Som jag tidigare berättat för er, kan barn med Aspergers syndrom och autism ha riktigt svårt för vissa saker i skolan pga en mycket ojämn begåvningsprofil. Och jag var inget undantag. Jag hade i princip svårt för nästan allt förutom språk och psykologi.
När man har riktigt, riktigt svårt för att lära sig något, händer det ofta tyvärr att omgivningen ständigt pressar en att öva på det man har svårt för, vilket kan tära på ens självförtroende. När man dessutom endast måste koncentrera sig på det negativa, händer det ofta att träningen dränerar på all ens energi, och då har man ingen chans att utveckla de färdigheter man faktiskt har förutsättningarna att bli ännu bättre på!
Oftast gjorde jag fel i skolan och hade svårt för att lära mig många saker, men ibland lyckades jag faktiskt göra rätt. Någon gång på hemkunskapslektionerna lyckades jag knäcka ägg på rätt sätt så att skalen inte kom med, och jag lyckades lära mig att virka och sticka någorlunda. Min mormor lärde mig att virka och sticka, och tack vare hennes oändliga tålamod lyckades jag lära mig dessa färdigheter någorlunda. Och när det blev rätt, sa läraren till mig: ”Titta, jag visste att du kunde”.
Jag var naturligtvis glad över att få beröm, men det som lärarna inte förstod var hur mycket energi och ångest inlärningsprocessen hade framkallat hos mig. När jag knäckte ägg i hemkunskapen, hade jag övat hemma och såg till att vara tillräckligt pigg i skolan så att jag kunde koncentrera mig på det fullt ut. Jag hade lagt enormt mycket fritid på att lära mig att sticka och virka. Jag var tvungen att koncentrera mig fullt ut på vad jag gjorde, vilket kändes som en tortyr för min hjärna. Även på fritiden kunde jag aldrig njuta av livet fullt ut eftersom jag visste vad som väntade i skolan efter att helgen var slut: syslöjd!!
Vetskapen om att jag alltid behövde träna på saker som var riktigt, riktigt svåra för mig gjorde att jag ständigt gick runt med en ångestklump i magen, även under lov och helgerna. Ångestkänslan försvann aldrig eftersom jag visste att min hjärna skulle återigen bli överansträngd på syslöjden. Och trots den enorma mängden tid och energi jag hade lagt på allt, lyckades jag aldrig lära mig att virka och sticka lika bra som mina klasskamrater.
Nu i vuxen ålder finns det ingen chans att jag skulle orka virka eller sticka eller göra andra saker som är svåra för mig. Bara tvätt och disk dränerar mig på så pass mycket energi att jag inte har någon energi till att göra ännu fler saker jag har svårt för. Jag har förstått att det är lika svårt för mig att virka och sticka som det förmodligen är för en person som gjort sig illa i benet att försöka gå. Visst, man kanske klarar det någorlunda, men man mår inte bra. Vad jag önskar att jag hade fått fokusera mer på mina styrkor istället för att ständigt träna på saker jag hade svårt för och som jag inte ens hade förutsättningar för att lära mig ordentligt.
Alla barn ska utvecklas och träna på olika saker, vilket även gäller barn med Aspergers syndrom, men endast i lagom dos! Precis på samma sätt som inget barn ska behöva utsättas för orimliga utmaningar som exempelvis att behöva bli flytande på 30 olika språk, ska kraven som ställs på barn med speciella behov specialanpassas efter deras förutsättningar. Annars finns risken att deras energi inte räcker till att lära sig något nytt alls om de måste lägga all sin energi på saker de ändå inte har förutsättningarna att lära sig.
35 svar på ”Att träna på det man har svårt för”
Jeg er som jeg blogget om i dag, best på de tingene jeg har lært meg selv. Jeg er ikke så god på det andre har prøvd å lære meg. Bare å tørke seg på toalettet er vanskelig! Og jeg kunne aldri børstet håret hver dag. Eller dusjet. Jeg kunne ønske det syntes utenpå hvor sliten jeg er nå. Men det synes ikke. Ikke i det hele tatt. Det virker i alle fall ikke sånn på omgivelsene mine.
Det är tyvärr just det du nämnde som är problemet: omgivningen förstår inte alltid hur trött man är! Människor säger ibland till mig att jag visst klarar av att ringa telefonsamtal/tvätta hur bra som helst, men det som inte syns utanpå är hur mycket energi det tar.
