Daglig verksamhet och arbete, varför en omöjlig ekvation?

Daglig verksamhet är en form av daglig sysselsättning som vi med Aspergers syndrom och autism har rätt till enligt LSS 9 § 10 under förutsättning att vi varken förvärvsarbetar eller studerar. Daglig verksamhet ska precis som alla andra LSS-insatser främja vår delaktighet i samhällslivet, och enligt 8 § LSS ska LSS-insatser endast beviljas om individen begär det. Därför kan vi autister inte tvingas till daglig verksamhet mot vår vilja, och allt ska ske på våra villkor och i samråd med oss.

Dock har jag träffat flera autister som uttrycker ett stort behov av daglig verksamhet men som inte har rätt till insatsen trots personkretstillhörighet i LSS. Det gäller gruppen som Försäkringskassan har bedömt ha en viss arbetsförmåga, och autisten kanske själv också anser sig ha en ytterst begränsad arbetsförmåga max 10 timmar i veckan om ett lämpligt och ett mycket anpassat arbete någon gång i framtiden skulle dyka upp. Det kan i praktiken ta flera år innan man hittar ett sådant arbete, men en teoretisk arbetsförmåga skulle kunna vara möjlig på sådana premisser om arbetsgivaren på ett passande företag är villig att anställa någon med funktionsvariation. Som vi alla vet har man ingen rätt till sjukersättning om man misstänker att man eventuellt i teorin någon gång i framtiden skulle kunna arbeta i begränsad omfattning.

Men säg att det har gått flera år och det fortfarande inte finns något lämpligt arbete i sikte. Men eftersom ett sådant arbete eventuellt någon gång i framtiden skulle kunna dyka upp (mycket oklart om det någonsin kommer att bli så) och autisten endast uppbär 75% sjukersättning i och med att det har bedömts att 25% arbetsförmåga teoretiskt sett skulle kunna vara möjlig på rätta premisser, kan autisten tvingas ta ett mindre lämpligt jobb under väntans tid. Det kan ju bli svårt leva på endast 75% sjukersättning i flera år i väntan på att ett lämpligt arbete eventuellt dyker upp. Autisten trivs varken på jobbet eller med arbetsuppgifterna men har än så länge klarat jobbet utan att gå in i väggen även om otrivseln har sänkt livskvaliteten. Autisten blir därför tvingad att fortsätta arbeta trots otrivseln på jobbet.

Eftersom autism kan innebära svårigheter att få kontakt med andra människor, har autisten inte heller lyckats hitta någon gemenskap med arbetskamraterna. Autisten känner sig annorlunda och utanför trots att arbetskamraterna rent fysiskt finns där. Arbetskamraterna uppfyller därmed inte autistens behov av socialt umgänge utan de är snarare ett nödvändigt ont för autisten att stå ut med. Autisten skulle gärna vilja hitta få arbeta med likasinnade, det vill säga personer som också har Aspergers syndrom eller autism, men inget sådant arbete har funnits tillgängligt än så länge. Autisten har 75% sjukersättning och behöver därmed arbeta 25%, det vill säga 10 timmar i veckan, och eftersom autisten trivs så dåligt på jobbet har han eller hon valt att arbeta på måndagar och tisdagar 5 timmar bägge dagarna. På det sättet är hela den jobbiga arbetsveckan avklarad redan på tisdag och autisten slipper därmed tänka på arbetet under resten av veckan.

Autisten bestämmer sig för att kontakta kommunen för att ansöka om att få komma till daglig verksamhet i syfte att få tillgång till social gemenskap bland andra autister och att få göra något meningsfullt på fritiden. Onsdagar, torsdagar och fredagar har ju autisten helt ledigt och därför tycker autisten att kommunen rimligen borde kunna bevilja hans eller hennes ansökan om daglig verksamhet på dessa dagar med 75% omfattning. Autisten betalar ju skatt på sitt arbete och resonerar att det skulle vara mer än rimligt att få komma till daglig verksamhet under de lediga dagarna för att undvika psykisk ohälsa. Vidare resonerar autisten att det kan vara ännu värre att tvingas in i umgänge med människor man inte känner någon gemenskap med (i detta fall arbetskamraterna) än att sitta totalt ensam hemma.

Men nej, det är totalt omöjligt, får autisten höra. Daglig verksamhet beviljas nämligen endast till personer som varken arbetar eller studerar alls i någon omfattning, och autisten arbetar ju 25%. Att det endast handlar om ett arbete på måndagar och tisdagar och att arbetet varken är meningsfullt eller erbjuder någon social gemenskap spelar ingen roll – daglig verksamhet och arbete är ändå en omöjlig kombination. Reglerna är sådana och det går inte att göra undantag. Att säga upp sig från arbetet och få 100% sjukersättning är totalt omöjligt för det har redan Försäkringskassan sagt nej till. Autisten tvivlar på att någonsin kunna hitta ett lämpligt arbete i och med att det redan gått flera år, men Försäkringskassan beviljar autisten ingen heltidssjukersättning med motiveringen att det bedöms föreligga en 25% arbetsförmåga på rätt premisser.

Jag har på mina föreläsningar träffat ett flertal sådana här autister som har hamnat i en riktig rävsax. Beslutsfattarna vill tydligen inte inse hur förödande det kan vara för en autist att tvingas arbeta på ett opassande och oanpassat jobb och på kuppen bli nekad daglig verksamhet med hänvisningen till att man arbetar ett par dagar i veckan. Varför 25% arbete och 75% daglig verksamhet är en omöjlig ekvation har jag aldrig förstått. ”Det är bara så”, säger folk. Men det skulle inte behöva vara det om man frågar mig. Skärpning!