När en person med Aspergers syndrom eller autism ska utsätta sig för en ny situation, oavsett om det handlar om en semesterresa, flytt till en ny lägenhet, ett nytt jobb, utbildning eller en ny partner, finns det väldigt mycket att tänka på. Vi autister har inte samma förutsättningar att klara olika situationer på samma sätt som andra. Utsätter vi oss för situationer vi inte klarar, kan allt sluta med en personlig katastrof. Vi har inte alltid möjlighet att gå in i en ny situation med inställningen ”äsch, vi får se hur allt går” utan vi måste ta hänsyn till våra specialbehov innan vi utsätter oss för ett nytt sammanhang.
En autist som vill börja plugga kan ha tidigare misslyckats med alla utbildningar och gått in i väggen. Därför måste man som autist fundera noga på vilka behov man har om det är så att man trots tidigare motgångar vågar testa en ny utbildning. Om inte alla våra behov blir tillgodosedda i utbildningen, vad är det allra viktigaste för oss? Är det en kort resväg till skolan, storleken på skolan (många autister föredrar skolor av en mindre storlek), regelbundna tider, möjlighet att börja på eftermiddagen om man är morgontrött, en bra kontakt med studiekamraterna, innehållet i studieämnena, studieupplägget eller något annat? Vissa autister behöver allt detta för att inte gå in i väggen. Därför kanske det inte är läge att börja på den nya utbildningen om studieupplägget och -tiderna är individuellt anpassade och man har trevliga studiekamrater, men pendlingstiden till skolan är för lång och man mår dåligt när man tvingas åka kommunalt.
Av de ovannämnda sakerna är det allra viktigaste för mig studieupplägget och innehållet i kursämnena om jag ska plugga. Det är något jag inte kan kompromissa om för jag har ingen förmåga att läsa ämnen jag inte är intresserad av. Även om språk är ett av mina specialintressen, klarade jag inte av att läsa språk på universitetet eftersom landets litteratur och historia var obligatoriska kursmoment. Dock räcker det inte för mig att innehållet i studieämnena är rätt utan jag måste även veta på vilket sätt jag förväntas visa mina kunskaper. Skulle jag tvingas leka grupplekar på språket i fråga, skulle jag inte klara det eftersom jag avskyr grupplekar och mår riktigt dåligt när jag utsätts för sådant. Skulle jag däremot få skriva uppsatser och rapporter på språket, skulle jag klara studierna galant! Däremot är inte studiekamraterna speciellt viktiga för mig. Jag bryr mig inte så jättemycket om mina studiekamrater är trevliga eller otrevliga även om jag självklart föredrar trevliga studiekamrater framför otrevliga.
Baserad på mina behov ska jag därmed vid val av utbildningar ta reda på vilka ämnen som ingår exakt och om det ingår obligatoriska lekar eller inte. Om det visar sig att det ingår moment jag inte klarar, bör jag då kontakta de utbildningsansvariga och frågar om det finns möjlighet för mig att få en alternativ examinationsform. Om jag inte klarar av att delta i lekar, kan jag kanske träffa läraren enskilt och diskutera något ämne på språket i fråga (om det handlar om en språkkurs) för att visa mina muntliga språkkunskaper på det sättet? Ibland ingår det i kursplanen att kunna klara just en specifik typ av situation, och klarar jag inte det är inte utbildningen rätt för mig. Av intresse kollar jag även upp pendlingstiden till skolan även om den inte är så jätteavgörande för mig vid val av utbildning. Det är väldigt mycket jag måste planera om jag ska börja studera så att allt blir rätt!
Många autister jag träffat på mina föreläsningar har ibland hamnat i nya situationer de inte klarar av. Vissa har nya partners som kräver att autisten ska delta i parmiddagar, släktkalas och andra tillställningar. Själv tycker jag att det är viktigt att fundera på vad man som autist klarar och inte klarar innan man påbörjar ett nytt förhållande. För mig är det så pass viktigt att min partner inte kräver av mig att behöva träffa släkten hela tiden, vara med på parmiddagar och släktkalas att det skulle vara en anledning för mig att tacka nej till att påbörja ett förhållande om jag fick sådana krav. Och det gäller för mig oavsett barn eller inte. Däremot kan jag kompromissa om många andra saker i ett förhållande, men absolut inte om det här!
När vi autister ska utsätta oss för nya situationer, är det bra om vi tänker för oss själva: ”Vad är det allra viktigast för mig och vad kan jag inte kompromissa om?” Om det allra viktigaste för en är att få bo i en tyst miljö när man ska flytta, kan man kanske kompromissa om avståndet till den närmaste busshållplatsen även om man föredrar att busshållplatsen ligger nära hemmet. Själv kan jag kompromissa om lyhördheten i lägenheten även om jag föredrar att ha det tyst. Däremot vill jag absolut inte kompromissa om närheten till natur, skog, tunnelbanan och avståndet till centrala Stockholm!