Tack för dina otroligt bra inlägg.
Vad roligt att du gillar inlägget, Johanna! 🙂
”Titta, jag visste att du kunde”.
Även en blind höna kan knäcka ägg på rätt sätt så att skalet inte kommer med. https://sv.wiktionary.org/wiki/%C3%84ven_en_blind_h%C3%B6na_kan_finna_ett_korn.
Länken fungerar inte eftersom bloggens kommentarsfunktion bytte ut ä:na och ö:na.
Haha! 🙂 Men tyvärr funkade ju inte länken precis som du skrev.
Vad jag menade var att vem som helst kan lyckas med vad som helst någon enstaka gång särskilt med lite tur med det betyder inte att människan har en förmåga att lära sig saker precis som alla andra. Du skulle tagit upp kniven ur handväskan och sagt till läraren: Minulla on ongelmia automaation. Onko selvä?
Hahaha, vilken underbar kommentar, jag skrattade högt när jag läste det 😀
Okej, då förstår jag vad du menade. Och du har helt rätt i det du skrev!
Det som är svårt att veta är NÄR är det för svårt, var går gränsen för att pusha som förälder? Är det en svårighet som beror på funktionsnedsättningen eller är det något som tillhör ”jag-har-inte-lust”-tonåringen? När det gäller en praktisk färdighet märks det rätt snart tycker jag, men att orka, att inte vilja delta, att hellre vara hemma istf att gå ut … det är mycket svårare.
På valborg tvingade jag med vår tonåring på middag hos några vänner. Hon ville hellre vara hemma, men jag bedömde det som en situation son hon skulle klara av. Nära hem, hon hade träffat några av dem tidigare, de vet om och förstår hennes funktionsnedsättning, skolan börjar inte förrän om några dagar, hon kunde när som helst dra sig tillbaka med en dator och bok, och vi kunde avbryta och åka hem om det absolut inte fungerade. Men det fungerade! Hon satt med för att hon ville, hon deltog lite i samtalet och drog sig sedan tillbaka med datorn för att jag märkte att hon tröttnade. Själv kan hon inte ta det beslutet för att hon inte kan avgöra om det är ok (trots att jag sagt det).
Min poäng är att om jag inte pushat så hade hon inte fått uppleva att det kan fungera, att andra är intresserade av vad hon har att säga och hon hade inte fått den inputen från omvärlden. Hennes eget omdöme om kvällen var att det var bra, men lite tråkigt på slutet (som jag märkte och därför föreslog datorn).
Hej Birgitta!
Vilka bra frågor du ställer! Och tyvärr kan jag inte ge dig några svar eftersom det nästan är omöjligt att veta vad som beror på Aspergers syndrom/funktionsnedsättningen och vad som beror på åldern.
Jag försöker ge dig ändå ett svar utifrån mina erfarenheter. När jag säger att jag inte vill delta i en aktivitet, handlar det oftast om att jag verkligen inte vill. Ibland har jag ändå gett efter för andras skull och de har blivit nöjda, och då har jag ibland märkt att aktiviteten kanske inte var lika farlig som jag hade befarat men att jag ändå hade föredragit att stanna hemma eftersom det trots allt hade varit roligare 🙂 När jag var barn, hände det iofs någon enstaka gång att jag tackade nej till en aktivitet bara för att jag var rädd för att prova på nya saker, men allra oftast handlade det om att jag faktiskt inte ville.
Men å andra sidan finns det några andra med Aspergers syndrom som tackar nej till nya aktiviteter pga en dålig föreställningsförmåga, dvs de kan ha svårt att tänka sig hur det skulle vara att prova på något nytt. I en sådan situation kan det vara bra att få barnet att prova på aktiviteten, men endast om man bedömer att det faktiskt är något barnet skulle gilla och inte få ångest av. Man kan då exempelvis säga till barnet att man gärna vill att h*n provar att följa med, men om h*n inte trivs får h*n alltid gå och h*n inte isåfall inte kommer att behöva testa aktiviteten igen. Då får barnet chansen att prova, och då upptäcker h*n kanske att det faktiskt var riktigt roligt!
