske patienten: ”Men du har ju asperger så därför kan du behöva acceptera att du är deprimerad ibland” för det stämmer ju inte!

Däremot kan du som psykolog ibland behöva tänka annorlunda kring depression hos en patient med Aspergers syndrom eller autism och kartlägga vad just den här autisten mår bra respektive dåligt av. Kan det vara så att ett så kallat normalt liv, det vill säga det som oftast får andra människor att må bra gör den här autisten deprimerad? Människor anses generellt sett må bra av en daglig sysselsättning, men hur är det för den här autisten? Kan det vara så att det är just arbetet som gör autisten deprimerad och autisten skulle bli frisk från depressionen om hen ansökte om sjukersättning? Skulle autisten må bättre av en daglig verksamhet utan krav, ett anpassat arbete eller kan det vara så att autisten skulle må allra bäst av att vara hemma på dagarna och få styra sina dagar själv? Har autisten för lite eller för mycket att göra på dagarna? Själv var jag förut överbelastad och mår mycket bättre nu när jag får avlastning från boendestödjarna!

Och hur är det med det sociala? Är det så att autisten har alldeles för få vänner, fel typer av vänner eller för många vänner och känner sig socialt överbelastad? Om autisten har för få vänner eller fel typer av vänner som autisten inte känner någon gemenskap med men uttrycker en vilja att lära känna andra typer av personer, kan du som psykolog hjälpa autisten att söka sig till träffgrupper för personer med Aspergers syndrom eller autism. Eller kan det vara så att autisten försöker spela normal för att uppfylla andra människors förväntningar och därför mår dåligt? Själv mådde jag dåligt av att ha för många vänner i och med att jag endast har en begränsad med energi och därför måste prioritera. I och med att jag inte har ett stort socialt behov behövde jag hjälp med att reda ut hur jag skulle kunna ändra mitt liv så att jag skulle få betydligt mer ensamtid och inte känner ett tvång att svara på varje SMS jag får.

Tyvärr hann jag få en del dåliga råd innan jag hittade rätt med resultatet att jag dumt nog försökte träna bort svårigheter som ingår i min Aspergers syndrom och som därför aldrig kommer att försvinna. Jag behöver knappast berätta för er att det ledde till att jag mådde ännu sämre. Jag gjorde exempelvis misstaget att följa rådet att träna på att hålla upp dörrar för andra människor tills jag med hjälp av en bra psykolog hittade strategin att börja använda källaringångarna till mitt bostadshus där inte lika många människor passerar så att jag slipper överbelasta mig själv. Därför ska du som läkare eller psykolog verkligen läsa på om Aspergers syndrom och autism rent allmänt men även lära känna varje specifik autistisk patient som individ för att kunna ge patienten bästa behandling!