Därför är det viktigt med tidig diagnos

Innan jag som 24-åring fick veta att jag har Aspergers syndrom, visste jag inte hur pass mycket man förväntades anpassa sig. På grund av mina sociala svårigheter visste jag inte riktigt heller hur jag skulle bete mig i olika sociala situationer. Min strategi blev att memorera och härma andra människor. Memorera hur man skulle känna i olika sammanhang och vad man skulle säga i olika situationer. Det var exempelvis inte rätt att vilja vara ensam, och det var rätt att se ut att ha roligt när man lekte. Det var inte rätt att se alldeles för fundersam ut utan man skulle alltid skratta och se närvarande ut. Jag ansträngde mig hårt för att passa in, vilket blev min kompensationsstrategi.

En annan kompensationsstrategi jag tidigt utvecklade och som jag fortfarande har kvar idag är överartighet. Eftersom jag har lärt mig utantill vad man förväntas säga i olika situationer, har det blivit mycket ”tack” och ”ursäkta”. Och eftersom jag har svårt för att känna naturligt när och hur man ska tacka, har det istället blivit att jag tackar väldigt många gånger och övertydligt. Om jag är ouppmärksam och glömt bort att tacka att någon exempelvis hållit upp dörren för mig, kan jag komma på det flera dagar senare, få ångest och tacka då. Allt för att inte riskera göra fel.

Min egen teori är att de autismspecifika kompensationsstrategier man utvecklar kan se olika ut beroende på om miljön är autismvänlig eller inte. Själv visste jag ju inte som barn och tonåring att jag har Aspergers syndrom och i den miljö jag levde var det inte accepterat att sticka ut. Därför ansträngde jag mig hårt för att dölja mitt annorlundaskap och sa oftast det som jag trodde att andra människor ville höra. Jag rabblade bara upp saker utantill utan att ens förstå att det som jag sa inte var sanning. Att allt såg så trovärdigt ut bidrog förmodligen till att jag fick min diagnos så sent.

Nu när jag har min diagnos och lever i en autismvänlig miljö, har jag utvecklat även helt andra typer av strategier: jag har börjat undvika det jag har svårt för istället för att utsätta mig. För att slippa tänka, brukar jag äta samma typer av mat istället för att variera mig. När jag går ut, är regeln att jag tar med mig egen matlåda och om det mot förmodan blir ett restaurangbesök, blir det oftast samma restauranger. Jag undviker även flera gruppsammanhang. Tack vare mina nya strategier slipper jag nu leva med ångest. Någon som är kunnig om asperger skulle kunna misstänka idag att jag har det genom att iaktta mitt beteende för jag tillåter mig att bete mig mer autistiskt. Trots att jag fortfarande kvar den gamla kompensationsstrategin att jag tackar överdrivet ofta och mycket.

Det finns människor som fortfarande tror idag att en tidig diagnos gör mer skada än nytta, men det resonemanget hade inte kunnat vara mer fel. Det går inte att förklara med ord hur mycket ångest det skapar att leva med odiagnistocerad asperger eller autism, att alltid försöka göra rätt och samtidigt inte förstå varför man aldrig passar in. Med en tidig diagnos får barnet möjlighet att förstå sig själv bättre tidigt och därmed utveckla rätt typer av kompensationsstrategier än vad jag tvingades utveckla, såna som barnet inte får ångest av och som inte lakar ur barnet på energi. Beröva inte barnet den möjligheten!