Mitt tips är att anpassa bemötandet/agerandet efter personen. Man kan försöka göra en bedömning om det handlar om att barnet faktiskt inte vill eller om det är så att h*n har en dålig föreställningsförmåga men skulle tycka om aktiviteten ändå. Om man misstänker att det handlar om det sistnämnda, är det ju alltid bra att få barnet att följa med för det skulle ju vara synd om barnet gick miste på en rolig aktivitet! 😉
Det jobbigaste tycker jag är när andra människor vill att man ska träna upp någonting som inte går att träna upp. ”Men det måste ju gå”, kan de säga. Många gånger har det handlat om att jag har svårt att tolka synintryck och därför går bet i vissa situationer. Nu har jag fått svart på vitt att dessa svårigheter inte går att träna upp. Förmodligen skulle ingen säga till någon som har en synlig skada på ögonen att ”du måste väl ändå kunna träna upp din syn”, men när funktionsnedsättningen – som i mitt fall – inte syns så ”måste det väl ändå gå att träna upp”.
Att allt går att träna upp är en vanlig fördom! Visst, många människor kan säkert träna upp flera färdigheter, speciellt om de inte har någon funktionsnedsättning. En invandrare som har svårt för språk och flyttar till Sverige kan ofta lära sig svenska ändå om h*n anstränger sig. Men om man har en funktionsnedsättning och hjärnan är kopplad på ett annat sätt är det en annan sak. Visst, jag har kunnat lära mig många saker med en enorm ansträngning, men vissa saker kommer jag förmodligen aldrig lära mig. Precis som du skriver så skulle förmodligen ingen säga till en person med en synlig skada att svårigheterna måste gå att träna upp, men däremot säger man det ofta till Aspergers syndrom och andra osynliga funktionsnedsättningar.
Jag förstår verkligen att du tycker att det är skönt att ha fått bekräftat att dina svårigheter inte går att träna upp! Nu vet du att svårigheterna är medfödda.
Tack för din blogg!
Som mamma till en 7,5-årig kille med liknande egenskaper är det oerhört intressant att läsa din blogg! Jag får mer förståelse för hur han tänker och vilka svårigheter/utmaningar han ställs inför dagligen. Tyvärr väntar vi på utredning sedan flera månader (år) tillbaka men Bup och skolan gör redan anpassningar för honom utifrån att han har asbergers/viss adhd. Det mest jobbiga just nu är att se honom så förtvivlad varje dag då han behöver träna på saker som han inte har så lätt för och därför ogillar starkt. Både vi och skolan tror att han blivit deprimerad av att inte kunna prestera som sina kompisar och att behöva pressa sig för att orka. Tack och lov har vi en fungerande dialog med skolan hela tiden och försöker hitta en så trygg och smidig miljö för honom som möjligt. Tyvärr har han dåligt självförtroende och blir lätt arg när han inte lyckas. Otroligt svårt som förälder och lärare att samtidigt försöka träna honom för vuxenlivet och samtidigt låta honom göra de saker han helst vill göra och är bra på. Vi försöker uppmuntra honom att försöka trots hindren och träna för att hänga med bättre. Men ibland blir det lätt att vi tvingar iväg honom på aktiviteter vi vet att han trivs på när han väl kommer dit. Tränarna på friidrotten peppar honom och ser hans potential och glädje när han lyckas! Vi uppmuntrar hans begåvningar men ibland måste han också göra saker han ogillar. Jättesvårt att ibland tvinga honom till skolan mm när han inte vill. Vi vill att han ska ha samma förutsättningar som andra för att klara sig och jobba med det han vill när han blir vuxen. Men då måste han tyvärr kämpa dubbelt och göra saker mot sin vilja. Jag är rädd att han inte orkar. Har t o m börjat fundera på om medicin kan ge honom mer styrka att klara dagens utmaningar.
Vi vill att han ska ha samma förutsättningar som andra för att klara sig och jobba med det han vill när han blir vuxen. Men då måste han tyvärr kämpa dubbelt och göra saker mot sin vilja.
