”Men sitt ordentligt när du äter, Paula!” ”Ha inte fötterna på stolen, du måste ha båda fötterna på golvet!” ”Ät inte så snabbt!” ”Tugga maten ordentligt!” ”Varför håller du inte besticken rätt?” ”Men lyssna nu, hur många gånger måste jag upprepa samma sak?”
Så kunde det ibland låta vid matbordet när jag var barn, och många som har barn med Aspergers syndrom, autism, ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar känner förmodligen igen ovanstående situationer.
Vad jag hatade dessa matstunder! Inte nog med att jag plötsligt fick avbryta lekarna när det var matdags, jag var även tvungen att ständigt tänka på hur jag skulle bete mig vid matbordet. För mig var det obegripligt varför vuxna alltid ville komplicera allt och göra livet svårt i onödan. Hur skulle jag kunna koncentrera mig på ätandet när jag tvingades tänka på så här många saker samtidigt? Varför fick jag inte äta ifred? Jag förstod ingenting.
Idag vet jag att det som vuxna kallade för lathet och trotsighet vid matbordet i själva verket handlade om en bristande motorik- och automatiseringsförmåga, som är vanliga svårigheter för personer med Aspergers syndrom och liknande diagnoser. Istället för att göra saker automatiskt, var jag som barn tvungen att tänka medvetet på vad jag gjorde med kroppen vid matbordet. Jag fick medvetet komma ihåg att kommandera min hjärna att tugga maten och att försöka hålla besticken ordentligt. Tappade jag koncentrationen, gjorde jag helt fel.
Nu är jag vuxen och kan absolut med att äta ordentligt vid matbordet när jag måste. Och när måste jag det, då? Jo, när jag äter i sällskap med andra människor. Då har jag båda fötterna på golvet, gungar inte med stolen och håller koll på hur jag håller besticken. Det funkar absolut men är lite tröttsamt. När jag däremot äter ensam, vilket jag oftast gör, är det som en avkoppling för min hjärna: då får jag gunga med stolen, vilket lugnar mig, jag har fötterna på stolen, tuggar inte ordentligt och äter snabbt. Vad underbart det är att äta ensam! Det är i dessa stunder jag verkligen mår bra och kan slappna av.
8 svar på ”De jobbiga matstunderna”
Hej! Jag brottas med samma problem med min 13-åring som har ADHD. Samtidigt som man vill ha en harmonisk matstund, dvs göra avsteg från etikett, så vill jag passa på att träna hur man ska göra för att han ska veta och ev kunna automatisera det i sällskap med andra längre fram i livet. Det tar ju lång tid att träna in vissa ”vanliga” rutiner. Hur tänker du kring vikten av att lära sig ”rätt sätt” kontra få harmoniska matstunder? Annika
Hej Annika!
Det är ingen lätt fråga du ställer. Om jag utgår från mig själv, tycker jag att det är bra att jag lärt mig hur man ”ska” äta så att jag vid behov kan använda mig av dessa kunskaper om jag nu i vuxen ålder vill äta tillsammans med andra. Men å andra sidan tycker jag att det var onödigt att behöva äta rätt varenda gång jag åt när jag var barn, för mig hade det bara räckt att jag behövt göra det då och då så att jag inte skulle glömma bort hur man gör! För matstunderna var verkligen en plåga, det kändes som att jag aldrig kunde slappna av och när man är stressad, är det alltid svårt att lära sig nya färdigheter. Det viktigaste är att lära sig allt i sin egen takt. Plus det är ju egentligen meningen att matstunderna ska vara en njutning så att barnet inte börjar hata att äta!
Oj, oj, oj, Paula, jag känner verkligen igen mig!
Jag kan äta fint, i varje fall någorlunda fint, om jag måste,men det är alltid en ansträngning. Det är så mycket att tänka på som inte känns naturligt.
Det absoluta flertalet av mina måltider äter jag ensam, och det är verkligen skönt. Jag kan sitta som jag vill, använda vilka bestick jag vill och äta i den takt som passar mig, och vill jag läsa en bok eller lösa ett korsord medan jag äter är det helt OK. Utan bok eller korsord äter jag fort, med bok eller korsord äter jag sakta. Nu på sommaren sitter jag helst på trappen o äter, det är en njutning i sig (och dessutom slipper jag röja av bordet innan jag äter).
Jag förmodar att jag inte varit så bra på att lära mina barn hur man ”ska” äta, men det verkar ha fungerat ändå. De gör som jag, när de äter med andra gör de som det anses att man ska, när de äter själva gör de som de vill.
Vi verkar vara väldigt lika när det gäller ätande! Jag gör gärna också andra saker när jag äter, som t ex sitta vid datorn. Och just nu när jag svarar dig håller jag på att äta lunch samtidigt, och jag har båda fötterna på stolen. 🙂 Jätteskönt!
Vad bra att dina barn lärt sig hur man ”ska” äta så att de kan göra det när de verkligen måste! Det är bra att kunna det så att man vid behov kan använda sig av dessa kunskaper, tycker jag.
Jag tycker att jag äter som normala människor gör. Det här är ytterligare ett ex på saker som verkar vara vanliga hos personer med Aspergers syndrom men som jag inte känner igen mig i. Jag kanske är feldiagnosticerad trots allt. Men utredningsteamet sa att de var säkra på sin sak men de ser väl det de vill se iofs.
Mitt största matproblem är att jag har svårt för att slappna av om jag äter med andra människor och att jag stör mig väldigt mycket på om det är mycket spring och ljud runtomkring mig när jag äter. Jag föredrar också att äta själv och gör också gärna någonting annat samtidigt som att tex se en dokumentärfilm eller läsa något intressant på nätet. Middagen är en av mina favoritstunder på dygnet. Jag är glad att jag inte har svårt för att äta som vissa personer med Aspergers syndrom har. Jag äter allt som rör sig typ. 😉
Det är naturligtvis svårt att veta om du är feldiagnostiserad eller inte, men om utredningsteamet var säkra på sin sak, har du kanske Aspergers syndrom ändå 🙂 Jag känner inte heller igen mig i flera saker som andra Aspergare berättat, som t ex det här med att vissa har svårt att åka kommunalt eller att ta kontakt med andra människor, men alla är ju väldigt olika. För att få diagnosen räcker det med att man uppfyller ett visst antal kriterier men man behöver inte känna igen sig i exakt allt 😉
Vad bra att du äter allt som rör sig! För mig är det egentligen inte så jobbigt att vara kräsen när det gäller mat, jag kan oftast hitta ett matställe jag gillar eller så kan jag ta med mig egen mat. Däremot kan det ibland vara ett problem för andra människor, de vill ju ofta att alla ska äta exakt det som bjuds 🙂
Mats!
Om ditt utredningsteam var säkra så har de med stor sannolikhet rätt.
Vi med Asperger är ju,precis som alla andra, individer som fungerar olika, det vi har gemensamt är ju att vi har hjärnor som, på gott och ont, fungerar lite annorlunda än en ”standardhjärna”. Men det betyder inte att vi alla fungerar exakt likadant på alla områden. Att ett visst beteende är vanligt hos folk med Asperger innebär ju inte att alla med Asperger har just det beteendet.
Jag tror också att diagnosen rätt. Det var ett av Sveriges mest erfarna neuropsykiatriska utredningsteam som utredde mig och jag tror inte att de har tagit fel. Om jag är feldiagnosticerad så skulle lika gärna hälften av alla som har Aspergers syndrom kunna vara det. Så illa får vi inte hoppas att det står ställt med diagnostiken.