Ibland får jag frågan om jag tycker att det är lättare att göra aktiviteter om alla i sällskapet har Aspergers syndrom. Oftast har jag inte det, men beror på vad det är för aktivitet. Om jag upplever aktiviteten i sig som energikrävande tycker jag att det är lika jobbigt och energikrävande oavsett vem/vilka jag utför aktiviteten med. Några exempel på sådana aktiviteter är att spela sällskapsspel, bowla, spela biljard, laga mat, kolla på film, utföra lagsporter eller leka grupplekar.
När det gäller biljard, bowling, matlagning och lagsporter måste jag koncentrera mig på min motorik. I lagsporterna måste jag även koncentrera mig på reglerna i spelet, tänka på var mina lagkamrater och bollen är och samtidigt hålla koll på vad som händer i spelet. Det är lika tröttsamt oavsett vem jag gör det med. I sällskapsspel behöver man oftast inte tänka på motorik, men det kräver ändå en förmåga att samspela socialt samtidigt som man måste koncentrera sig på vad som händer i spelet. Därför gör de flesta sällskapsspel mig mentalt trött och det spelar ingen roll om personerna jag spelar med har Aspergers syndrom eller inte.
När jag pluggade till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, tyckte jag att det var energikrävande att plugga tillsammans med de andra eleverna och planera föreläsningar tillsammans med andra. Det spelade ingen roll för mig att mina klasskamrater också hade Aspergers syndrom. Med detta sagt trivdes jag på skolan och det som underlättade det för mig var att lärarna hade kunskap om Aspergers syndrom. Men jag blev ändå utbränd av skolan trots att det var en Asperger-klass och jag orkade inte gå till skolan alls under de sista månaderna.
Däremot upplever jag ibland att jag kan ha mer gemensamt med andra aspergare än med neurotypiker. När jag exempelvis varit ute och ätit med ett gäng andra aspergare, har jag inte behövt förklara mig varför jag är kräsen när det gäller mat, varför jag inte äter vissa saker och jag har inte känt något krav på att följa de oskrivna reglerna och småprata. Därför tycker jag generellt sett att jag har lättare att hitta vänner bland aspergare än bland neurotypiker. Nu menar jag inte att jag automatiskt blir vän med alla aspergare för vi aspergare är extremt olika och jag har inte gemensamt med alla. Men generellt sett har jag lättare att hitta människor jag klickar med bland aspergare än bland neurotypiker. Även om det – precis som alltid – självklart finns undantag.
6 svar på ”Att utföra aktiviteter tillsammans med andra aspergare”
Det är rimligt att misstänka att aspergare fungerar bättre tillsammans med andra aspergare än de gör med neurotypiker. Detta bla eftersom aspergare ofta har personlighetstyper som börjar med IN** (Myers-Briggs Type Indicator) och i synnerhet personlighetstyperna INTJ eller INTF. Människor som har samma typ av personlighet bör rimligtvis ha lättare för att fungera ihop än människor som har mer skilda personligheter. Sedan inverkar såklart saker som politiska åsikter, religiös tro, intressen mm också på människors förmåga att fungera ihop.
Du har rätt!
Hej! Kul att se er igen på bloggen Mats och Paula.
När det gäller att umgås med asperger jämfört med NT skulle jag säga att det beror på sammanhanget.
Vet att jag försökte gå med en grupp med bara asperger människor och andra diagnoser,det kändes som att de andra tyckte jag var för högfungerande.
Trots att jag var öppen med hur jag fungerade när jag gick med i gruppen.
Har någon vän med liknande diagnoser som jag och vi funkar bra ihop även om vi är väldigt olika.
Bäst för mig verkar det fungera att umgås med människor som har liknande intressen som jag och förståelse för personer med asperger oavsett om de har diagnoser eller inte.
Har också personlighetstypen INTJ enligt meyer briggs 🙂
När det gäller sporter så funkar det bättre med ensamsporter än lagsporter.
Ska köra ett mini triathlon i år för första gången.
Får dock kämpa mycket med att lära mig rörelsemönster mer än många andra.
Lagsporter kan fungera men, det kan vara jobbigt för mig att hålla reda på alla spelare och alla regler om jag t.ex. spelar fotboll eller brännboll, har inte heller världens bästa koordination, så lagsporter är oftast inget för mig.
Vet att jag försökte gå med en grupp med bara asperger människor och andra diagnoser,det kändes som att de andra tyckte jag var för högfungerande.
Det kan mycket väl vara så att du är för högfungerande för dem. Du arbetar väl heltid som lärare? Om man jämför med aspergare som har daglig sysselsättning så är det rimligt att du inte har lika stora svårigheter som de har vilket kanske påverkar hur stor utbyte ni har av varandra. Jag tror inte att jag skulle ha så mycket gemensamt med en ”lågfungerande” person med ”klassisk autism”. Om du är en väldigt högfungerande autist så motsvarar kanske den relativa skillnaden mellan dig och vanliga aspergare den relativa skillnaden mellan en vanlig aspergare och en person med klassisk autism.
Bäst för mig verkar det fungera att umgås med människor som har liknande intressen som jag och förståelse för personer med asperger oavsett om de har diagnoser eller inte.
Det hade varit intressant att veta om de människor du syftar på också har personlighetstypen INTJ oavsett om de har Aspergers syndrom eller inte. Jag tror nämligen att personer med likartad personlighetstyp har lättare för att trivas i varandras sällskap men jag har inga bevis för att det är så. Förståelsen för Aspergers syndrom är väldigt viktig. Jag skulle tom vilja gå så långt som att säga att toleransen för människor som avviker från det som är normalt är väldigt viktig. Detta oavsett om toleransen beror på förståelse för diagnosen Aspergers syndrom eller helt enkelt bara beror en allmänt tolerant inställning till människor som tänker och fungerar annorlunda.
Om du är en väldigt högfungerande autist så motsvarar kanske den relativa skillnaden mellan dig och vanliga aspergare den relativa skillnaden mellan en vanlig aspergare och en person med klassisk autism.
Liknelsen haltar men du förstår min poäng.
För mig fungerar det också definitivt bäst med ensamsporter. Jag känner igen det här med att man måste kämpa med att lära sig rörelsemönster. Själv fick jag kämpa hårt för att lära mig rörelsemönstren i gymmaskinerna och det tog en del energi av mig att lära mig hur man gjorde. Men eftersom jag kände att träningen var bra för min rygg och jag mådde bra efteråt fick jag en motivation att fortsätta öva tills jag lärde mig.