Det som många har frågat mig är hur jag hade velat att mina föräldrar hade agerat om jag hade fått min Asperger-diagnos redan som barn eller tonåring. Hade jag velat att mina föräldrar hade berättat för mig öppet med en gång att jag har Aspergers syndrom eller hade jag fördragit att de hållit tyst och väntat med att berätta?
Jag hade absolut velat att mina föräldrar isåfall hade varit öppna mot mig. Varför? Jo, för att de nog ändå hade behövt berätta för mig förr eller senare. Jag funderar på hur det hade blivit om jag hade fått diagnosen som 10-åring och mina föräldrar hade väntat tills jag var 15 eller 16 år innan de hade sagt något. Då hade det troligen känts som att de skäms för mig och för min diagnos eftersom de har hållit tyst om det så där länge och min självkänsla hade troligen också fått sig en törn.
Många tankar hade troligen också poppat upp i mitt huvud. Är det kanske skamligt att ha asperger? Hade mina föräldrar önskat att jag hade varit annorlunda? Kommer jag ha ett dåligt liv för resten av livet eftersom mina föräldrar inte vågat ta upp ämnet tidigare? Duger jag inte som jag är? Måste jag också tiga om diagnosen för andra människor eftersom mina föräldrar har tigit för mig? Diagnosen hade blivit något mycket större än vad den var om mina föräldrar hade hållit tyst.
Tack och lov har mamma alltid uppfostrat mig med attityden att alla människor är olika och att det är okej. Hon uppmuntrade mig redan när jag var liten att lära mig om diagnoser som Downs syndrom och förklarade för mig att dessa barn var precis lika mycket värda som andra barn. Eftersom jag alltid har växt upp med andan att det är okej att ha en diagnos så blev Asperger-diagnosen endast en positiv upplevelse för mig när jag blev diagnosticerad som 24-åring. Inte en sekund behövde jag fundera i banor om man borde dölja sin diagnos och skämmas för den man är.
Föräldrarnas attityd till annorlundaskap och mångfald kan verkligen göra en stor skillnad när det gäller barnets egen självbild efter att ha fått Asperger-diagnos! Tycker föräldrarna att det är okej att barnet har fått en diagnos och man kan prata om ämnet redan samma dag, finns det goda chanser att även barnet kommer att acceptera sin diagnos förr eller senare!
2 svar på ”Därför gör föräldrarnas attityd en enorm skillnad”
På 50-60 talet så hade nog min mamma inte förstått något om det här med diagnosern och inte andra heller för den delen
Ja precis, på den tiden var man ju bara lat hette det. Och vissa som tillhör den äldre generationen har fortfarande svårt för att förstå sig på diagnoser tycker jag. Men det är olika och självklart finns det även många unga som inte heller förstår.