Tony Attwood skriver i sin bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom att inget funktionshinder uppstår om ett autistiskt barn får göra saker på sina egna villkor: om man stänger barnets sovrumsdörr och låter barnet leka för sig självt så uppstår inga konflikter, det finns inga sinnesintryck som stör och barnet får bestämma självt hur det vill leka och slipper bli avbrutet. Svårigheter uppstår endast ute i samhället och i synnerhet i kontakten med andra människor.
Håller med Tony Attwood
Jag kan inte göra annat än hålla med Attwood! Visst, när jag håller mig hemma under långa perioder så kommer jag ju förr eller senare behöva hjälp av min boendestödjare. Men generellt sett är det oftast i kontakten med andra människor då svårigheter uppstår. Och även om jag skulle umgås med människor som är tillåtande och accepterar mig och min autism så är det först i andra människors sällskap jag först märker hur otroligt mycket jag egentligen skiljer mig från andra människor.
Ingenting att jämföra med hemma
Precis som Attwood påpekar brukar det vara i skolan som det autistiska barnet först upptäcker sitt annorlundaskap. Håller man sig hemma, har man ingenting att jämföra med. Jag brukar säga att om jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar, inte träffade många människor utanför familjen och levde på sjukersättning så skulle jag förmodligen aldrig tänka på att jag har Aspergers syndrom. Då skulle bara sjukersättningen komma till mitt bankkonto, mina föräldrar skulle upprätthålla de dagliga rutinerna och mitt liv skulle rulla på.
Känner mig udda i sociala sammanhang
Jag har aldrig känt mig så annorlunda som när jag gick i skolan samt när jag arbetade på vanliga arbetsplatser. Innan jag började i förskoleklass hade jag ingenting att jämföra med. Men i skolan märkte jag att jag var totalt annorlunda än andra barn, och gapet mellan mig och andra blev bara större och större med åren. Ännu större blev gapet när jag blev vuxen: jag förstod inte vad andra kvinnor menade när de pratade om utseendehets, jag förstod inte hur andra kunde ha så otroligt mycket ork i sin vardag och jag förstod mig inte på deras intressen.
Påminns ibland om mitt annorlundaskap
När jag inte utsätts för sociala sammanhang märker jag inte hur annorlunda jag är och tänker knappt på att jag har en funktionsvariation. Men sedan händer det något och då påminns jag igen om hur otroligt mycket jag avviker. Jag kanske stöter på grannar som diskuterar musik och filmer, och jag som aldrig i hela mitt liv har förstått meningen med musik och filmer, inte kan nämna en enda artist eller skådespelare med namn och inte förstår syftet med musik och filmer som jag återigen påminns om att jag inte har mycket gemensamt med andra människor.
Kan inte relatera
Så här i coronatider påminns jag också om mitt annorlundaskap: överallt i tidningar står det hur otroligt ångestfyllt det upplevs med isolering och brist på mänsklig kontakt, och jag förstår ingenting och känner inte igen mig. Jag tycker att det är skönt att få isolera mig i mitt hem och skulle kunna leva så här i flera år till utan problem! Om jag hör grannarna säga: ”oj, vad tråkigt det är att vara så här isolerad” önskar jag att jag kunde säga att jag förstår och relaterar, men det kan jag inte säga utan att skådespela och ljuga totalt!
Måste ibland skådespela
Inte sällan känns det som att jag har två val: skådespela eller visa mitt rätta jag. Visar jag mitt rätta jag skulle jag säga: ”Madonna, vem är det? Jag har aldrig i hela mitt liv hört talas om henne” för jag har som sagt överhuvudtaget ingen koll på kändisvärlden. Jag skulle också kunna säga: ”Jag förstår inte alls varför det är så viktigt med socialt sammanhang och gemenskap.” Men då blir folk antingen totalt chockade eller så bemöter de mig konstigt. Ibland orkar jag inte med undrande blickar och därför känns det som att jag måste låtsas vara någon jag inte är.