Det som ofta återkommer i mina inlägg är det faktum att vardagen ofta tar mycket energi av oss med Aspergers syndrom. Hur vår hjärna sedan hanterar denna stress skiljer sig från person till person.
Jag har märkt att min hjärna ibland går in i ett viloläge som jag brukar kalla det. Hur pass djupt inne jag är i detta läge och hur länge jag stannar där beror helt enkelt på stressnivån. Detta läge märks oftast genom att jag går in i min egen värld, men andra människor skulle nog kalla detta tillstånd för ouppmärksamhet. Jag har träffat många som liksom jag utöver Asperger även har ADD, och många av oss känner igen detta ouppmärksamhetsläge.
I stan där det är mycket intryck för min hjärna att hantera, händer det ibland att jag tittar rakt fram utan att min hjärna registrerar vad den ser. Det har hänt att det rakt framför mig stått en nära vän eller familjemedlem som vinkat till mig och sagt högt: ”hej Paula”. Men jag har varket sett eller hört något, min hjärna har ju befunnit sig någonstans långt borta. Detta har omgivningen naturligtvis haft svårt för att förstå. ”Jag såg ju att du såg mig rakt i ögonen och vi var bara ett par meter ifrån varandra, varför ignorerade du mig tills jag klappade dig i ryggen?”, har andra människor undrat.
När jag var i Kanada som utbytesstudent, stod jag en lördagsmorgon hemma i värdfamiljens kök och diskade. Utan att jag visste om det, hade mamman i familjen gått ut en stund i trädgården och familjens treåring hade suttit ensam i vardagsrummet och lekt. Plötsligt hade pojken upptäckt att mamman var borta, skrikit och i inomhuskläder sprungit ut i 40 minusgraders kyla. Och där hade han stått gråtandes ute i kylan tills mamman hade upptäckt honom.
Naturligtvis fick jag en utskällning av mamman som undrade varför jag inte hade stoppat pojken, i den där kylan hade han ju kunnat frysa ihjäl. Att förklara för henne att jag inte hade sett att vare sig hon eller pojken hade gått ut var lönlöst, hon kunde inte tro att det var möjligt att missa en sådan sak när de båda faktiskt hade gått ut genom köket där jag också var. Men eftersom all min energi och tankegång går åt praktiska sysslor, blir jag så pass utmattad i hjärnan att jag inte klarar av att tänka på andra saker samtidigt om jag absolut inte måste. Då orkar jag oftast inte vare sig lyssna eller se vad som händer runt omkring. Då är min hjärna i detta viloläge.
Om mamman däremot hade talat om för mig att hon skulle ut en stund och att jag skulle behöva vara uppmärksam på pojken, hade jag vetat om att jag skulle behöva lägga min energi på det, och då hade jag kunnat vakta pojken. Då hade olyckan aldrig behövt vara ett faktum.
11 svar på ”Att se utan att registrera vad man ser”
jeg registerer litt for mye, men detaljene gjør at jeg ikke ser helheten. To menn med skjegg kan bli en og samme mann.
Jag kan känna igen lite av det här. OM jag väl registrerar vad jag ser, kan jag t ex tro att två långhåriga män, två män med skägg eller två långa och smala män är en och samma man! Och andra människor kan då undra hur jag ens kan göra en sådan koppling. ”Men de där männen ser ju helt olika ut, hur KAN man förväxla dem?”, frågar andra mig ibland 😀
Jag vet precis vad du menar!
Ofta på jobbet så upptäcker jag plötsligt att någon står och ser på mej och förväntar sej ett svar på något de tydligen sagt som jag inte hört. Men på något sätt så har jag ändå hört vad de sagt, fast att informationen inte gått in i mitt medvetna, för då kan jag ofta ”spela upp” ljudet inne i huvudet och då ”höra” vad personen sa och sedan svara på det. Det har hänt jättemånga gånger, och det har aldrig hänt att någon sagt att jag svarat dem ”fel”.
För någon vecka sedan så vaknade jag på natten av ett plong när min man satte i laddaren i telefonen. Sedan kunde jag inte sova utan låg och förargade mej lite över att jag blivit väckt. På morgonen fick jag veta att det varit ett ordentligt åskväder samtidigt – men åskan hade jag inte hört alls!
