”Om vi lärare eller era klasskamrater säger eller gör något ni inte förstår, tveka inte att fråga! Inga frågor är för dumma”, brukade lärarna säga till oss när jag gick i skolan.
”Vad bra”, tänkte jag. På den tiden visste jag inte om att jag hade Aspergers syndrom och därmed ojämn begåvning, men däremot var jag medveten om att det fanns många saker i den här världen som jag inte förstod eller visste. Jag var också medveten om att jag inte kunde göra flera saker som var lätta för andra. Därför tyckte jag att det var bra att man fick ställa frågor.
När mina klasskamrater pratade om Madonna på rasterna, frågade jag dem vem Madonna var, men då skrattade de bara åt mig. Jag blev förbryllad och undrade varför. Var det inte meningen att man skulle ställa frågor om det fanns något man inte förstod eller visste? Varför blev jag förlöjligad när jag endast gjorde det man skulle göra?
Samma bemötande fick jag när jag på samhällskunskapslektionen frågade vem Bill Clinton var, när jag på hemkunskapslektionerna gång på gång frågade hur man knäckte ägg, på engelskalektionen hur man fällde ner persiennerna, på syslöjden hur man fick tråden i symaskinen och hur man ställde upp en strykbräda. Mina klasskamrater skrattade, och lärarna var missnöjda. ”Vi har visat det för dig hur många gånger som helst”, sa de. Eller: ”Du skulle veta det om du bara ansträngde dig lite”. Men oavsett hur mycket jag ansträngde mig, visste jag inte hur man gjorde! Därför var jag tvungen att ställa frågor.
Om jag sa ärligt att jag varken kunde eller visste sådana här saker, blev jag antingen förlöjligad eller inte trodd. Och eftersom jag aldrig visste i förväg vilka saker jag borde veta och vilka frågor som var acceptabla, frågade jag nästan aldrig någonting längre, det kändes säkrast så. Jag var rädd att det skulle hända något om jag visade öppet hur lite jag visste. Tänk om socialen skulle omhänderta mig?
Min rädsla var så stor att jag utvecklade någon slags selektiv mutism och inte vågade prata alls i vissa situationer. Människor trodde att jag var blyg eftersom jag inte vågade ställa frågor i skolan, men min tystnad handlade inte om blyghet. I situationer då jag kände mig trygg, som exempelvis på språklektionerna i skolan, pratade jag nämligen hur mycket som helst!
20 svar på ”Att våga ställa frågor”
”Om vi lärare eller era klasskamrater säger eller gör något ni inte förstår, tveka inte att fråga! Inga frågor är för dumma”, brukade lärarna säga till oss när jag gick i skolan.
Det är bara någonting som lärarna säger för att det låter bra. Det skulle inte förvåna mig om man lär lärarstudenterna att säga så på pedagogikkurserna på lärarutbildningen. Det är samma sak när lärarna babblar om ”att se individen” och ”en skola för alla”. Det är så klart bara fina ord som saknar förankring i verkligheten. Med tanke på hur dåligt den svenska skolan fungerar och hur låg läraryrkets status är så har jag viss förståelse för att de gör vad de kan för att bättra på skolans och yrkets rykte med klämkäcka floskler. Sedan går det nog inte att utesluta att en del lärare faktiskt tror på vad de säger också.
Det stora problemet är inte att lärarna tror på vad de själva säger utan att det finns elever som lyssnar på vad lärarna säger. Jag tycker det är viktigt att man som förälder informerar sina barn om hur blåsta många lärare är så att barnen inte tar lärarna på för stor allvar. Annars kan det gå som i Paulas fall.
Det kändes som att mina lärare egentligen menade: ”Ställ frågor så länge frågorna är normala och ni förstår saker som ni borde förstå i er ålder”. Fast jag tror iofs att några av mina lärare hade agerat annorlunda om de hade vetat om att jag har Aspergers syndrom. Nu visste de inte det, och de trodde att jag bara var ouppmärksam och lat.
Ja, tyvärr fungerar inte skolan för många Asperger-barn i kommunala skolor idag. Så långt har vi inte kommit 🙁
Nu visste de inte det, och de trodde att jag bara var ouppmärksam och lat.
Det är ingen ursäkt. Lathet är en allmängiltigt begrepp som rymmer allt från tex att eleven är oinspirerad, att eleven är för fysiskt eller psykiskt sjuk för att orka engagera sig i undervisningen eller att eleven har svåra hemförhållanden, att eleven befinner sig i puberteten etc. Lärare med förståndet i behåll borde givetvis fråga sig varav ”latheten” kommer sig och försöka komma tillrätta med ”latheten”. Att skylla dåliga skolresultat på att eleven är lat är bara löjligt. Men jag är övertygad om att tusentals lärare runtom i Sverige dagligen beklagar sig över sina ”lata” elever istället för att fråga sig ”Vad gör jag för fel?”.
