Kamratbedömning är en metod som används flitigt i undervisningssituationer, inte minst på högskolor. Håkansson och Sundberg skriver i sin bok Utmärkt undervisning att kamratbedömning har visat sig generera goda studieresultat, vilket förmodligen är en av förklaringarna till att metoden blivit populär. Den går ut på att studenterna granskar varandras arbeten för att sedan ge varandra feedback och förbättringsförslag.
Inte säkert att en student med asperger får alternativa uppgifter
Dock behöver vi som har Aspergers syndrom och autism ofta specialpedagogik och anpassade uppgifter för att vi överhuvudtaget ska kunna ta till oss information. Alla metoder som forskningen har visat som framgångsrika passar långt ifrån alltid oss. Tyvärr ingår kamratsbedömning ofta i obligatoriska moment i studiesituationer, och det är inte säkert att vi får skippa momentet även om vi kan visa intyg på att vi har Aspergers syndrom.
Kamratbedömning passar inte mig
Kamratbedömning har aldrig passat mig som lärmetod, vilket förmodligen beror på att metoden har tanken ”gör och tänk som du vill” och är därför luddig för mig. Visst, det brukar finnas tydliga riktlinjer om hur man granskar andras arbeten, men hur ska jag kunna lita på att min studiekamrat har rätt i sin feedback? Tänk om studiekamraten är usel på att skriva och bedöma texter och läraren inte alls håller med om feedbacken?
Behöver veta vad som är rätt och fel
För att jag ska kunna lära mig behöver jag veta vad som är rätt och fel. Tyvärr går många moderna pedagogiska metoder ut på att läraren ska hålla sig passiv och eleverna ska komma fram till det rätta svaret själva. Men som aspergare behöver jag tydlighet, och därför hjälper det mig inte ett dugg om jag inte vet om jag borde ta till mig studiekamratens förbättringsförslag eller inte. Däremot vill jag ha utförlig feedback från läraren för det är på det sättet jag lär mig!
Tvingar mig själv att uttrycka mig diplomatiskt
Lika illa som jag tycker om att få feedback från mina studiekamrater tycker jag om att ge feedback till dem. Jag kanske tycker personligen att studiekamraten har skrivit ett uselt arbete, men jag har lärt mig av erfarenhet att jag i sådana fall måste uttrycka sig diplomatiskt för det går ju inte att säga precis vad som faller en in.
Det tar enormt mycket energi av mig att formulera mig diplomatiskt, men självklart förstår jag varför jag måste göra det. Det vore ju taskigt av mig att skriva: ”Hörredu, jag tycker att du har skrivit ett uselt arbete. Fy på dig.” Då skulle studiekamraten bli ledsen, vilket jag inte vill.
Har hakat upp mig på obetydliga fel
Dessutom har jag svårt för att bedöma hur pass noggrannt jag borde utföra granskningarna och har därför många gånger hakat upp mig på småsaker. När en studiekamrat har glömt bort ett kommatecken i referenserna enligt APA-manualen, har felet i min värld varit så allvarligt att jag trott att studiekamraten riskerat att bli underkänd på grund av tabben. Men sedan har det visat sig att andra blivit irriterade på mig för att jag gjort en så stor sak av småsaker.
Måste lägga otroligt mycket energi på många saker
Kan inte jag träna och utsätta mig då, undrar du kanske? Jo, jag kan tvinga mig själv till kamratbedömningar, men faktum är att momentet inte blir lättare för mig med tiden. Eftersom det inte är automatiserat hos mig att ge feedbacken på ett diplomatiskt sätt, måste jag lägga otroligt mycket energi på det. Detta leder till att jag kan utföra uppgiften rent tekniskt och bli godkänd på momentet men bli urlakad på energi, vilket riskerar att hämma min inlärning.
Viktigt att ta hänsyn till individuella behov
Börja ta större hänsyn till individuella behov i lärsituationer! Bara för att du ser en student med Aspergers syndrom utföra en uppgift rent tekniskt, betyder det inte att hen faktiskt lär sig något av momentet. Blir vi aspergare tvingade till att utföra saker som inte är automatiserade hos oss, blir vi utmattade. Vilket i sin tur riskerar att leda tilli att vi får ett umärkt betyg på kursmomentet men ändå inte har förvärvat några nya kunskaper i slutändan!
4 svar på ”Därför passar inte kamratbedömning mig som lärmetod”
Hej!
Pröva att ta bort momentet där responsen ges till kamraten. Fundera på om det kan finnas någon poäng med kamratrespons ändå. Är svaret ’ja’ så löser det en hel del av lyfta problem.
Med vänlig hälsning,
Hej!
Jag tycker inte att det finns någon poäng med kamratrespons i mitt fall även om kamraten inte skulle ta del av den. Men det är nog bara jag 🙂 Jag lär mig på ett helt annat sätt än många andra, och det ger inte mig någonting att rätta andras arbeten. Däremot ger det mig mycket att läsa riktigt professionella uppsatser för mig själv så att jag ser hur de ser ut. Jag lär mig sällan praktiskt utan teoretiskt. Den enda poängen med kamratrespons i mitt fall är att bli godkänd på kursen, men det ger inte mig något annat.
Min kamratrespons går ut på att jag läser personens arbete flera gånger och kommenterar varenda sak jag lägger märke till, ofta utförligt och med en förklaring till varför jag tror att det behöver ändras, både för att personen inte ska bli stött och för att mitt sätt att tänka ibland kräver sin förklaring. Det leder antingen till att personen tackar för att jag ju gör hela arbetet åt hen, och/eller att jag blir överhopad med förfrågningar om mer respons. Men jag är alltid nervös för hur personen ska uppfatta det jag skrivit. Tänk om hen tycker att jag verkar överlägsen? Det oroar mig också mycket att hen ska vilja följa upp och kontakta mig för att diskutera mer. Jag skriver hellre allt jag uppfattat på en gång, så tydligt som möjligt, för att slippa prata med personen i realtid. Men den här oron tar energi.
Numera läser jag bara igenom mina vänners arbeten. Jag har insett att fastän jag tycker det är roligt att rätta uppsatser, behöver jag tid för mina egna studier också!
Jag tycker också att det är jobbigt att grubbla över hur studiekamraten kommer att uppfatta min bedömning. Och ibland tycker jag att någon studiekamrat har gjort ett uselt arbete och jag har svårt för att hitta något positivt att säga om det. Men uppgiften går ju ut på att man både ska ge positiv och negativ feedback vilket kan vara ett dilemma! Tack och lov lyckas jag hitta något bra i många arbeten men inte i alla. Att försöka komma på bra saker att säga om arbeten som man inte tycker är bra tycker jag bara tar energi!
Jag förstår att du behöver tid för dina egna studier. Själv tycker jag inte om att rätta andras arbeten!