När man har Aspegers syndrom, kan omgivningen lätt feltolka ens avsikter. Det har inte alltid varit så lätt för mig att reagera på ett sätt som andra människor önskar sig.
När jag för första gången hörde om terrorattacken i Norge, var jag så chockad att jag brast ut i skratt. Hur kunde en sådan här sak hända? Samma sak när andra människor berättar jobbiga saker för mig, som att de blivit mobbade i skolan. Även om jag tycker det är hemskt, måste jag anstränga mig för att komma ihåg att ändra min ansiktsmin så att jag inte ler när jag säger ”vad jobbigt”. För mig var det förut alltid en gåta hur andra människor kom ihåg att ändra sina ansiktsminer vid rätt tillfälle. Varför var jag hela tiden glömsk men inte de? Efter att jag fick min Asperger-diagnos, började jag förstå att de inte behöver anstränga sig. De ändrar sina miner automatiskt.
När jag var liten, hände det att jag började skratta när mina klasskamrater halkade och gjorde sig illa. Då blev mina klasskamrater arga och jag förstod inte alls vad jag hade gjort för fel. Varför blev de så arga helt plötsligt? Tyckte de kanske inte om mig?
Idag har jag förstått att de blev arga för att de trodde att jag skrattade åt dem. Men det gjorde jag inte alls. Jag skrattade eftersom jag blev chockad och inte visste hur jag skulle visa för dem att jag hade sett att de hade halkat. Genom att skratta ville jag säga: ”jag ser att du har halkat och jag finns här för dig”. Men de förstod inte alls mitt budskap.
Det här med skratt är intressant tycker jag. Jag har läst att människor i vissa asiatiska länder alltid ler och skrattar även när de är ledsna och chockade. De skrattar till och med inför andra människor om de får besked att deras familjemedlem dött. Jag har aldrig varit i Asien och har ingen aning om det stämmer, men om det gör det, hade det varit intressant att veta hur asiater hade tolkat mitt skratt när jag skrattade åt mina klasskamrater. Hade de blivit lika arga på mig?
Vissa med Asperger har ett helt motsatt problem. De får höra att de ser sura ut och låter negativa även när de är glada. De kanske säger: ”vad roligt att du ringde” med ett röstläge som får omgivningen att undra om de verkligen menar det. Men det gör de, de vet bara inte hur man ska ändra sitt röstläge när man säger saker som ”vad roligt, jag är jätteglad”.
9 svar på ”Att reagera på rätt sätt”
Känner igen mig i mycket du skriver o delar med dig. Har alltid trott att det bara är jag som är dryg annorlunda och konstig i min personlighet. Aldrig att jag förmodligen har en diagnos.
Kul att du känner igen dig! Omgivningen ser det ofta som konstigt, men själv undrar jag vem det egentligen är som har bestämt att kroppspråket ska vara så viktigt. Olika länder har också lite olika kroppspråk. I min drömvärld skulle orden vara det enda som räknades i kommunikationen, då skulle allt vara så mycket enklare 🙂
Jag tycker det är roligt att du är så kreativ så att du skriver ner dina funderingar. Jag är en mamma som har en son på 25 med Aspergers och en dotter på 35 som har samma diagnos. Sedan lite fler i släkten. Tycks ligga lite i familjedragen. Nu nyligen mitt barnbarn på 7 år med Aspergers. Jag som mamma har alltid haft min egen kamp med detta. ja du vet som ett litet beskyddar instinkt och jag är enig att omgivningen har svårt att förstå. Men om man tänker på att när man har ett litet annorlunda tänk som man har som Aspergers tex så har man svårt att förstå sin begränsning eller vi kanske ska kalla det för att( samhället anser att man ska vara på ett visst sätt och faller man utanför dem ramarna så är man konstig) så är det kanske inte så lätt för andra att förstå. Egentligen skulle jag så gärna vilja skriva själv om min upplevelse som jag haft med mina underbara barn och deras tänk där det lett till många skratt men också sorg och tårar samt många mamma kamper mot samhället till stöd och hjälp för mina barn.
Känner att jag skriver lite flummigt och svårt att kontrollera det jag skriver men troligtvis är det för att mycket skulle behöva koma ut. tack för att jag kan läsa om dina upplevelser
Tack för det du skrev! Du har rätt i att allt kan kännas som en kamp när man inte blir förstådd av omgivningen och när man måste kämpa för att få hjälp. Själv brukar jag säga att det inte är jobbigt att ha Asperger, men däremot kan en oförstående omgivning göra livet jättejobbigt. Jag hoppas att kunskapen om autism så småningom kommer att öka i samhället.
TACK för din text , jag försökte precis leta fram lite information om varför en del visar fel uttryck när man egentligen känner något helt annat jag började tillexepel skratta när jag fick beskedet att mitt ex hade gått bort, och jag hade jätte mycket ångest över även det och när jag kom in här så såg jag att det stod aspergers syndrom. jag hade inte en aning om att detta hade med min diagnos att göra så tack så jätte mycket
Hej Eleonore!
Vad bra att mitt inlägg hjälpte dig! 🙂 Jag kan också le när jag t ex berättar om att jag var mobbad i skolan, och då har jag ibland fått till svar: ”men varför skrattar du, det är ju inte roligt att vara mobbad?” Men då har jag bara glömt bort att ändra min ansiktsmin.
jag började tillexepel skratta när jag fick beskedet att mitt ex hade gått bort
Den reaktionen får vi nog sortera in under sociala svårigheter.
Min mor och hennes syster började skratta när de skulle vara i bårhuset och se deras döda far. De såg att någon sminkat deras far och att hans hår färgats rött. Min mor och systern kände inte igen deras far. De gapskrattade. Jag har ärvt från min mammas sida att man börjar skratta när man hamnar i situationer som är jobbiga.
Jag förstår vad du menar! Din mamma och moster tyckte nog garanterat inte att det var roligt att se sin döde far i bårhuset utan skrattet var bara deras spontana reaktion för att de skulle kunna hantera situationen.