Egentligen borde det inte vara någon ursäkt, men jag förstår ändå några av mina f d lärare på något sätt. I Finland förstår man svårigheter och annorlundaskap ännu mindre än i Sverige, och situationen var ännu värre när jag gick i skolan. När jag på den tiden pratade med ungdomar som gick/hade gått i skola i både Sverige och Finland, sa de alla samma sak: lärarna i Sverige hade i allmänhet en mycket bättre attityd mot mobbing osv än lärarna i Finland. I Finland ska verkligen alla vara stöpta i samma form, alltså ännu mer än i Sverige, och förmodligen visste inte mina lärare om att det ens var möjligt att kunna läsa och skriva bra men inte lära sig att sätta upp en strykbräda. Jag tror att de trodde på allvar att jag var lat. Om man verkligen inte vet och inte förstår, kan man inte göra bättre ifrån sig än vad man redan gör.
Däremot tycker jag att vissa av mina lärare hade bättre attityd än andra. Några lärare verkade vara trevliga i grund och botten, och jag tror att de hade agerat helt annorlunda om de hade vetat om att jag hade Aspergers syndrom. Andra lärare verkade däremot vara helt kalla och skulle nog inte ha brytt sig även om de hade vetat.
Jag tror också att massvis med svenska lärare ser barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som lata, och med tanke på att sådana här diagnoser ställs idag, är det oacceptabelt. Men sedan har jag träffat svenska lärare som verkligen verkar bryr sig och ställer en massa frågor till mig efter mina föreläsningar. Att de ställer massvis med frågor visar att de bryr sig och försöker lära sig mer. Men det är klart att långt ifrån alla bryr sig, och sådana lärare vill nog inte ens komma på mina föreläsningar.
Jag har bland annat arbetat som lärare, och jag har sagt åt mina elever att fråga om de inte förstår, att inga frågor är för dumma, och jag har verkligen menat det. Min grundtanke har varit att om eleverna inte förstår så har jag varit för dålig på att förklara. Och om jag inte får några frågor alls så har jag inte lyckats engagera eleverna. Och jag tycker att min egen AS och min egen ADHD har hjälpt mig att förstå att alla elever inte fungerar och tänker likadant,och att alla inte har samma referensramar.
Men jag har ändå inte alltid vetat hur jag ska hantera den situationen som du beskriver, Paula. När jag försökt förklara på olika sätt, men det ändå inte har fungerat. Ofta, men inte alltid, har det löst sig genom att jag har satt mig med just den eleven utanför ordinarie lektionstid och försökt hitta ett sätt att visa rent praktiskt hur jag menar. I de fall det inte har fungerat har jag fått försöka ta ställning till hur viktigt det var att just den eleven kunde just det som det handlade om, men det har alltid känts som ett misslyckande.
Läraryrket ställer stora krav på social interaktion. Hur hanterade du den sociala exponeringen som aspergare och lärare?
Läraryrket ställer stora krav på social interaktion. Hur hanterade du den sociala exponeringen som aspergare och lärare?
Som lärare fungerar man ju som någon sorts ledare, det är, åtminstone för mig, lättare än att vara en i gruppen. Jag har också huvudsakligen arbetat med vuxna elever, på högskolor, yrkesutbildningar, vuxengymnasier och fängelser, jag är bättre på det än på att arbeta med barn.
Dessutom har jag enbart undervisat i sånt som intresserar mig, som jag brinner för, och som jag gärna vill få andra att brinna för, annars skulle det inte funka.
Jag är usel på att ”känna på mig” hur eleverna reagerar på det jag gör och säger, men jag har lärt mig rent intellektuellt att se på dem om de tar till sig det vi pratar om och håller på med. Och som Aspergare och ADHD-are har jag lättare att förstå de eleverna som har den typen av problematik (vanligt bland annat på fängelser och på yrkesutbildningar för vuxna) , och, i bästa fall, få dem att använda de styrkor de har i stället för att haka upp sig på sina svagheter.
Det har fungerat för att jag alltid har haft väldigt fria händer när det gällt att lägga upp undervisningen, har jag inte fått det har jag inte tagit uppdraget. Jag har även kunnat välja bort sånt som möten, studiedagar, lärarlag och liknande sammankomster där man ska sitta i grupp med sina kollegor och vara social.
Det blev ett långt och lite rörigt svar. Tycker du att du har fått ett någorlunda vettigt svar på din fråga?
Det blev ett långt och lite rörigt svar. Tycker du att du har fått ett någorlunda vettigt svar på din fråga?
Jag tycker inte att ditt svar är rörigt och jag tycker att jag har fått ett vettigt svar på min fråga. Tack Gösta!
Jag hade nog också klarat av att undervisa under sådana omständigheter. Däremot hade jag knappast klarat av att undervisa barn och ungdomar i grundskolan eller i gymnasieskolan.
