Många av oss med Aspergers syndrom och autism tycker att olika situationer är jobbiga. Däremot missförstår många yrkeserksamma den bakomliggande anledningen till att vi tycker att en viss situation är jobbig. Många yrkesverksamma tänker utifrån en mall och drar oss autister över en kam, men om en autist uppleva att en viss situation är jobbig så kan jag själv tycka att exakt samma situation är jobbig av en helt annan anledning trots att vi har samma diagnos. Därför bör våra svårigheter bemötas på olika sätt. En autist kanske bara är nervös men inte har praktiska svårigheter, medan en annan autist inte alls är nervös i situationen men har praktiska svårigheter för att klara situationen eller upplever att situationen är mentalt tröttsam.
Att jag tycker att det är jobbigt att ta emot boendestödvikarier i mitt hem antar många bero på att min Aspergers syndrom skulle göra att jag är nervös inför att träffa nya människor. Att vissa aspergare tycker att det är jobbigt att prata med främmande människor stämmer väl, men det stämmer inte alls in på mig. Jag är inte blyg, oroar mig inte för vad främmande människor tycker och tänker om mig, och jag har inte heller svårt för att komma på saker att säga när jag pratar med människor jag inte känner väl. Om jag inte kommer på något vettigt att säga är jag tyst, men oftast har jag ändå något att säga. Har jag en ny boendestödjare i mitt hem och vi håller på att lära känna varandra, brukar det nästan alltid finnas mycket att säga.
Ändå tycker jag att det är jobbigt att ha främmande boendestödjare i mitt hem, vilket beror på att vikarier inte vet mycket om mig. Visst, de har säkert läst min genomförande plan och de vet därmed vissa grundläggande saker om mig. Men det finns så mycket att veta om mig och min asperger att det av utrymmesskäl inte går att skriva allt i den genomförande planen. För att förstå mig fullt ut och att kunna ge mig det bästa stödet krävs det att man arbetat med mig rätt länge. Det blir tröttsamt för mig att förklara allt tydligt. Det är endast därför jag tycker att det är jobbigt att ta emot boendestödvikarier, och min känsla går inte att träna bort genom att utsätta mig för nya vikarier eftersom jag inte alls är socialt nervös.
Att jag har mycket svårt för grupplekar antar många däremot bero på att jag skulle vara rädd för att göra bort mig och därför inte våga delta, men inte heller det stämmer! Jag är inte ett dugg rädd för vad andra tänker om mig eller jag tycker inte att det skulle vara pinsamt på något sätt att leka, men däremot gör diverse lekar mig trött i huvudet. Det känns så obehagligt att delta att jag blir ännu mer trött i hjärnan av grupplekar än vad jag blir av att storstäda en lägenhet. Det blir alldeles för mycket intryck när jag försöker koncentrera mig på leken. Inte ens som barn gillade jag att leka kull och många andra lekar med andra barn, och nu som vuxen gillar jag inte heller spel och andra ”vuxenlekar”. I mitt fall bör man alltså absolut inte lugna mig och säga till mig: ”Du kommer att vara jätteduktig, du behöver inte vara nervös” utan man bör säga: ”Självklart är det okej att du inte vill delta.”