Många av oss med Aspergers syndrom eller autism tycker om rak kommunikation. Därför förerar vi oftast att få höra: ”jag vill gärna att du städar en gång i veckan” istället för: ”åh, vad smutsigt det är här” sagt med avsky. En person med Aspergers syndrom eller autism förstår inte nödvändigtvis de underförstådda budskapen mellan raderna och kan missa ansiktsmimiken helt.
Ibland övertolkar jag och tror att personen menat något negativt
Själv föredrar jag också rak kommunikation. Även om jag någon gång möjligen skulle ana att personen kan vilja säga något annat mellan raderna, hamnar jag nästan i panikläge om inte personen kommunicerar rakt med mig. För jag är ändå aldrig säker på vad personen menar. Det händer ju många gånger att jag övertolkar och personen inte alls menat något negativt.
Blir osäker när någon ställer en fråga på ett skämtsamt sätt
En annan sak jag har svårt för är om personen ställer en fråga till mig eller diskutera något ämne på ett skämtsamt sätt. Om personen ställer frågan på ett skämtsamt sätt, tror jag mig nästan alltid veta vad personen egentligen vill veta men jag hamnar ändå i något slags panikläge och undrar varför personen inte kan ställa frågan rakt ut. Då känner jag mig väldigt osäker på om jag borde svara på frågan och hur jag isåfall borde svara. Borde jag svara på ett allvarligt sätt, låta bli att svara eller skämta tillbaka?
Förstår vad personen egentligen vill veta
Om personen säger: ”Haha, du gäspade många gånger igår, hade du så tråkigt i vårt sällskap?” förstår jag att personen troligen vill veta om jag hade tråkigt eller inte. Om personen konstaterar något med glimten i ögat något i stil med: ”Men du var säkert ensam som tonåring och dejtade inte så mycket eftersom du har asperger, haha”, förstår jag direkt att personen är nyfiken på om jag dejtade som tonåring eller inte men inte ställer frågan rakt ut utan låtsas av någon anledning skämta.
Ger aldrig ett korrekt svar i sådana situationer
Oftast blir jag så ställd i sådana situationer att jag svarar på frågan, men oftast ger jag inget korrekt svar utan hittar bara på något. Jag ljuger aldrig med mening i sådana situationer utan jag känner mig så ställd att min hjärna liksom inte förstår för stunden att det jag säger egentligen inte är sant.
Jag vet inte alls varför jag fungerar på det sättet, och det är först efteråt jag kommer på ”just det, det jag råkade säga då inte alls var sant.” Men när jag ger svaret för stunden, märker jag inte det just då. Jag kan exempelvis råka säga: ”Nej, jag var aldrig på dejter som yngre” och först efteråt kommer jag på att det inte alls stämmer! Men jag går aldrig tillbaka till personen och rättar svaret efteråt eftersom personen ändå har ställt frågan på ett skämtsamt sätt.
Svarar alltid på allvarliga frågor
Om någon däremot ställer en allvarlig fråga till mig och säger: ”Jag såg på dig att du gäspade många gånger igår, jag undrar därför om du hade tråkigt?” eller: ”Jag är nyfiken på hur det var för dig att vara en tonåring med Aspergers syndrom, kan du berätta för mig hur det var att dejta eller var du mer ensam?” svarar jag alltid som det är (så länge frågan inte är för privat förstås) och råkar aldrig säga saker som inte stämmer. Jag känner mig alltid betydligt tryggare med frågor ställda på ett allvarligt än ett skämtsamt sätt.
Jag föredrar raka budskap och frågor
Det är en otroligt stor skillnad för mig med en rak kommunikation och hintar samt med allvarliga och skämtsamma frågor! Om man ska kommunicera med mig, ska man därför säga budskapet rakt ut utan att använda sig av kroppsspråket och aldrig skämta om frågan är allvarligt menad. Däremot är det helt okej att skämta med mig så länge det inte blandas med en allvarlig diskussion och personen egentligen inte vill veta vad jag tycker och hur jag känner. Då ska ”allt” i diskussionen vara ett skämt, inklusive mitt svar!