Många personer med Aspergers syndrom och autism tycker att det är svårt med ögonkontakt. Många av oss klarar endast av att koncentrera oss på en sak och ett sinnesintryck åt gången. Många som koncentrerar sig på att lyssna tar in vartenda ord och klarar därför inte av att upprätthålla ögonkontakt samtidigt. Eller så tittar de väldigt noga och ser varenda detalj men då klarar de inte av att samtidigt lyssna på det som sägs. Därför kan det bli väldigt fel när en förälder säger till sitt autistiske barn: ”Se mig i ögonen när jag pratar med dig!”
Vissa personer med Aspergers syndrom har svårt för ögonkontakt av andra anledningar. Vissa tycker helt enkelt inte att det känns naturligt med ögonkontakt, och många upplever det som rent av obehagligt, speciellt när de inte känner sin samtalspartner så jätteväl. Därför föredrar dessa personer att titta bort i samtalssituationer.
När jag pluggade till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, kunde vi elever lägga våra huvuden mot bordet och blunda under lektionerna. Detta tyckte läraren var jättebra. Hon visste ju att vi elever oftast var uppmärksamma och verkligen lyssnade på henne när vi gjorde så. Vissa elever kunde till och med vända ryggen mot läraren och oss klasskamrater under lektionerna, vilket inte heller var något problem.
När jag föreläser om Aspergers syndrom, har jag ibland fått frågan om jag tycker att personer med Aspergers syndrom och autism borde träna på ögonkontakt. Min ståndpunkt är att den autistiske personen själv ska få välja om han eller hon vill träna på ögonkontakt eller ej. Förmodligen kommer personen inte vilja det, vilket bör respekteras. Visst, risken finns alltid att omgivningen felaktigt tolkar bristande ögonkontakt som ointresse, men aspergaren kan ju isåfall tala om för omgivningen varför han eller hon undviker ögonkontakt. Om autisten säger till sin samtalspartner: ”Anledningen till att jag inte ser dig i ögonen är att jag vill koncentrera mig noga på vad du har att säga”, minskas risken för missförstånd.
12 svar på ”Bör personer med Aspergers syndrom träna på ögonkontakt?”
Hej !
Ett knep är att fästa blicken mitt emellan ögonbrynen på den du pratar med.
Den du pratar med upplever att du ser hen i ögonen…och det det kan vara lättare för dej att titta mellan ögonbrynen än in i ögonen.
Testa får ni se.
//T.L.J.//
Titta i det tredje ögat: https://sv.wikipedia.org/wiki/Bindi
Tack för tipset, Christina! Jag har faktiskt testat detta tidigare men tycker inte att det är lättare att titta mellan ögonbrynen än i ögonen. Däremot har jag hört andra aspergare använda sig av denna metod och vissa tycker att det funkar jättebra. Så det var jättebra att du skrev om det 🙂
Tänk om du kom till min dagliga verksamhet och pratade om detta. Nyligen när jag och några andra deltagare satt runt ett bord och hade genomgång/diskussion låg en av deltagarna med huvudet i bordet. En av coacherna sa hela tiden till honom att sätta sig upp ordentligt. Han sa att han lyssnade men hon sa ”när man gör så där lyssnar man inte” och fortsatte tjata på honom. Det är mycket möjligt att han inte lyssnade och kanske t.o.m sov, men hon kan ju inte utgå ifrån det. Alla coacher måste dessutom vara utbildade på min verksamhet – det verkar inte hjälpa!
Hmm. Tyvärr har jag hört flera liknande historier så jag är inte förvånad. Men ibland undrar man vad de lär sig på utbildningen om de inte vet något så grundläggande som att vi med Aspergers syndrom kan ha svårt för ögonkontakt. Du har rätt i att man aldrig kan utgå ifrån att någon inte lyssnar om man sitter med huvudet i bordet, och det borde coacherna verkligen veta!