Om det visar sig att din son har Aspergers syndrom så har han inte samma förutsättningar för att klara sig och jobba med det han vill när han blir vuxen. Detta oavsett om han kämpar hälften, lika eller dubbelt så mycket som alla andra. Det ligger sas aspergerdiagnosens natur. Istället för att kämpa dubbelt så mycket så kanske ni ska acceptera din sons svagheter och försöka anpassa miljön så att hans styrkor kommer bättre till sin rätt. Jag menar det är nog ingen större mening att kämpa dubbelt så mycket om kämpandet inte hjälper och om lösningen istället är att anpassa miljön till den din son är och kommer att förbli. Men ni kanske ska vänta med att ta ut för mycket i förskott innan utredningen är färdig.
Hej Betten!
Jag ser att Mats gav dig redan ett mycket bra svar på dina funderingar. Jag håller med honom om att din son inte kommer att ha samma förutsättningar som andra om det visar sig att han har Aspergers syndrom eller autism. Att man inte har samma förutsättningar som andra behöver inte nödvändigtvis betyda en sämre livskvalitet, men för att kunna leva ett bra liv krävs det att man får det stöd man behöver samt att man kan använda sina styrkor. Många människor tror att normalitet automatiskt är samma sak som lycka, men det stämmer inte alls! Jag skrev ett inlägg om det tidigare:
http://blogg.aspiration.nu/vad-innebar-lycka/
Om din son känner sig förtvivlad, betyder det att han har för höga krav på sig, och därför är det viktigt att ni uppmärksammar detta och sänker kraven. Alla människor måste ibland göra saker man ogillar, men precis som jag skrev i inlägget är det viktigt att detta sker i lagom dos, annars kan det innebära ett stort trauma! Lösningen enligt mig är att ni ställer lagom stora krav på honom. Vad som är ”lagom stora krav” just för honom kan jag inte svara på för det är olika från person till person. Det är också viktigt att kraven och utmaningarna specialanpassas just för honom och att ni inte jämför honom med andra människor.
Ja jag tror att ledordet är anpassning och inte att kämpa dubbelt så mycket som alla andra. Jag tror risken är större att ni driver honom in i utbrändhet än att han får samma förutsättningar som andra att klara sig och jobba med det han vill. Jag tror att väldigt många av dagens arbeten är körda för människor med Aspergers syndrom och ännu värre blir det nog i framtiden eftersom arbetsmarknadens utveckling snarare talar emot människor som har Aspergers syndrom än för dem.
Tack Mats och Paula för era bra svar!
Det lät på mitt tidigare inlägg som att vi kräver att han ska kämpa dubbelt så mycket för att kunna göra som sina kompisar. Så är inte fallet då vi redan nu har sänkt kraven till vad han orkar och vill. Hemma har vi underlättat för honom med stor whiteboard i hallen med veckoöversikt och magneter för de viktigaste momenten på morgon och kväll. När ett moment (typ tandborstning) är avklarat får han flytta magneten till nästa dag. Vissa saker är ju ändå nödvändiga att klara av för att överleva men vi hjälper honom när han inte orkar eller klarar av ett moment. Tyvärr är dessutom skolan ett krav varför vi måste försöka få honom dit trots att han vägrar. Han får mycket stöd och hjälp i skolan redan nu då han uppvisar samma svårigheter som sin kompis i parallellklassen (diagnostiserad med asbergers). Det som bekymrar mig är att han verkar så deprimerad då skolan tär på hans krafter trots all hjälp han får där. Han gillar sina kompisar och fröken men blir snabbt trött av all koncentration. Han behöver få sin diagnos snarast för att kunna få mer hjälp (medicin?) och få höra att det jobbiga han går igenom kan förklaras med ord. Som det är nu är det bara Ipaden och datorn som gäller och allt annat blir en kraftansträngning som han tar ut på oss föräldrar ich sin lillasyster. Hon försöker hjälpa honom ibland men det är inte alltid som det uppskattas av honom. Som tur är älskar han att kramas och mysa vilket vi utnyttjar ofta! 🙂
/Betten
Han får mycket stöd och hjälp i skolan redan nu då han uppvisar samma svårigheter som sin kompis i parallellklassen (diagnostiserad med asbergers).
Hur ser stödet och hjälpen i skolan ut? Min uppfattning är att skolan inte har kompetens att anpassa undervisningen till elever med diagnoser som Aspergers syndrom. Det är möjligt att din sons skola är undantaget som bekräftar regeln men jag tvivlar på det.
