Ibland förväntas vi med Aspergers syndrom eller autism acceptera ett bemötande som andra människor aldrig skulle tolerera. Själv förväntas jag acceptera att andra människor blir trötta och irriterade på mina kognitiva svårigheter samtidigt som det skulle anses vara allmänt oacceptabelt att säga till en hjärtsjuk person: ”Ibland tröttnar jag bara på din sjukdom totalt och blir irriterad och otålig när du ligger i sängen och inte gör något. Ta det inte personligt men ibland orkar jag inte.”
Jag vill bli bemött med respekt
Inte heller skulle de flesta gamla människor tolerera välmenande kommentarer i stil med: ”Hahaha, du kan verkligen inte gå utan rullator” eller: ”Oj, ursäkta att jag blev totalt chockad nu men det är i min värld sååå ovanligt att inte kunna gå utan att ta stöd av ett hjälpmedel” medan jag med min Aspergers syndrom förväntas tolerera likvärdiga kommentarer rörande mitt boendestöd och mina kognitiva svårigheter.
Säger jag ifrån vänligt men bestämt, verkar andra människor ibland tro att jag skulle ha dålig självkänsla eller sakna självdistans. Men min diagnos är absolut inget känsligt ämne för mig och jag skäms inte för mina svårigheter. Det handlar endast om att jag vill bli bemött med respekt!
Ingen funkis uppskattar kommentarer av den typen
Jag vet inte en enda person med funktionsvariation som uppskattar sådana kommentarer, lika lite som jag vet gamla människor som uppskattar det. Eftersom vi inte uppskattar kommentarerna, ska det vara okej för oss säga ifrån och visa att vi inte tolererar att bli behandlade på det sättet. Att vi säger ifrån handlar det inte om dålig självkänsla: även en gammal person skulle sägas ifrån!
Vissa yrkesverksamma försvarar ett dåligt bemötande
Dock kan yrkesverksamma ibland försvara dåligt bemötande och säga till oss: ”Nej nej, visa inte att du blev irriterad, tänk på att personen troligen bara upplever att dina svårigheter är ovanliga och därför blir chockad” eller: ”du borde ha överseende med att personen ibland tröttnar på att du förstår långsamt. därför blir hen frustrerad men hen menar inget illa.”
Men även om det skulle vara sant att andra människor inte alltid menar något illa, är det livsfarligt att säga så till en ung aspergare! Då signalerar man att man borde acceptera dåligt bemötande bara för att man har en funktionsvariation.
Tala om för aspergaren att bemötandet är långt ifrån okej
Däremot är det en totalt annan sak att säga till en aspergare: ”Oj herregud, den personen bemötte dig totalt fel. Det är inte okej att säga så till någon med funktionsvariation. Du får vara tydlig med att du inte kommer att tolerera att ett sådant beteende upprepas. Men tänk på att personen kanske inte menade trycka ner dig så du behöver inte skälla ut personen efter noterna.”
På det här sättet försvarar man inte dåligt bemötande men samtidigt förklarar man att andra människor ibland kan råka säga elaka saker oavsiktligt men att beteendet är långt ifrån okej. Råkar en närstående säga elaka saker till oss aspergare, kan vi kanske förlåta personen någon enstaka gång om vi vill, men vi ska inte behöva acceptera ett sådant beteende vid upprepade gånger.
Allt handlar om självrespekt
Så här som 40-åring har jag numera blivit lite bättre på att säga ifrån, men en ung aspergares självkänsla riskerar att skadas totalt om hen får höra att hen borde ha överseende med dåligt bemötande! Då kan den unga aspergaren tänka: ”Jaha, jag är inte lika mycket värd som andra människor och förtjänar därför att få höra att andra tröttnar på att jag har dåligt lokalsinne och svårt med motoriken.”
Du som är yrkesverksam alltid tala om för unga aspergare att de aldrig ska acceptera taskiga kommentarer. Det är livsfarligt att försvara dåligt bemötande. Att inte acceptera taskiga kommentarer handlar inte om dålig självkänsla, det handlar om självrespekt!
2 svar på ”Därför är det livsfarligt att försvara ett dåligt bemötande”
Hej!
Jag har atypisk autism och jag har problem på jobbet.
Det känns som att ingen arbetsplats funkar för mig pga min diagnos. Jag är obekväm med mina kollegor, jag är tyst, jag vet inte när jag ska prata och vad jag ska säga osv.
Från nästa alla arbetsplatser jag har dåliga referenser.
Jag är ledsen, arg och frustrerad att det här förstör varje jobb jag har och jag vet inte vilket jobb som skulle passa mig.
Jag har aldrig sagt till mina chefer att jag har atypisk autism och vill inte det heller.
Jag vill ha tips på vad jag ska göra, tänka osv
Hej Sara!
Oj, det där låter jättejobbigt 🙁 Själv är jag också ofta tyst på arbetsplatser bland kollegor, däremot bryr jag mig inte om vad andra tycker om mig och min tystnad men jag förstår att många andra autister kanske tycker att det är ett problem!
Du skriver att du absolut inte vill berätta på dina arbetsplatser att du har atypisk autism. Det som jag själv tycker funkar allra bäst är att vara öppen om diagnosen, då får arbetsgivaren rätt till lönebidrag från Arbetsförmedlingen och då måste de göra relevanta anpasssningar och ge en stöd med det sociala och annat. Men som jag förstod det är det här alternativet absolut uteslutet för dig eftersom du inte vill berätta om din diagnos? Du kanske inte skulle behöva berätta om diagnosen för arbetskamraterna, det kanske räcker med att du bara berättar för chefen?
Om du tycker att det här alternativet är uteslutet så funderar jag på om du skulle kunna hitta ett arbete som du kan sköta hemifrån alternativt ett arbete där du endast behöver ha minimal kontakt med arbetskamrater. Det kanske skulle kunna funka bättre? Jag hoppas verkligen att du ska hitta en bra lösning.