När jag föreläser, frågar åhörarna mig ibland om man bör se Aspergers syndrom och autism som medicinska eller socialt konstruerade diagnoser samt om man inte borde undvika att sätta sitt barn i en asperger-klass på grund av risken för stigmatisering. Själv har jag starka åsikter om frågorna, och jag vet vad många andra aspergare som jag träffat på träffgrupper, dock inte alla, tänker ungefär likadant som jag. Men eftersom alla vi som har asperger eller autism är sinsemellan olika, finns det ändå många som tänker på ett helt annat sätt än jag. Därför är det viktigt att komma ihåg att jag inte talar för alla aspergare utan jag talar för mig själv!
Bara artikeln jag länkade till i gårdagens blogginlägg belyser hur olika jag och Susanna tänker om Asperger-klasser. När jag blir tillfrågad om ämnet, talar jag gärna varmt om att det här med stigmatisering definitivt är en myt, att jag tycker att det är tråkigt att jag inte fick min diagnos förrän jag var 24 år och att jag hade mått mycket bättre om jag hade fått gå i en asperger-klass. Då hade jag förhoppningsvis fått det stöd jag hade behövt samt haft möjlighet att plugga i en miljö där alla avvek från normen lika mycket som jag. I en vanlig neurotypisk klass kände jag mig definitivt mycket mer stigmatiserad och avvikande än vad jag förmodligen hade känt mig i en asperger-klass.
Susanna är däremot av en annan åsikt. Hon berättar för reportern att hon fick sin diagnos i 18-årsåldern precis innan studenten. Men även om hon tyckte att det sociala var jobbigt i skolan, är hon jätteglad över att hon klarade ett vanligt neurotypiskt gymnasium och att hon såhär efteråt kan säga att hon gick på Norra Real. Susannas svar belyser tydligt att inte alla aspergare är lika positivt inställda till särskilda asperger-klasser. Vissa aspergare föredrar att kämpa med sina svårigheter i en neurotypisk klass och vill absolut inte hamna i en asperger-klass för då känner de sig avvikande. Jag har svårt för att förstå det, men däremot är det viktigt att jag respekterar deras åsikt och belyser den när jag föreläser.
Samma sak gäller förhållningssättet till Aspergers syndrom och autism. Personligen tycker jag att många av mina svårigheter, dock inte alla, är socialt konstruerade och att det är omgivningen som inte tolererar avvikelser i form av annorlunda matrutiner, avskärmande beteende och annat. I Sverige håller väldigt många aspergare med mig. När min bok däremot kom ut i Finland, kände sig många finska aspergare mycket irriterade över att jag hade skrivit i boken att många svårigheter egentligen kunde handla om omgivningens intolerans och att asperger även kunde innebära styrkor. De var av åsikten att deras svårigheter definitivt handlade om en medicinsk störning och absolut inte om omgivningens intolerans eller fel bemötande. Synsättet på Aspergers syndrom är alltså ytterst kulturellt vilket jag också måste respektera. Även om jag personligen totalt ogillar begereppet ”störning” och aldrig skulle få för mig att kalla Aspergers syndrom för en störning.
Det är viktigt med självbestämmande och empowerment. Därför är jag av åsikten att individen själv ska få avgöra om hans eller hennes Aspergers syndrom eller autism ska ses som en svårighet, ett personlighetsdrag, en medicinsk störning eller ett socialt konstruerat påhitt som uppstått av samhällets intolerans och fel bemötande. Ett autistiskt barn ska också själv få avgöra om han eller hon mår bäst i en särskild specialanpassad asperger-klass eller inte. Jag belyser alltid för publiken mina personliga synpunkter på frågorna, men däremot klargör jag också att inte alla aspergare håller med mig. Det är farligt att dra oss aspergare över en kam!
2 svar på ”Därför finns det inget rätt synsätt på autism”
Att alltid utgå från vad individen säger och känner borde vara självklart tycker jag, inte bara för autister. Men tyvärr tror jag ibland det kan vara en nackdel att man har ett namn på diagnosen, för då kan utomstående tro att det finns *ett* rätt sätt att bemöta autister, när jag skulle säga att det är väldigt långt från sanningen. Visst, det kan finnas likheter mellan olika autister, och man kan lära sig diagnoskriterierna – men egentligen säger det ju inte så mycket om hur autismen hos en viss person kan yttra sig och till vilken grad.
Ja ur den synvinkeln kan det absolut vara en nackdel! Jag tycker själv att det är självklart att man ska bemöta alla människor, även autister, olika men det är tyvärr inte alls lika självklart för alla. Tyvärr finns det många som fortfarande tror att om det finns ett recept som funkat på en aspergare så kommer samma recept fungera på nästa aspergare också. Men dte är ju inte så!