Den franske filosofen Michel Foucault definierade makten som någonting som upprätthåller sanningar och normer och driver samhället framåt. Makt var enligt honom aldrig någonting som någon människa utan vidare besitter utan någon med vissa värderingar kan få makt i en tidsepok samtidigt som exakt samma åsikter kan vara totalt förlegade i en annan. Han menade alltså att makt var en föränderlig process.
Självteknik
Foucault ansåg även att vi människor utövar makt över oss själva genom att skapa oss själva efter rådande normer och värderingar. Vi betraktar det samtida samhället, börjar problematisera vissa egenskaper hos oss själva och sedan sätter igång arbetet för att omforma oss själva, vilket Foucault kallade för självtekniker. Hur vi väljer att omforma våra egenskaper och värderingar är alltså väldigt beroende av samhället och tidsepoken vi lever i.
Passade inte in i människornas världsbild
Människornas tankar och åsikter är, precis som Foucault menade, väldigt färgade av samtida normer och ideal. Tänk till exempel på skolan. När det på 1800-talet föreslogs att det skulle inrättas en obligatorisk folkskola, möttes förslaget av protester i samhället. Många ansåg det totalt fel och onödigt att alla barn skulle gå i skolan. Det lät hur galet som helst för en obligatorisk skolgång passade inte alls in i människornas dåvarande världsbild! Dock blev idén verklighet och så här bara knappt 200 år senare anses det som självklart att alla barn ska må bra av skolan.
Vi har inte förändrats genetiskt
Själv tänker jag lite som folk gjorde på 1800-talet: en obligatorisk skola är en väldigt ny uppfinning så vem är det som säger att en skolinstitution passar alla moderna barn? Förut ansågs det som självklart att barnen skulle vara hemma på dagarna så det låter totalt ologiskt för mig att ett autistiskt barn skulle fara illa om det läste in skolan hemma. Dagens barn har knappast utvecklat en gen som gör att de behöver vistas i skolan för att må psykiskt bra och att de tar skada om de inte får ”social träning”.
Viktigt med tillgänglighetsanpassningar
Missförstå mig rätt nu. Jag är inte alls för barnarbete som var vanligt på 1800-talet, och jag är för läroplikt. Jag propagerar också för att skolorna ska göra anpassningar och inrätta specialklasser så att ingen ska tvingas stanna hemma mot sin vilja. Jag har på mina föreläsningar mött flera autistiska barn som plötsligt börjat gå i skolan när de fått börja i specialklasser, och därför ska skolorna självklart göra allt i sin makt för att tillgänglighetsanpassa skolmiljön.
Alla mår inte bra av sysselsättning
Med detta sagt möter jag ständigt föräldrar och deras autistiska tonåringar som menar att barnets skola försökt med allt, även specialklasser, men att barnet ändå mått dåligt i skolan. En sysselsättning utanför hemmet har inte passat för barnet. Däremot har vissa barn gått med på att läsa in skolan självständigt hemma. Så var det även för mig när jag gick på Ågesta Folkhögskola: trots att den var hur autismanpassad som helst, passar det inte mig att ha en daglig sysselsättning utanför hemmet och jag stannade hemma under de sista månaderna.
Passar inte in i dagens ideal
När vissa föräldrar berättar för mig att deras barn verkar må bra av att plugga självständigt hemma men att de börjar direkt må psykiskt dåligt i skolan, även i specialklasser, och frågar mig om råd så brukar jag hänvisa till Foucaults teorier. Vi är förmodligen ett flertal som trivs med att plugga och arbeta på distans och inte behöver sociala kontakter utanför hemmet, och jag mår psykiskt hur bra som helst bra av det. Men detta passar inte alls in i dagens normer och ideal!
4 svar på ”Därför anser jag inte att en skolinstitution passar alla barn”
Det brukar lyftas att skolan är ett ställe som ska fånga upp barn som inte mår bra hemma eller allmänt, skolan ska upptäcka, se och tolka barns signaler och ev larma instanser.