Vad intressant att ta del av dina synpunkter, Gösta! Tycker att det är fint att du har den där inställningen, önskar att alla lärare var som du! Och jag håller absolut med om att det säkert är din Aspergers syndrom och ADHD som hjälpt dig att förstå att alla inte fungerar likadant.
Jag tycker att mina lärare kunde ha hanterat mina frågor genom att svara på min fråga. Om jag inte visste vem USA:s president var, borde de ha svarat på frågan istället för att säga: ”Men det borde du veta, ser du inte på nyheter?” För det gjorde jag inte, det hade jag ingen energi till.
I vissa fall har inte eleven någon förmåga att lära sig en viss sak, och i sådana situationer tycker jag inte att läraren ska känna sig misslyckad. Då är det bra att fundera på om det verkligen är viktigt att eleven lär sig saken, precis som du gjorde.
Jag tycker att mina lärare kunde ha hanterat mina frågor genom att svara på min fråga. Om jag inte visste vem USA:s president var, borde de ha svarat på frågan istället för att säga: ”Men det borde du veta, ser du inte på nyheter?”
Jo, det är förstås det naturligaste sättet att hantera en sådan situation. Sen kan jag möjligen tycka att man som lärare kanske borde fundera lite på varför Paula inte vet vem som är USA:s president, och sedan ta hänsyn till det i sin undervisning. Det finns ju alltid ett skäl till allting.
Det finns ju alltid ett skäl till allting.
Exakt.
Jag håller med! Mina lärare verkade tycka att skälet var lathet, och de använde alltid samma argument: ”men du är ju ett riktigt språkgeni”. Om jag hade varit lika dålig i andra ämnen, hade de troligen förstått mig lite bättre. Men nu hade jag enorma ojämnheter! Jag var så ovanligt duktig i språk, och ibland rättade jag t om språklärarna om de sa något fel.
2 intressanta kommentarer från Mats och Gösta,och dessutom Gösta som jobbat som lärare
Håller med!
UR om att undervisa i en aspergerklass: http://www.ur.se/Produkter/185961-Lararrummet-Att-undervisa-i-en-aspergerklass
Så här kan man också undervisa elever: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=6109508
Tack för länkarna!
Haha! Jag kan bara säga så här; det finns extremt många dumma frågor! För det första, när man säger att inga frågor är dumma är det lätt för en person med Asperger att ta det bokstavligt och kanske fråga något helt oväsentligt eller privat… Så då blir det påståendet en lögn. Och för det anda, de frågor du ställde var ju inte ens dumma för du visste ju verkligen inte. Det gör mig ännu argare på att man påstår att det inte finns några dumma frågor!! Eftersom jag inte är så allmänbildad är nog de flesta frågor jag ställer ganska dumma, eftersom det mesta ska man ju bara veta. Om nu inga av mina frågor är dumma, varför har jag då fått en diagnos? Inte för att jag bara får diagnosen pga dumma frågor men i alla fall.. Oj det här blev ju snurrigt.. Men tack för ännu ett bra inlägg! 🙂
Bra skrivet, Essa! Jag tycker iofs inte att det finns dumma frågor. Om någon inte vet saker som är uppenbara för andra, som t ex att 1+1 är 2 eller att Stockholm är Sveriges huvudstad, borde den personen kunna ställa frågor och få svar utan att bli förlöjligad, oavsett om man har någon diagnos eller inte. Människor borde bli mer toleranta för alla som är annorlunda! Klart andra kan tycka det är jobbigt om någon beter sig på ett sätt som är störande för andra osv men om någon inte vet saker som de flesta vet, varför tycker människor ibland att det är en jättestor grej? Det borde väl vara bra om människor är olika! 😉
Jo jag håller ju med dig så klart! Men jag tror att samhället tycker man är ganska dum om man frågar vad 1+1 blir. Och då blir ju påståendet en lögn. Så när de påstår att det inte finns några dumma frågor menar de det ju ändå inte alltid. Men jag önskar att de menade det när de sa det! 🙂 Men det är ju så med samhället, man menar nästan ingenting man säger ;D
Ja precis så är det: om någon säger att det inte finns dumma frågor och ändå förlöjligar någon som ställer en annorlunda fråga, blir påståendet en lögn, precis som du skriver!
Tyvärr är det så att det finns människor som säger saker bara för att det ska låta fint. Jag har hört människor säga att man ska få klä sig som man vill och att det är barnsligt att döma andra efter deras kläder. Men om samma människor sedan exempelvis ser en äldre kvinna i kortkort, kan de titta nedvärderande efter henne. Om jag sedan frågar om de inte sagt att man får klä sig som man vill, har jag fått till svar: ”jo, men hon ser ut som en hora”. Så då ”får” man alltså trots allt inte klä sig som man vill, eller? Eller kanske får man bara klä sig som man vill om man inte avviker för mycket från normen? Som tur är finns det människor som faktiskt menar det de säger, men tyvärr gör inte alla det!