Jag kan också ibland gå in i mitt medvetna och ”spela” upp en mening jag nyss hört, fast inte alltid. Det går inte om jag är för djupt inne i mig själv. Kommer ihåg att lärarna i skolan brukade vara irriterade på mig när de ibland ställde en fråga till mig på lektionerna och jag inte kunde svara. Men hur skulle jag kunna svara när jag inte hade lyssnat? 😉
Roligt att du inte hörde åskan men du hörde när din man satte i laddaren i telefonen. Sånt har nog aldrig hänt mig tror jag! Åska kan nämligen störa mig otroligt mycket på nätterna även fast jag sover med öronproppar 🙂
helt sant här också är man förberedd på något som ska hända så fördelar man energi till det men drar in på energin på något annat området oväntade saker som uppstår tar oftast som mest onödig energi för man går så upp i varv och tankar känslor maler och gnager speciellt vissa saker man kanske inte riktigt kan styra över eller är för svåra och jobbiga att hantera ensam på egen hand och man behöver professionell hjälp
Ja, sånt kan också ta energi, och många Aspergare ältar och ältar saker de varit med om! Men för mig är det mest intryck, praktiska sysslor och sånt som gör att jag inte kan koncentrera mig på andra saker samtidigt.
mjoo tyvärr så blir det så och det är svårare att inte älta någonting man varit med om som verkligen satt sig och man aldrig fått ordentlig rätt hjälp i tidigt skede vid roten utav problemet vilket jag tror och bedömer som att man ser tänker förstår och tolkar allt FEL!!!! men det är ju inte så för det är den som mår så där dåligt och ältar som har rätt ju den personen själv VET VAD som behövs för att få hjälp berabeta och vad som behövs för insats och åtgärder här är ännu en sån där sak som talar för att psykologer psykiatriker läkare inte alltid kan vet mest och bäst ..
Noen tror vi dissosierer også
Ja, många kan tolka detta som ointresse! Men om hjärnan inte registrerar allt automatiskt, märker man inte alltid saker som många andra människor märker.
Alltså så många aha-upplevelser på en och samma dag. 🙂 Nära vänner har blivit otroligt ledsna på mig när jag tex inte sett eller hört dem på en fest, trots att de stått nära mig och försökt ta kontakt. Jag har inte kunnat förklara detta alls. För mig var de inte där. Jag registrerade dem inte. Inget jag gjorde med flit eller för att vara elak, min hjärna lyckades bara inte ta in informationen att det stod någon där.
Det händer mig också allt för ofta att jag inte kan skilja på personer utan klumpar ihop två eller flera personer till en och samma. ”Admintanter” fanns det på mitt förra jobb. Jag vet inte hur många de var och det fanns flera stycken som jag aldrig lyckades lära mig skilja på. Tant med ljust lockigt hår…. Hur många såna finns det nu igen? Minst två. Kan den här heta Malin, eller kanske Annika…? eller finns det flera…?
Det är väldigt, väldigt jobbigt att inte kunna skilja på folk man jobbat på samma kontor som i flera år utan att förstå varför. Dels uppfattas det som väldigt udda och arrogant, dels så blir personerna faktiskt sårade. Men nu när jag läst inlägg i din blogg förstår jag att jag måste ha asperger och att det faktiskt ÄR svårt för mig att skilja på folk. Ungefär som att jag skulle förvänta mig av mina kollegor att de ska kunna skilja kontorsstolarna från varandra. De skulle förmodligen kunna lära sig att urskilja de flesta stolarna som individer ifall de förstod att det var viktigt, men det skulle ta mycket kraft för dem och ibland skulle de nog råka blanda ihop två blå kontorsstolar av samma modell, även om den ena har ett litet jack någonstans och den andra inte. Framförallt skulle de må dåligt av att gå omkring och behöva fokusera på detta och ständigt vara rädda för att säga fel.
Vad kul att du fått många aha-upplevelser när du läst min blogg, det är alltid mitt mål när jag bloggar att någon som har liknande svårigheter känner igen sig 🙂
Att kunna skilja kontorsstolarna från varandra är en jättebra jämförelse! Det är ju verkligen inte arrogant om man inte känner igen människor trots att människor kan uppfatta det så. Prosopagnosi (ansiktsblindhet) förekommer vid Aspergers syndrom, och man kan inte hjälpa att man har svårt att registrera ansikten. Det betyder ju inte alls att man inte bryr sig utan det enda man har glömt bort är personens ansikte. Och precis som du skriver kan det ta enormt mycket energi att tvinga sig själv att komma ihåg detaljer man vanligtvis inte uppmärksammar, då kan man inte slappna av.
Nu vet jag inte hur förstående dina arbetskamrater är, men ibland kan det hjälpa att man förklarar att man har svårt att känna igen ansikten och att man misstänker att man är ansiktsblind. När människor får en förklaring, finns det en chans att de förstår (fast alla gör tyvärr inte det ändå).