Utan skolan försvinner detta skyddsnät. Skyddsnätet verkar ha rätt stora brister dock då många faller igenom/upptäcks inte alls under skolgången.
Det brukar lyftas att skolan inte bara är till för att vi ska lära oss olika ämnen eller vara och interagera i en social miljö.
Runt vart sjunde högstadieelev räknar man till gruppen ”ung omsorgsgivare” t ex, dvs. man lever och anpassar sitt liv efter någon närstående som pga. psykisk el fysisk ohälsa och/ eller funktionsnedsättning behöver stöd som inte samhället ger som istället den unga omsorgsgivare står för.
Jag har själv inga erfarenheter av att vara en ung omsorgsgivare, men du tar upp en viktig aspekt! Var sjunde högstadieelev är en väldigt hög siffra. Mitt blogginlägg var inriktat till de föräldrar som är oroliga för sina autistiska barn som vägrar att vara i skolan men verkar må bra av att läsa in skolan hemma.
Många av dessa oroliga föräldrar vill att deras barn ska vara i skolan och är rädda för att barnet tar skada av att läsa in allt på distans. Självklart kan man aldrig säga vad olika barn tar skada av, men jag har berättat för dem att jag själv är en av de personer som inte trivs med en sysselsättning utanför hemmet och att jag är övertygad om att en sysselsättning på distans kan passa vissa personer trots att det inte passar samhällets ideal. Självklart under förutsättning att personen själv vill ha det så av rätt anledningar, och inte för att skolan inte är tillräckligt anpassad eller att barnet är en ung vårdgivare och inte vågar lämna föräldern i hemmet. Är det så så kommer ju saken i ett annat läge!
Jag tycker absolut att de barn som far illa i sina hem ska fångas upp och ett skyddsnät ska finnas, men jag funderar på om frågan skulle kunna lösas på ett annat sätt än genom att tvinga autistiska barn att lära sig skolämnen i en social miljö. Kanske skulle barnet kunna ha en hobby där det finns vuxna? Eller att olika lärare kommer till elevens hem? Alltså under förutsättning att barnet läser in skolan på distans.
När jag lyft idén med att det kan vara bra med distansundervisning för vissa barn och unga som stannar hemma så brukar motargumentet vara just att eleven då går miste om skolans funktion som socialt skyddsnät. Därför skrev jag om det och fick gruppen ”unga omsorgsgivare” i åtanke.
Jag kan tänka mig att det är lätt att som förälder bli ifrågasatt av skolan när man väl kommit till insikt i att det är distansundervisning ens barn behöver och sedan uttrycker det.
För mig hade det nog passat med 1 dag i skolan/v och resten på distans när jag gick i skolan som barn och tonåring. Vissa har lång resväg till skolan också och då sparar man både sin tid och energi om man tillåts plugga på distans.
Okej jag förstår! Det var en viktig punkt du lyfte upp!
Jag håller med dig om att många föräldrar blir ifrågasatta av skolan, och vissa även av socialtjänsten, om de säger att deras barn mår bäst av distansundervisning. Om föräldern däremot tror att det är skadligt för barnet att läsa in skolan på distans, kommer föräldern aldrig lyfta frågan utan tvinga barnet vara i skolan. Men står åtminstone föräldern på barnets sida, kan hen försvara barnet.
Däremot passar det såklart inte alla autistiska barn att läsa in skolan på distans. Många hade nog liksom du kunnat vara i skolan 1-2 dagar i veckan och vissa varje dag så länge allt är tillräckligt anpassat. Jag har förstått att det är väldigt olika från autist till autist hur pass stort socialt behov man har, och det ser man på vuxna autister som har sjukersättning: vissa behöver daglig verksamhet för att må bra medan andra skulle aldrig kunna tänka sig det eftersom de trivs bäst hemma.
Sen är det såklart viktigt att inget barn tvingas läsa in skolan på distans av fel anledningar! Skolorna får inte bli för bekväma och vägra anpassa miljön med motiveringen att barnet kan göra uppgifterna hemma.