Många människor tror att det är nödvändigt för en person med Aspergers syndrom eller autism att alla vännerna delar ens specialintresse. Och vissa aspergare tycker faktiskt att det är jätteviktigt, men det är absolut inte så för alla! Själv inbillade jag mig förut att det skulle vara viktigt för mig, men nu när jag känner mig själv bättre har jag insett hur otroligt lite det betyder för mig att mina närmaste exempelvis ska vara intresserade av blåbärsplockning som är ett av mina specialintressen. Och ni som har följt min blogg ett tag vet om hur otroligt mycket tid jag kan spendera i blåbärsskogen.
Förut var jag besviken när ingen som sa sig tycka om att plocka blåbär ville plocka blåbär 10 timmar om dagen varje dag, men nu när jag har analyserat saken närmare har jag faktiskt insett att jag till och med föredrar att plocka blåbär ensam! Det är så fridsamt att vara ute i skogen själv och få planera och bestämma allt själv. Det skulle till och med kunna bli rörigt för mig om någon annan alltid skulle följa med mig till skogen för det skulle avvika från mina rutiner. Ingen av mina närmaste är intresserad av blåbärsplockning, och jag tycker om dem lika mycket ändå! Jag skulle inte tycka om dem mer även om de plötsligt skulle börja intressera sig för det.
För att jag ska klicka med en person, måste det klicka på ett helt annat sätt än genom specialintressen. Det går ju alltid att diskutera och analysera livet tillsammans även om den andra personen inte skulle dela mina specialintressen. Har vi samma humor och vi kan sitta i timmar och skratta tillsammans, gör det inte mig någonting om vi inte delar specialintressen. Det viktiga för mig är att vi båda ska få mental stimulans av varandra. Att personen skulle hänga med mig i skogen ger ju inte mig mental stimulans på det sättet utan det måste vara något mycket djupare än så.
Själv delar jag inte heller de flesta intressen som andra människor brukar ha så som musik, film, inredning, matlagning och annat. Jag har faktiskt märkt att många männniskor inte bryr sig om att de inte kan diskutera musik, film och inredning med mig, men däremot kan det här med matlagning vara mycket känsligt. Om personen exempelvis är en utbildad kock och verkligen brinner för matlagning, kan personen bli mycket sårad om jag inte vill äta personens mat utan föredrar att äta min egen. Samma kan gälla utlänningar. För vissa kan det vara jättesårande om jag inte är intresserad av att smaka på deras nationalrätter som de är mycket stolta över. Att förklara i ett sånt läge att en person med Aspergers syndrom kan föredra rutiner när det gäller mat brukar hjälpa mig föga i sådana situationer. Därför undviker jag att umgås med personer som tycker att det är viktigt att vi ska äta varandras mat.
Om du ska hjälpa din autistiske närstående eller klient att hitta vänner, kan det såklart alltid vara en idé att testa om personen skulle kunna hitta vänner genom en hobby som har med personens specialintresse att göra. Men om det inte lyckas, kan personen söka sin lycka på andra ställen så som en träffgrupp för personer med Aspergers syndrom eller på nätet!
2 svar på ”Därför behöver inte vännerna dela mina specialintressen”
Jag lärde mig för ganska länge sen (långt innan jag visste att jag var aspergare) att jag troligtvis aldrig kommer hitta någon som delar mitt/mina specialintressen till samma grad som jag, eftersom de kan ses som väldigt speciella, och att jag lägger mycket tid på det. Därför har jag absolut inte det som krav att de måste tycka om det också, men de måste däremot kunna respektera och acceptera att jag spenderar mycket tid, energi och pengar på mina intressen.
Sen känner jag också som du, jag trivs faktiskt bäst att hålla på med mina intressen själv – då behöver man ju inte tänka så mycket på vad man gör och varför och behöva förklara, man kan lägga all sin fokus på det 🙂
Exakt! Jag har börjat tänka att det kanske inte ens är meningen att man ska dela specialintressena med andra 😉
Ja det är verkligen jätteviktigt att andra människor respekterar och accepterar att man lägger mycket tid på sina intressen samt att de tar en på allvar. Jag kan tycka att det är jobbigt med människor som har inställningen ”vad gullig du är” om man gör något annorlunda och lägger tid på sina intressen. Man kan iofs säga det på olika sätt, men vissa människor tar inte en på allvar alls om man exempelvis har specialintressen.