När man har Aspergers syndrom eller autism, kan man ibland utsättas för många situationer i vardagen som man upplever som jobbiga. Eftersom vår diagnos knappast står skrivet i pannorna på oss, har andra människor oftast ingen aning om att vi har asperger och därmed vissa utmaningar. Det kan hända att vi blir placerade vid ett väldigt högljutt bord på en restaurang, vilket en ljudkänslig aspergare kan lida av. Eller så föreslår andra människor väldigt många aktiviteter för oss, vilket vi nödvändigtvis inte orkar med för vi kan behöva återhämtning mellan varven.
När jag var yngre, hade jag lärt mig att det inte var accepterat att säga till att man hade svårt för någonting för då blev man antingen inte trodd alternativt blev stämplad som lat och gnällig. När jag arbetade som kassabiträde i matbutik och blev ombedd att ordna flaskrummet eller stapla varor på hyllor, visste jag inte hur man gjorde dessa saker. Men jag hade lärt mig att sanningen aldrig hade blivit accepterat, och därför hittade jag på att jag hade ont i benet eller kände mig yr. Det var alltid godkända förklaringar, och då fick jag fortsätta betjäna kunder i kassan medan någon kollega fick göra det chefen hade bett om.
En gång för flera år sen var en bekant till mig på besök i Sverige med sina föräldrar, och vi hade umgåtts till runt klockan 23. Det dröjde ungefär tills midnatt innan jag hade kommit hem från stan och var redo för att förbereda mig för att lägga mig. Vi hade bestämt att vi skulle göra en utflykt dagen efter, vilket jag såg fram emot. Men precis innan jag skulle lägga mig fick jag ett SMS från min bekant där hon skrev att familjen hade bestämt att vi skulle åka på utflykten klockan 7. Jag räknade och insåg att jag skulle hinna få knappt 6 timmars sömn om vi skulle ses vid 7, men tydligen var det nödvändigt att åka tidigt för att familjen skulle hinna med allt under sitt Sverigebesök. Jag visste att de aldrig skulle förstå att jag inte kan ignorera mitt sömnbehov ens vid speciella tillfällen som detta, så jag hittade på att jag hade missat den sista tunnelbanan hem och skulle behöva vänta på nattbussen att jag inte skulle kunna lägga mig förrän på småtimmarna. Och att jag därför behövde avstå från utflykten helt. Familjen gjorde utflykten utan mig och vi sågs först senare på dagen.
Idag har jag slutat ljuga och hitta på ursäkter. Är det något jag inte klarar av, säger jag det rakt och tydligt. Visst, det finns en risk att jag blir ifrågasatt men om jag märker att det finns någon som aldrig förstår mig, vill jag hellre undvika den personen än att ljuga för att få acceptans. Jag tycker att det är otroligt skönt att kunna visa vem jag är och vara öppen med min Aspergers syndrom för på det här sättet får jag också en känsla av att jag inte har något att skämmas för. En annan fördel är att slippa ljuga är att lögnerna tar otroligt mycket energi! När jag ljög om att jag hade missat den sista tunnelbanan, fick jag anstränga mig för att försöka komma ihåg att inte råka säga att jag faktiskt hade åkt tunnelbana hem. Det är otroligt skönt att kunna visa sitt riktiga jag!