Därför är jag inte rädd för att bli förlöjligad

Ibland får jag frågan om jag inte är rädd för att bli förlöjligad för blogginlägg likt gårdagens där jag beskrev att jag inte visste överhuvudtaget var man skulle köpa blommor, hur man packade in dem och att blommorna behövde vatten. Riskerar jag inte att råka ut för elaka mobbare som gör sig lustiga på min bekostnad? Och blir jag inte irriterad på människor som egentligen inte menar något illa men ändå skrattar? Hur hanterar jag sånt? Har jag inte tänkt på att jag borde bli försiktigare med vad jag delar med mig av på bloggen?

Bloggens syfte är att informera om Aspergers syndrom och autism

I de flesta av mina blogginlägg beskriver jag hur min Aspergers syndrom påverkar mig och min vardag. Eftersom syftet med bloggen är att informera om hur det är att leva med Aspergers syndrom och autism, skriver jag inte saker i stil med: ”Igår gick jag till matbutiken och köpte mjölk. Sedan lagade jag middag och därefter var det läggdags.”

Däremot väljer jag istället medvetet att fokusera på ”extrema” saker i blogginläggen så att folk får förståelse för att Aspergers syndrom inte bara en extrakrydda i ens liv utan något som kan påverka hela ens vardag totalt. Jag anser att jag når syftet på bästa sätt genom att beskriva mina svårigheter utförligt. Därför är det inte aktuellt för mig att börja gömma mina kognitiva svårigheter.

Har redan blivit förlöjligad

Det har hänt mig någon gång att jag blivit förlöjligad, dock betydligt oftare i Finland än i Sverige. Efter att min debutbok hade kommit ut i både Sverige och Finland och jag googlade mitt namn, upptäckte jag att det bara stod bra och trevliga saker om mig på svenska men däremot ett och annat på finska. I Finland hade folk skrivit i anonyma nätforum att jag och min boendestödjare var världens skämt (i syfte att förlöjliga det faktum att jag har boendestöd) och att jag helt enkelt var ”dum” eftersom jag inte kan och vet saker som är självklara för andra.

Vidare hade vissa även hånat det faktum att jag hade sagt offentligt att Aspergers syndrom inte är någon sjukdom när man samtidigt kan bli beviljad SJUKersättning när man har Aspergers syndrom. Risken för mig att bli hånad är betydligt större i Finland än i Sverige, men det hindrar mig ändå inte från att berätta öppet om mina svårigheter även i Finland.

Måste tillåta mig själv att ta plats

När det händer att jag blir förlöjligad, känner jag ett ännu större behov av att vara öppen om min Aspergers syndrom och mina kognitiva svårigheter. Skulle jag tiga, skulle jag signalera både för mig själv och andra att hånarna visst har rätt och att jag borde hålla en lägre profil. För att jag ska må så bra som möjligt, måste jag tillåta mig själv att ta plats.

Dock tror jag inte att jag kan påverka elaka människor genom att föreläsa, blogga och ge tidnings- och TV-intervjuer, men genom att vara öppen värnar jag om min självkänsla och signalerar för mig själv att jag inte har något att skämmas för. Samtidigt signalerar jag för andra att man inte ska acceptera att bli behandlad hur som helst oavsett vilken funktionsvariation man har.

Man ska inte behöva skämmas för kognitiva svårigheter

Jag vill även motverka att man ska behöva skämmas för att ha kognitiva svårigheter. Lika lite som man behöver skämmas för att man har glasögon, är gammal och går på kryckor eller sitter i rullstol, ska man behöva skämmas för en psykisk funktionsvariation.

Ni som brukar läsa min blogg vet om att jag inte kan någonting om kändisar, men däremot är jag duktig i grammatik. När jag aldrig hade hört talas om Putin, kunde folk säga till mig: ”Herregud, hahahaha, vet du inte vem Putin är? Du borde skämmas om du menar allvar!” Men skulle jag säga till andra människor: ”Vad??? Vet du verkligen inte vad ackusativ är för något? Hur kommer det sig? Hahahahaha!!! Skäms du inte?”, skulle folk bli sura och se mig som en elak besserwisser. Men lika lite rätt som jag har att skoja om folk som har rörelsehinder eller inte är lika duktiga i grammatik som jag, har folk rätt att skoja om mig eller fråga mig på ett skämtsamt sätt om jag inte skäms.

Säger även ifrån till välmenande människor

Sedan finns det även snälla människor som absolut inte menar att döma någon även om de skrattar. Dem blir jag inte arg på, men däremot visar jag även för dem att jag är irriterad och inte accepterar att bli skojad om även om det sker på ett välmenande sätt. De flesta accepterar det och ber om ursäkt, men det finns också de som tycker att jag är alldeles för känslig.

I sådana situationer brukar jag vända på steken och fråga: ”Skulle du också anse att en gammal person som går i rullator är överdrivet känslig om du skulle skratta välmenande åt personen och säga: Hahahaha, kan du inte hålla balansen, och den gamla personen skulle bli irriterad och säga ifrån? Och skulle du tycka att en rullstolsburen person är alldeles för känslig om du skulle säga: Hahaha, nu finns det ingen hiss här i huset, hur ska du lösa situationen?” Då brukar de flesta människor förstå att jag inte är överdrivet känslig utan det är de som har bemött mig fel. Tycker personen fortfarande att jag är överdrivet känslig men verkar inte mena något illa, börjar jag inte bråka men däremot undvika personen.