Är du säker på att din son får rätt stöd av skolan? Jag menar en orsak till att han inte klarar av att gå till skolan trots stödet kan ju vara att stödet är fel utformat och att det är därför han är så trött trots all hjälp han får i skolan. Att han får samma hjälp som eleven med Aspergers syndrom i parallelklassen får säger inte så mycket då Aspergers syndrom kan skilja sig åt väldigt mycket mellan olika individer och dessutom är det inget hittills i diskussionen som säger att eleven i parallelklassen får rätt stöd och hjälp av skolan.
Din son kan också lida av samtida diagnoser som depression. Medicin och terapi mot depression kan isf vara ett alternativ men för det behövs ju en utredning och diagnos annars behandlar man din son på måfå.
Att medicinera Aspergers syndrom är knappast aktuellt oavsett om han har eller inte har Aspergers syndrom men däremot så kan han kanske få medicin mot AD(H)D om han visar sig ha ADHD utöver Aspergers syndrom. Jag har för mig att ca 80 % av alla människor med Aspergers syndrom även har AD(H)D och det finns medicin (Strattera, Ritalin, Concerta) som lindrar problemen av hos en del som tar medicinen. Min personliga uppfattning är att man endast ska ta till medicin som sista utväg när inga anpassningar av miljön har gett tillräckligt bra resultat. Det saknas dessutom långtidsstudier på hur medicinerna påverkar hjärnan (det saknas väl iofs långtisdstudier på hur obehandlad ADHD påverkar hjärnan också). Läkarna försitter knappast chansen att skriva ut ADHD-medicin till patienter så medicin får ni säkert så det räcker och blir över om han får en ADHD-diagnos.
Rekommenderar den här föreläsningen om du har 1,5 h över:
Kenth Hedevåg är pedagog och arbetar med det neuropsykiatriska teamet i Stenungsund. Han föreläser om att skolan måste arbeta mer inkluderande med undervisning som passar fler barn. Skolan måste bli bättre på att möta elever med inlärningssvårigheter. Inspelat i januari 2015. http://urplay.se/Produkter/188194-UR-Samtiden-Elevhalsa-De-saknade-eleverna
Om du har en halvtimma till över så är här ett program som handlar om en skola anpassad för elever med Aspergers syndrom:
Lunaskolan erbjuder elever med Aspergers syndrom individuella lösningar som inte får någon att känna sig avvikande. Vi följer klass R1, en åttondeklass på 6 elever. Här anpassas undervisning, skoldagens längd, sättet att resa till och från skolan, antal elever i varje klass samt redovisningsmetoderna efter varje elev. Alla har sin egen mentor och mentorn står i ständig kontakt med elevens familj. När barnen märker att de för första gången har hamnat i rätt skolform, visar det sig också i resultaten. Här är inte normaliseringen det viktiga. Skolans mål är att få eleverna så högfungerande som bara möjligt utefter den elevens förutsättningar. http://www.ur.se/Produkter/174478-Liv-med-autism-Vi-har-alla-autistiska-drag
Din son är liksom inte unik om man säger så:
Lärare saknar kunskaper om autism och Aspergers syndrom. Det leder till att var tredje elev med autism stannar hemma från skolan. Bland flickor i högstadiet är det ännu fler. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ost/var-tredje-elev-stannar-hemma
Här är ett annat ex: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/aspergersdiagnoserna-okar-resurserna-minskar
Vad bra att ni är förstående och hjälper honom, men vad tråkigt att höra att han är deprimerad 🙁
Jag instämmer med Mats: det kan vara så att din son inte får rätt hjälp i skolan. Många barn med Aspergers syndrom får helt fel hjälp eller att hjälpen inte är tillräckligt anpassad, vilket gör att barnet får ångest. Kraven kan vara ändå alldeles för höga, och man känner att man inte blir förstådd.
På Aspergerinformatörsutbildningen på Ågesta Folkhögskola har personalen inställningen att om ett barn vägrar att gå till skolan, bör man ta detta på allvar och inte tvinga barnet för annars kan det bli stora trauman för resten av livet. Inget barn vägrar något bara på skoj! Vuxna har möjligheten att sjukskriva sig från jobbet när de mår psykiskt dåligt, och därför borde barn ha samma möjlighet. Barnen är dessutom ännu känsligare än vuxna eftersom de inte kan försvara sig på samma sätt, och därför är barn med Aspergers syndrom ofta helt försvarslösa i skolan.
