”Nu är mötet slut, och ni får åka hem”, sa projektledaren till oss Asperger-informatörer för projektet Vägar till jobb i måndags. Men vi fortsatte att sitta kvar och prata. ”Ni får verkligen gå om ni vill, ni behöver inte stanna kvar här längre”, sa hon efter ett tag igen, men ingen steg upp.
Som bekant är långt ifrån alla med Aspergers syndrom och autism förtjusta i möten. Jag har alltid sagt på jobbet att jag vill undvika möten så långt det går, och inte sällan tackar jag nej till dem. Att sitta på möten tar nämligen oftast ännu mer energi av mig än att föreläsa om Aspergers syndrom, speciellt om det är många människor på mötet. Men eftersom jag inte har några föreläsningar den här veckan, Attentions lokal inte ligger jättelångt från mitt hem och det inte var många människor på mötet i måndags, gick det bra för mig att vara med den här gången.
Dessutom är det inte pratet efteråt som slukar upp all min energi utan snarare det faktum att jag måste åka hemifrån för att ta mig dit plus hålla min uppmärksamhet uppe under mötet. Men nu var jag redan där, och mötet var slut. Därför ville jag gärna stanna kvar där för att prata med de andra informatörerna: nu fick vi ha roligt och skratta utan krav. Men jag kan förstå att det kunde vara svårt för projektledaren att förstå varför jag som inte är speciellt förtjust i möten inte ville åka därifrån så fort som möjligt.
Det fanns också en till anledning till att jag inte ville åka hem: jag orkade inte. Tidigare har jag skrivit att vi som har Aspergers syndrom kan ha svårt för exekutiva funktioner, vilket bland annat kan innebära att några av oss har svårt för att byta fokus och att avbryta handlingar. Att ta på mig ytterkläderna igen, gå till tunnelbanan och åka hem kräver mycket av min fokus, så därför var det mycket mer bekvämt för mig att sitta kvar på möteslokalen: då kunde jag bara sitta stilla och inte behövde fokusera på något nytt.
Eftersom jag inte tycker om att växla mellan uppgifter, föredrar jag ofta att endast fokusera på en uppgift om dagen. Det var bland annat därför jag skrev min bok på tre månader: det kändes som att det var enklare för mig att sitta framför datorn från morgon till kväll i tre månaders tid än att endast skriva på boken endast några timmar om dagen och sprida ut skrivandet på en längre tid. Om jag hade spridit ut skrivandet, hade jag behövt bestämma mig vad jag skulle göra efter dessa timmar, och jag hatar att tänka. Ju mer jag tänker, desto tröttare blir jag. Det är bland annat därför jag och vissa andra med Aspergers syndrom älskar rutiner.
7 svar på ”Att växla mellan uppgifter”
Når jeg akkurat har blitt vant til en situasjon, vil jeg bli i den og ikke forandre over til noe annet. Det tar tid å bli vant, og når jeg har blitt det, vil jeg ikke ut på glattisen med en gang igjen. Jeg vil være i situasjonen jeg er trygg i.
Jag känner igen mig! Och mest av allt hatar jag att börja göra något nytt eftersom det tar energi. Om jag stannar kvar i situationen, behöver jag inte tänka.
Og jeg er helt enig med deg, tekster jeg skirver skriver jeg fra begynnelse til slutt, jeg kan skrive alt med en gang. Jeg vil ikke dele opp.
Undrar nyfiket om du blev föreläsare för att du är så bra på att formulera hur saker och ting hänger ihop (gällande aspergers i relation till livet) eller om du har blivit bättre på det av att föreläsa? (Tvingats tänka mycket på det och formulerat detta många gånger i ord redan). Så glad att jag hittat din blogg och jag lär mig någonting om mig själv varje gång jag läser här :-). Många texter om aspergare är ju mer extrema, handlar mer om extremsituationer och jag har svårt att tillämpa dem på mig själv. Det du skriver är mer lättillgängligt.
Precis sådär fungerar jag också! Har svårt att bryta upp situationer när jag är trött. Händer att jag jobbar ett par timmar senare än vad jag tänkt bara för att jag inte orkar avsluta (för att då vara helt slut väl hemma). Och det där med att växla mellan sysslor – tror det är en enorm stressfaktor i mitt liv. Jag önskar att jag kunde leva livet i perioder istället typ ha en vecka då jag jobbar från dess jag vaknar tills läggdags (med en arbetsuppgift i taget!) följt av en vecka då jag enbart är med mitt barn och åker på utflykter och har det roligt för att sedan ha en vecka då jag är helt ledig som är fylld av egentid och som jag kan ägna åt att pyssla med någonting självvalt.
Och istället för att tidsbestämma till en vecka så skulle jag vilja få hålla på tills jag känner mig ”färdig”.
Inte helt realistiskt, men känns lite som en riktning i alla fall att tänka på gällande att få livet att fungera.
Intressant fråga, och jag förstår exakt vad du menar 🙂 Egentligen blev jag föreläsare eftersom jag är verbal av mig, gillar att reflektera och intresserar mig för hur jag och andra människor tänker och fungerar, och sedan var det naturligtvis viktigt för mig att sprida information om Aspergers syndrom.
Med detta sagt hade jag förut ändå inte kunnat förklara Aspergers syndrom så här utförligt. Varför det? Jo, det är för att jag upplevde min värld som normal. Jag trodde att det var helt normalt att känna att man var född på fel planet, att bli så trött efter jobbet att man inte orkar kamma håret på flera månader och att ha svårt för att lära sig att göra hushållssysslor. Människor sa ju att alla kände sig utanför ibland och att alla blev trötta efter jobbet, så jag inbillade mig att de hade någon slags hemlighet som gjorde att de klarade allt jag inte klarade av. Eftersom mina svårigheter var så normala och självklara för mig, hade jag aldrig kommit på att mina svårigheter skulle vara ”värda” att nämna på föreläsningar om jag inte hade läst litteratur om Aspergers syndrom och förstått att alla människor inte har det som jag.
Ja, tänk om man kunde leva i perioder, så underbart det skulle vara. Och så har jag också tänkt. Hellre vara social en längre tid åt gången och vila en lång tid efteråt än vara social några timmar om dagen varenda dag, så fungerar jag! När jag väl börjat prata, kan jag nästan prata hela dagen känns det som 🙂
När jag väl börjat prata, kan jag nästan prata hela dagen känns det som
Det fick mig att komma och tänka på när jag läste på universitet och det var en föreläsare som fortsatte att föreläsa trots att vi elever lämnade föreläsningen en efter en för att den var för svår. Till slut stod föreläsaren kvar själv inne i föreläsningssalen och föreläste högt med ryggen mot de tomma bänkraderna samtidigt som han skrev på svarta tavlan.
Så det är inget som hindrar att du pratar hela dagen när du föreläser: Jag heter Paula och jag har Aspergers syndrom bla bla bla Finland bla bla bla tunnelbana bla bla kebab bla bla boendestödjare bla bla bla osv.