Därför måste man som aspergare tacka nej till inbjudningar ibland

Ibland händer det att vi som lever med Aspergers syndrom eller autism råkar lova lite för mycket. Man kanske inte tänker sig för i stunden vilka konsekvenser det kommer att ge om man tackar ja till en inbjudan, och ibland vågar man inte heller säga nej när allt kommer plötsligt. Men jag har kommit fram till att det är viktigt att lyssna på sig själv och avboka redan bokade aktiviteter vid behov.

Tackade ja till ett barnkalas

För ett tag sedan fick jag en inbjudan till ett barnkalas som skulle äga rum imorgon. Det handlar om ett speciellt barn som fyller 2 år och som jag träffade för allra första gången när barnet bara var en mycket liten bebis. När det dök upp en inbjudan i min SMS-inkorg där det stod att läsa att vi skulle både äta och fika tillsammans var min spontana tanke att svara ja! Jag har nämligen varken träffat barnet eller mamman alls sedan 1-årskalaset för ett år sedan. Jag tycker jättemycket om båda och ville såklart gärna träffa dem igen. Det skulle bli jätteroligt!

Började tveka efter ett tag

Men efter att jag hade bekräftat mitt deltagande började jag tveka. Jag kände fortfarande att det hade varit jätteroligt att träffa mamman och barnet, men skulle jag verkligen orka med ett kalas? Äta tillsammans med många människor vid matbordet och sitta där i några timmar? När det är många som äter tillsammans kan det bli trångt vid bordet, och det är oartigt att sätta sig någon annanstans och äta ensam. Det brukar dessutom vara jättemycket ljud, och många människor skrattar högt när de har roligt. Då kan jag få ont i öronen.

Jag visste att de andra gästerna skulle vara trevliga

Med detta sagt visste jag att de andra gästerna som skulle delta i kalaset skulle vara sociala och trevliga. Jag har träffat många av dem tidigare i andra sammanhang. Jag berättade till och med tidigare berättat öppet om min Asperger-diagnos för många av dem, och flera visste ungefär vad asperger och autism handlade om. Jag har aldrig känt i den gruppen att någon skulle se ner på oss med diagnoser eller behandla oss annorlunda trots att de själva är neurotypiker. Mina tvivel hade alltså absolut inte med mamman, barnet och de andra gästerna att göra!

Började få panik

Ändå fick jag mer och mer panik ju mer kalaset började närma sig. Jag tyckte som sagt väldigt mycket om mamman och barnet men började känna mer och mer att jag inte skulle klara av tillställningen. Det skulle ta alldeles för mycket energi och jag skulle må dåligt både innan och efter. Det skulle vara alldeles för ansträngande för mig att bete mig rätt och försöka vara social. Jag var mycket rädd för att jag skulle vara totalt utslagen efteråt och började känna mer och mer att jag inte skulle klara det.

Avbokade mitt deltagande

Jag skrev ett mejl till mamman och berättade ärligt hur jag kände. Att jag tyckte väldigt mycket om henne och barnet och var glad över att ha fått en inbjudan men att jag hade kommit fram till att jag inte skulle klara av kalaset i alla fall. Jag skrev att jag självklart skulle köpa en födelsedagspresent till barnet ändå att jag hemskt gärna ville ta en fika med mamman och barnet vid något annat tillfälle för att fira födelsedagen i efterskott.

Mamman reagerade väldigt förstående

Precis som jag misstänkte reagerade mamman väldigt förstående och skrev ett jättegulligt mejl tillbaka. Hon gav mig inget dåligt samvete för att jag avbokade mitt deltagande utan skrev att hon verkligen uppskattade min ärlighet. Och att hon hemskt gärna ville ta en fika med mig vid något annat tillfälle tillsammans med barnet! Jag blev väldigt glad och lättad för att hon förstod och att jag inte behövde förklara mig.

Det kommer att bli vila i helgen

Nu kommer det istället bli vila i helgen! Jag har bestämt mig för att börja vila på söndagarna även från bloggen för jag har märkt att det trots allt blir rätt mycket jobb med bloggen. På arbetsdagarna kommer jag självklart blogga, och kanske på lördagarna ibland med. Därför önskar jag er alla trevlig helg, vi hörs på måndag igen! 🙂