Jag är en av dem som blev tvingad att gå till skolan trots att jag mådde dåligt, och jag ryser fortfarande vid dessa obehagliga minnen. Trots att jag är 36 år gammal nu, drömmer jag fortfarande mardrömmar om min skolgång på nätterna. Och detta trots att jag mår psykiskt bra idag, till skillnad från många andra Aspergare som också har traumatiska skolminnen. Jag kan inte ens beskriva med ord hur dåligt jag mådde i skolan, och jag hade därför t om självmordstankar. Det hade varit mycket bättre om jag hade fått stanna hemma! Skolan är nog det värsta jag varit med om i livet.
Nu påstår jag inte att din son känner på exakt samma sätt som jag inför skolan, men tyvärr vet jag många som känner igen sig själva i mina erfarenheter. Och därför tycker jag att det är viktigt att du tar din sons känslor på allvar och inte tvingar honom till skolan just nu om han mår så dåligt som han gör. En specialanpassad skola skulle kanske passa honom bättre. Jag har själv praktiserat på Lunaskolan i Stockholm som Mats program han länkade till handlar om, och jag fick en mycket positiv känsla av den skolan. Många barn med Aspergers syndrom eller autism som inte klarat av att få en bra skolgång i den vanliga skolan har trivts bra på Lunaskolan.
Tack igen för bra svar!
Det skolan hittills har gjort är:
– att han får vara själv med läraren i klassrummet 15 minuter på mornarna då hon går igenom dagens planering med honom
– slipper att vara ute på en av rasterna
– har en egen skolbänk med skärm mot klassen så att han inte störs lika lätt av kompisarna
– eget val av mat anpassat till honom
– Ipad som belöning i 10 minuter då han genomfört en jobbig skoluppgift
– dusch efter jympan 10 min före alla andra med en kompis för att minska stress och höga ljud i omklädningsrummet
– hörselskydd i klassrummet vid höga ljud.
Läraren har ringt till Bup för att hjälpa oss att skynda på utredningen och undrar liksom vi om medicin (Ritalin) kan hjälpa honom att må bättre. Hittills tycker personalen på skolan att han ändå verkar trivas i skolan (när han väl är där) och att han hänger med bra på lektionerna. Vi har diskuterat tillsammans med Oscar om han vill gå i en anpassad skola, men han vill vara kvar med sina kompisar. Jag tror att det är extra viktigt för honom att ha så lika rutiner som möjligt men det har tyvärr varit rörigt på sistone då hans höggravida lärare (som han gillar) är ersatt av vikarie 3 dagar i veckan. Hon är ett bekant ansikte för Oscar och försöker ha samma rutiner som ordinarie läraren.
Vad bra att skolan har hjälpt honom! Men om ett barn har ångest, beror det ofta på att hjälpen barnet får inte räcker till. Barnet kanske känner sig utanför, allt kan kännas som en kaos osv. Men det är bra att ni tar hänsyn till Oscars önskemål. Eftersom han vill vara med sina kompisar, skulle ni kanske kunna undersöka om det går att få en assistent för honom. Det låter som att han vill försöka, men jag tycker att ni ska vara uppmärksamma om han verkligen har ångest av skolan.
Ritalin kan hjälpa bland annat mot koncentrationssvårigheter, och vissa upplever att de får mer ork av medicinen. För att få det utskrivet, måste man ha diagnosen ADHD eller ADD. Vissa är för centralstimulerande mediciner, andra är emot. Jag tycker att ni ska läsa information om centralstimulerande mediciner på nätet för att få mer information, och om det är så att han skulle få en ADHD-diagnos och ni alla känner att mediciner skulle kunna vara något för honom, tycker jag att ni absolut ska testa! 🙂
Det skolan hittills har gjort är:
– att han får vara själv med läraren i klassrummet 15 minuter på mornarna då hon går igenom dagens planering med honom
– slipper att vara ute på en av rasterna
– har en egen skolbänk med skärm mot klassen så att han inte störs lika lätt av kompisarna
– eget val av mat anpassat till honom
– Ipad som belöning i 10 minuter då han genomfört en jobbig skoluppgift
– dusch efter jympan 10 min före alla andra med en kompis för att minska stress och höga ljud i omklädningsrummet
– hörselskydd i klassrummet vid höga ljud.
