Under en kort period i min barndom led jag av hypokondri. Jag oroade jag ständigt och jämt för diverse sjukdomar. Innan min oro började hade jag varit allmänt intresserad av sjukdomar och mediciner utan att detta var något ångestfyllt, men plötsligt övergick mitt intresse i överdriven rädsla. Tänk om jag själv skulle drabbas av en dödlig sjukdom?
Snart handlade i princip hela mitt liv om sjukdomar. Jag njöt inte av livet längre för tänk om jag hade cancer eller hjärnhinneinflammation? Jag kände efter hela tiden om jag hade några synptom i kroppen och fick för mig jämt att jag visst kände mig sjuk. Jag drömde mardrömmar på nätterna om att vara allvarligt sjuk och att hamna på sjukhus, och det enda jag pratade om och tänkte på var sjukdomar.
Min omgivning försökte först vifta bort problemet. ”Men sluta nu Paula, klart att du inte är sjuk, kan inte du tänka på något annat?” Men snart började alla runt omkring mig tappa tålamodet. Jag fick ett förbud att läsa om sjukdomar och jag fick inte prata om det. Efter förbudet steg min ångest ännu mer! Inte nog med att jag redan hade ångest, nu fick jag inte ens prata om det och få förståelse från omgivningen!
När jag så småningom började förstå hur otroligt liten risk det var att drabbas av cancer i barndomen och jag själv inte kunde styra om jag blev sjuk eller inte, försvann min ångest och rädsla direkt. Jag började också tänka på att jag skulle bli omhändertagen på sjukhus om jag hade oturen att drabbas och att jag trots allt skulle dö förr eller senare. Jag önskar att min omgivning hade låtit mig att prata ut om min ångest och att de hade talat om för mig direkt att det är ett otroligt lågt procenttal som blir allvarligt sjuka i barndomen och vad som skulle hända om jag blev sjuk, då hade min ångest lättat fortare.
6 svar på ”Att lida av hypokondri”
Jag oroar mig mycket för att jag ska vara eller att jag ska komma att bli allvarligt sjuk. Ibland har jag varit så rädd för att dö att jag knappt har vågat leva. Jag är fullt medveten om att det är kontraproduktivt att oroa sig så mycket och jag vet att jag statistiskt inte tillhör riskgrupperna men det är inte alltid man kan styra över sina känslor med hjälp av förnuftet. Dock tror jag att den bästa hjälpen är att försöka resonera förnuftigt istället för känslomässigt och att försöka fokusera på någonting annat. Eller som en gammal tant sa till mig en gång: ”Se till att ha någonting i händerna om du mår dåligt” dvs sysselsätt dig med någonting som gör att hjärnan måste fokusera på någonting annat än ångest. Att ta en joggingtur, måla om en vägg, städa bostaden, diska eller vad sjutton som helst som gör att man har ”någonting i händerna” som håller en sysselsatt. Det är den bästa självhjälpsmetod jag har hittat mot min ångest iaf.
Jag känner igen känslan att vara så rädd för att dö att man knappt vågar leva. Nu har jag inte den känslan längre utan jag kände så endast under en kort period i min barndom, men det var en jättestark rädsla som tog över mitt liv helt och hållet. Visst kan jag fortfarande oroa mig för sjukdomar till någon grad, men oron går inte ut över mitt liv längre. Det enda som nuförtiden kan ut över mitt liv är min kräkfobi, men den fobin har jag också under bättre kontroll nu.
Att sysselsätta sig låter som en jättebra metod! När jag som barn var livrädd för sjukdomar hjälpte det iofs inte mig att sysselsätta mig med andra saker, men däremot använder jag den metoden idag om jag av någon anledning har ångest för något, och det brukar oftast hjälpa relativt bra 🙂 Det som hjälper mig bäst är att springa på ett löpband, då brukar ångesten minska betydligt.
Hej Mats o Paula! Håller helt med er att det är bra att sysselsätta sig med ngt när man har ångest. Ngt som distraherar. Gör jag då ngt som jag tycker är jobbigt o tråkigt så ökar ångesten. Men om jag håller på med mitt fritids intresse så dämpas ångesten. Har jag för mycket ångest så förmår jag inte att göra nånting alls. Så det brukar va bra att göra ngt roligt för att bryta ångesten innan det går för långt. Samtidigt är jag expert på att träffa människor som inte är bra för mig när jag har ångest. Jag vill bara fly från känslan och då tar jag kanske upp kontakten med ngn destruktiv relation. Just då tror jag att det är lösningen men det visar sig efteråt att det bara blir ännu värre. Jag vet ju om det så väl men ändå gör jag det. Så himla onödigt:-(
Vad tråkigt att du tar kontakt med människor som inte är bra för dig när du har ångest 🙁 Jag känner igen känslan lite. Själv drack jag förut alkohol när jag hade ångest, även ett par gånger när jag egentligen hade slutat dricka, trots att jag visste om att jag skulle få ännu mer ångest efteråt. Men idag gör jag aldrig det längre och har inte druckit på flera år för jag vet att det inte är bra för mig. Nuförtiden är jag också bra på att undvika människor vars sällskap jag inte trivs med, men så var det inte förut. Förut umgicks jag bara för att umgås för att jag hade lärt mig att det var så det skulle vara. Så jag vet hur det är att umgås med människor som inte är bra för en!
Vad skönt att din hypokondri försvann! 🙂 Jag var, till viss del, hypokondrisk som barn, men i vuxen ålder blev det mycket värre. Förutom olika sjukdomar var jag även rätt för vården (den somatiska) och hade ångest dagligen eftersom jag var så rädd att hamna på sjukhus. Jag hade stenkoll på var alla sjukhus i Stockholmsområdet låg och ju närmare sjukhusen jag befann mig, desto värre ångest fick jag. Om jag någon gång skulle åka till en främmande stad tog jag alltid reda på vart sjukhuset låg, så att jag inte skulle råka hamna i det området, eller för att vara beredd om jag skulle bli tvungen att åka förbi med bussen. Jag delade även in Stockholmsområdet i olika zoner, där de allra tryggaste zonerna var sådana områden som låg en bra bit ifrån de olika sjukhusen.
Min hypokondri gick inte över av sig självt, utan jag fick ta hjälp av en psykolog. Jag är fortfarande lite hypokondrisk och jag tycker inte alls om att behöva uppsöka den somatiska vården, men numera är det på en hanterbar nivå. Jag är inte paniskt rädd för sjukdomar och sjukhus längre, och om jag t.ex. behöver kolla blodtrycket så klarar jag av det utan att bli gråtfärdig och utan att må dåligt efteråt.
Vad tråkigt att din hypokondri blev värre som vuxen, men vad bra att psykologen kunde hjälpa dig så att dina rädslor inte styr ditt liv alltför mycket längre och att din ångest är hanterbar. Det måste ha tagit mycket energi av dig att behöva tänka på var alla olika sjukhus ligger kan jag tänka mig 🙁
Jag har liknande erfarenheter med min kräkfobi. Förut hade jag stenkoll på var i landet det gick kräksjuka, men idag läser jag nästan aldrig rapporter om vinterkräksjuka längre och jag kan äta mat på restauranger och t om på bufféer utan att få ångest. Däremot planerar jag ofta hur jag ska göra om jag skulle börja kräkas och kollar var den närmaste toaletten ligger om jag skulle bli dålig om jag sover borta. Det är inte ens speciellt troligt att jag ska börja kräkas med tanke på att jag inte kräkts en enda gång sen 1997 men så här tänker en fobiker 😉