Många människor tror att personer med Aspergers syndrom och autism är egensinniga och oflexibla eftersom vi inte alltid anpassar oss i alla situationer. Själv tackade jag ofta förut ja till vissa evenemang, åt mat jag tyckte smakade äckligt och accepterade flera avvikelser från rutiner när jag umgicks med bekanta. Men när jag var med mina närmaste, tackade jag nej till nästan allt de föreslog. Jag ville oftast inte heller äta mat de bjöd mig på trots att jag hade ätit exakt samma mat tillsammans med andra människor dagen innan.
Mina närmaste kunde inte förstå detta och trodde att allt bara satt i mitt huvud. Jag fick höra saker som: ”Men vaddå, du åt ju lasagne med en arbetskamrat förra veckan, varför smakar det plötsligt jätteäckligt nu när jag bjuder dig på det?” eller: ”Men du var ju på din grannes släktkalas förra veckan, varför kan du inte följa med mig på ett kalas nu när min kusin fyller år?” Och jag kan förstå att de tyckte att det var konstigt.
Men det handlade inte om något konstigt infall jag bara hade fått för mig. Sanningen var att maten hade smakat lika äckligt när mina bekanta hade bjudit mig och jag hade lidit igenom alla de sociala evenemang jag hade följt med dem på. Men ju närmare jag stod personen, desto mer vågade jag stå upp för mig själv. Om jag inte kände personen lika väl, kände jag mig inte tillräckligt trygg för att säga sanningen. Jag hade ju hört genom hela livet att jag klagade över små saker så jag vågade inte vara för petig. Därför accepterade jag nästan allt när jag umgicks med bekanta även om jag blev utmattad av det.
Det fanns även en annan förklaring: Jag ville inte förknippa mina närstående med negativa känslor. Jag ville ju förknippa min dåvarande man med något positivt när vi var gifta. Anledningen till att jag inte ville gå med honom på bio eller teater, spela biljard eller bowla med honom eller umgås med hans släkt var att jag ville känna att jag trivdes i hans sällskap. Skulle jag ha tvingat mig själv att göra aktiviteter med honom som jag hatade, skulle det ha påverkat mina känslor för honom. Mina bekanta brydde jag mig däremot inte alls lika mycket om, varför jag inte hade lika mycket problem med att förknippa deras sällskap med något negativt.
Om du har en närstående som har Aspergers syndrom eller autism och personen tackar nej till att göra aktiviteter med just dig, behöver det inte vara något negativt. Det kan mycket väl bero på att autisten känner sig trygg i ditt sällskap och därför vågar tacka nej. Du kan vara utvald!
6 svar på ”Därför tackar din autistiske närstående nej till just dina förslag”
Jag tror att många neurotypiker underskattar hur stor betydelse tryggheten har för oss aspergare – om vi inte känner oss trygga förlorar vi oerhört med energi och kan må dåligt av det. Jag har flera gånger fått höra från personer som inte verkar förstå att ”det är väl bara att göra – tänk inte så mycket”, även fast jag sagt att jag inte känt mig trygg. Neurotypiker har nog mycket lättare att gå in i roller utan att förlora energi, och kan därför klara av många situationer som är oerhört svåra för oss.
Så ja, jag håller med dig – om en aspergare säger nej kan det bara vara positivt för det betyder att den känner sig trygg nog att vara sig själv!
Ja absolut! Och det kan ofta vara lättare att säga nej till någon man känner sig trygg med. Det är just därför det lätt kan bli så att man säger nej till sina närstående men inte vågar säga nej till folk man inte känner lika väl. Och när trygghet är så här viktigt så kan vi, precis som du skriver, må riktigt dåligt när vi inte känner oss trygga.
Så bra beskrivet! Möter konstant misstro och oförstående om detta, men nu har jag en bra förklaring att hänvisa till nästa gång. Tack!
Vad bra att du kommer att få hjälp av inlägget! Jag tror att det är lätt för omgivningen att missförstå oss i såna här situationer.
Instämmer!
Har kommit på mig själv många gånger med att överväga vilket som är jobbigast: äta eller säga att jag inte gillar det. Kan också tänka att jag bör ”spara” möjligheten att vara oartig och jobbig till nåt senare tillfälle, som är mer besvärande.
Men det är också så, iaf för mig, att det är olika svårt att t.ex. äta en viss maträtt olika dagar, beroende på att orken varierar väldigt mycket.
Jag förstår exakt vad du menar och jag instämmer i allt du skrev! Det skulle nog vara lättare för många av oss att säga till varje gång om världen skulle vara anpassad efter oss, men vi aspergare kan ju må dåligt av olika saker flera gånger om dagen. Då måste vi fundera på om det är värt att klaga nu, eller om man ska spara det till ett senare tillfälle.
Jag tycker också att samma maträtt kan vara olika jobbig att äta olika dagar. Egentligen smakar maträtten precis likadant, men vissa dagar när jag sovit bra är jag mer tolerant och kan klara fler motgångar.