Det låter inte så dumt ändå. Personligen hade jag uppskattat om jag hade fått välja att vara i klassrummet med de andra eleverna eller studera själv i ett litet rum intill klassrummet. En sak som slår mig när jag läser din beskrivning det är lite av anpassningarna som har med studierna att göra. Det mesta handlar om studiemiljön. Hur är det med skoluppgifterna? Är de anpassade utifrån hans annorlunda kognition?
Varför får han bara stanna inne på en av rasterna? Rasterna brukar vara något av det jobbigaste för barn med Aspergers syndrom eftesom de är så kaotiska. Låt honom få stanna inne alla raster istället om han så önskar. Vad försöker de uppnå med att han ska vara ute på rasterna med de andra eleverna? Är det för att han ska få frisk luft och solljus på sig eller är det för att han ska leka med de andra barnen eller vad är grejen?
Får han gå tidigare till gympan? Risken är stor att stressen ökar om han måste skynda sig till omklädningsrummet för att hinna byta om innan alla andra elever stormar in i omklädningsrummet. Annars tycker jag det låter bra att han får byta om själv för just omklädningsrum brukar vara ganska kaotiska i skolan.
Jag hittade Kognitionssimulatorn. Den kanske kan hjälpa dig att förstå din sons problem i klassrummet: http://www.hi.se/hjalpmedel/hjalpmedel-i-skolan/kognitionssimulatorn/
Om jag ska gå till mig själv så hade jag framförallt behövt ha någonstans att ”gå undan” för att få ”vara mig själv för en stund”, ”koppla av” och ”andas ut” i när jag gick i skolan. Det är viktigt att det är tyst och lugnt i rummet och att inte lärare och elever springer in och ur ur rummet.
Dessutom hade jag behövt få äta och byta om i en avskild del av omklädningsrummet och matsalen helst i ett separat rum det också.
Jag hade också behövt ha tydliga instruktioner, tydliga scheman och tydliga planeringar.
Rasterna hade jag velat välja själv vad jag skulle göra på och skolgymnastiken hade jag gärna hoppat över helt eller bytt ut mot någon individuell idrott.
Jag tror det hade underlättat min skolgång mycket om jag hade fått de här sakerna.
Jag håller med dig helt och hållet!
Tack för tipsen!
Han har ibland även fått slippa andra rasten ute, men de gar sett att han ibland gillar att springa av sig och cykla när de finns ute. Dessutom är frisk luft en gång per dag bra då de håller sig friska längre. (Även hans astma lindras).
Han skulle mycket väl behöva ett eget rum att fly till när det blir jobbigt, men tyvärr finns inte den möjligheten på skolan då den är väldigt liten. I höst ska skolan byggas om och klasserna flyttas till baracker (vid en annan skola) under tiden. Vi har bra kommunikation med Bup (trots väntan) och han kommer troligtvis att få mer anpassade rutiner och hjälpmedel. Ev kan hans skoldag bli kortare framöver och vi kan få bli sjukskrivna som föräldrar. Däremot tror jag att en assistent på skola/fritids skulle vara bättre än att vi ska ta över när skoldagen är slut vid lunchtid.
Jag har hört av bekanta med barn med diagnosen att den här årstiden är värst då man blir extra trött och orkeslös. Skönt att det snart är sommarlov!
Vad bra att skolan kommer att byggas om, då blir den kanske större 🙂 Och en assistent kanske kan hjälpa honom! Det kan vara bra att känna till att man kan få en assistent även utan en diagnos eftersom det är barnets behov som styr:
http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_kan_man_gora/skola/skollagen.html
Det som är viktigt är att assistenten är rätt person, hen förstår din son och att din son gillar assistenten! För vissa barn har det inte fungerat med en assistent men det har fungerat mycket bra med en annan.
Vad bra att skolan kommer att byggas om, då blir den kanske större
Tids nog ja men glöm inte att utrusta sonen med dubbla hörselskydd under tiden de bygger om skolan. Maken till oljud som uppkommer på en byggarbetsplats får man leta efter.
Tack! Jag behövde de orden just nu och min son förmodligen ännu mer. Ibland behöver man påminnas om vad som är viktigt och varför.
Vad roligt att du gillade inlägget, Ulrika! 🙂
bra skrivet!
Tack! 🙂