Därför ska du låta din autistiske närstående klaga

Inte sällan händer det att vi som har Aspergers syndrom eller autism är missnöjda och klagar. Som barn var vi inte nöjda med skolan och vi hade hellre velat ha det mesta på ett annat sätt. Som vuxna klagar vi kanske på hur boendestödet fungerar, vi hoppar av i princip alla praktikplatser som Arbetsförmedlingen anvisar oss, och vi är inte nöjda med psykiatrin och fortsätter att klaga på det år efter år. I ett sånt läge är det lätt hänt att våra anhöriga, coacher och terapeuter blir frustrerade och inte orkar lyssna på våra klagomål mer. Vi är ju aldrig nöjda.

Men det som många verkar ha missat är att vi ytterst sällan är klagiga till naturen. Anledningen till att vi måste klaga är att vi har oturen att leva i ett samhälle där det råder enorm okunskap om Aspergers syndrom och autism. Eftersom världen inte är anpassad efter vårt funktionstillstånd, är det naturligt att vi gång efter gång utsätts för sammanhang vi inte klarar av. Och tro mig, sånt går inte att vänja sig vid utan tvärtom: ju mer man utsätter sin kropp för en enorm stress, ju mer stryk tar den. Och därför mår många autister sämre och sämre ju mer åren går.

Som om det inte vore nog så kan många av oss autister ha mentaliseringssvårigheter. Det kan innebära vi inte alltid kan tolka våra egna känslor och har därför svårt för att uttrycka oss. Även om jag utåt sett är verbal och står och föreläser inför stora åhörargrupper, betyder det inte att jag alltid kan uttrycka mina behov för yrkesverksamma. När man själv inte förstår varför man mår så dåligt och de yrkesverksamma saknar adekvat kunskap om autism och därmed inte vet hur de ska tolka oss, förstår ni säkert hur allt slutar: vi förblir utan adekvata stödinsatser och utsätts för ännu fler sammanhang vi inte klarar av.

En person med ett neurotypiskt funktionssätt har troligen möjlighet att få snabbare hjälp när han eller hon drabbas av psykisk ohälsa eftersom psykiatrin har bättre kunskap om deras funktionssätt. En sådan person har förmodligen också en betydligt större möjlighet att hamna på en fungerande arbetsplats eftersom de allra flesta neurotypiker kan välja och vraka på arbetsmarknaden på ett helt annat sätt än vad vi autister kan. Arbetsförmedlingen kan lyckas förr eller senare hitta ett arbete som teoretiskt skulle kunna fungera för oss också, men vad händer om vi inte får arbete just på denna arbetsplats eller om vi blir avskedade? Då kan det ta 10 år innan ett liknande arbete dyker upp igen.

När jag själv efter flera år inte längre vågade klaga på att jag fortfarande mådde dåligt i skolan trots flera skol- och klassbyten, var problemet långt ifrån löst. Då vände jag bara problemen inåt och mådde ännu sämre. Visst, jag var ett ovanligt lätt barn som aldrig störde någon vilket säkert var väldigt skönt för de vuxna, men jag tvingades gå runt med en ständig ångest. Inte en sådan där vanlig måndagsångest som du kanske anser dig ha efter en rolig helg, utan jag gick runt med en ångestklump i magen hela tiden och ville inte leva. Att inte våga klaga var nästan lika jobbigt som att må dåligt.

Det är viktigt att du alltid låter oss som lever med Aspergers syndrom eller autism ventilera våra känslor och prata av oss när vi är missnöjda! Även om det kanske gör dig frustrerad att vi fortfarande inte är nöjda trots att det gått 20 år, ska du se det som något positivt att vi vågar klaga och säga ifrån! Det är när vi blir tysta som du verkligen har en stor anledning till oro.