Bästa Paula, du har hjälpt mig/oss så mycket genom din blogg. Jag har fått en helt annan förståelse för vår son som är 8 år idag. Genom att jag följer dig och din erfarenhet, så kan jag underlätta hans vardag och framtid. Jag kan även dela med mig till nära och kära av min ökande kunskap. Tack för att du finns och att du delar med dig på ett så fantastiskt sätt!
Kram från oss…
Tack Aneta, vad glad jag blir över att mina blogginlägg har hjälpt dig så mycket 🙂 Kramar tillbaka!
När jag föreläser om Aspergers syndrom, har jag ibland fått frågan om jag tycker att personer med Aspergers syndrom borde träna på ögonkontakt. Eftersom det kan ta otroligt mycket energi av många att tvinga sig själv till ögonkontakt anser jag att det är viktigt att aspergaren själv får bedöma om hen vill träna på ögonkontakt eller ej. Om hen inte vill det, bör detta respekteras.
Jag funderar på om det är möjligt för en aspergare att träna upp ögonkontakten. Om problemet är att aspergarens hjärna inte tolkar blickar normalt så är det kanske inte meningsfullt att träna upp ögonkontakten. Att enbart ha ögonkontakt av artighet ställer jag mig väldigt tveksam till. Det är kanske omgivningen som borde träna på att prata med aspergaren utan att använda blickar som ett kommunikationsmedel? För meningen med ögonkontakt är att det är en del av den icke verbala kommunikationen mellan människor. Om aspergaren har svårt för att förstå denna form av icke verbal kommunikation och inte blir bättre på att förstå den genom träning så kan man fundera på om det överhuvudtaget är meningsfullt att ha träna upp förmågan till ögonkontakt. Jag menar att ögonkontakt handlar inte om att titta en människa i ögonen. Ögonkontakt handlar om att säga saker med ögonen. Om den sistnämnda funktionen inte går att träna upp så tycker jag träning av ögonkontakt riskerar att göra mer skada än nytta eftersom den som kommunicerar med aspergaren kommer att kommunicera mer med aspergaren via ögonen om aspergaren har ögonkontakt vilket riskerar att leda till fler missförstånd.
Om aspergaren inte tycker ögonkontakt är viktigt i ett samtal så tycker jag att aspergaren ska undvika ögonkontakt för att därigenom ”tvinga” samtalspartnern att kommunicera mer verbalt. Jag tror att en stor del av aspergarnas kommunikationsproblem beror på sättet man kommunicerar på i samhället. Lösningen är isf inte att aspergaren anpassar sig till normala människors kommunikationssätt utan att aspergaren lurar normala människor att kommunicera ”aspergskt”.
Jag tror faktiskt att det oftast är omöjligt att träna på att använda blickar som ett kommunikationsmedel på det sättet som många neurotypiker gör det. Däremot har jag träffat vissa aspergare som tyckt att det är jätteviktigt att verka så normala som möjligt i kommunikationssituationer och därför har de velat träna på ögonkontakt. Men oftast har detta ändå gått ut på att fästa blicken mellan ögonbrynen eller något liknande vilket gör att samtalspartnern luras att tro att aspergaren ser hen i ögonen.
Jeg skal ta opp dette temaet i min blogg også, aspergerinformator.com, for jeg synes at det er et tema som fortjener å bli diskutert og forklart.
Jag håller med om att det är ett viktigt ämne!
Hej.
Jag anser att diagnosen aspergers syndrom är överdiagnostiserad och ofta mer miljörelaterad än orakad av biologiska orsaker. Har själv fått diagnosen, men har inga sådnana problem. Söker alltid ögonkontakt, har lätt att få vänner , har normala intressen, det värsta som skulle kunna hända mig är att bli övergiven. Ger inte mycket för bokstavsdiagnoser. Eva Kärfve skulle hålla med mig. Jag måste ha rätt att få äga mitt, eller hur? 🙂