Precis som jag skrev i gårdagens inlägg, har mina föräldrar skämt bort mig ordentligt den här gången jag varit hos dem. Jag har inte behövt bädda sängen själv, och jag har fått äta vid matbordet ensam.
Nu vet jag vad en del av er kanske tänker: ”Jag visste det! Alla som har Aspergers syndrom är bortskämda, och Paulas berättelse visar att hennes föräldrar inte uppfostrat henne ordentligt. Om de hade krävt mer av henne, hade hon förmodligen kunnat städa själv idag utan boendestöd”.
Men så är det inte alls. Mina föräldrar krävde nämligen väldigt mycket av mig fram tills jag var 21 och flyttade hemifrån. De tvingade mig att bland annat pumpa min egen cykel, bädda sängen, dammsuga mitt rum, sopa köksgolvet och gå ut och kasta soporna.
Dessutom åt hela familjen tillsammans varje dag fram tills jag flyttade hemifrån, så det är inte så att de inte ”uppfostrat” mig till att äta tillsammans med andra människor. När jag bad mina föräldrar att öppna en konserburk åt mig eller att pumpa min cykel, bad de mig att göra det själv för övningens skull när de själva stod bredvid och gav mig råd. Men ändå lyckades jag inte lära mig hur man gör, resultatet blev istället att jag blev helt utmattad. Energiåtgången var så hög att jag inte ville cykla om det krävdes att jag behövde pumpa cykeln innan.
Den neuropsykiatriska utredningen visade att jag har väldigt svårt för att göra praktiska uppgifter, precis på samma sätt som en dyslektiker kan ha svårt för att stava rätt. Precis på samma sätt som en person som brutit benet skulle få fysiska smärtor om h*n gick ut och sprang, blir jag psykiskt utmattad om jag måste göra för mycket praktiska uppgifter. Ett dyslektiskt barn är inte dåligt uppfostrat bara för att h*n inte kan lära sig att stava rätt, och på samma sätt är jag inte dåligt uppfostrad för att jag har svårt för att lära mig praktiska uppgifter som exempelvis att pumpa min cykel.
Naturligtvis betyder inte min funktionsnedsättning att jag bör få allt serverat, jag bör ha krav precis som vem som helst! Men de krav som ställs på mig måste vara rimliga. Det är inte rimligt att vänta sig att jag ska klara av lika mycket som andra människor klarar av, men å andra sidan skulle det inte heller vara rimligt om jag aldrig behövde anstränga mig. Kraven som ställs på barn och vuxna med Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ska alltid individanpassas!
6 svar på ”Att ställa rimliga krav på oss med Aspergers syndrom”
Tack Paula
Du har så rätt
Jag förstår mer och mer.
Tack, Kerstin! 🙂
Det är så svårt att förstå, eller komma ihåg, lära sig, vad som tar för mycket energi av mitt barn som är 11år och har asp och adhd. Men helt klart händer det att energin tar slut precis som du säger.
Läser din blogg så gott som varje dag för att få kunskap hur jag kan hjälpa och hur jag kan förstå. Tack för att du skriver så andra kan förstå.
Jag förstår dig att det ibland kan vara svårt att förstå hur vardagen kan ta extremt mycket energi. För mig är det också svårt att förstå hur andra människor har så här mycket energi, för mig är det en gåta hur de kan klara sig på bara 8 timmars sömn och ändå orkar de jobba heltid och skaffa barn!
Vad roligt att höra att min blogg hjälpt dig att förstå ditt barn bättre! 🙂
Jag har svårt att ställa rimliga krav på mig själv så på så sätt är det jag själv som ställer till det mest för mig 😛 Har höga krav och vill att saker och ting ska bli ”rätt” och perfekt. Jämför mig också en hel del med andra och tänker att jag ska klara det som ”alla andra” gör. Det är inte bra alls och samtidigt inser jag ju att jag precis som du verkligen inte har den energi jag skulle behöva för att skaffa barn t.ex. Hur orkar människor med en skrikande unge liksom?! 😛
Själv gjorde jag också misstaget förut att jämföra mig själv med andra, och jag fick dåligt samvete när jag inte klarade lika mycket som de. Jag glömde helt bort att vi inte hade samma förutsättningar!
Ja, eller hur? Hur orkar människor med barn? 😉 Men att de t om oftast orkar skaffa fler än ett visar att de har energin!