Ibland hamnar vi med Aspergers syndrom i miljöer som vi har svårt att hantera. Själv har jag exempelvis svårt för miljöer där man borde social med flera personer, hålla koll på olika sinnesintryck och samtidigt ta emot mycket information. Vanliga klassrum under min skoltid var exempel på miljöer jag hade svårt för.
Jag har insett att jag under min uppväxt omedvetet hade en strategi för att klara av sådana situationer bättre – nämligen att bli nära vän med någon som jag trivdes med och i princip endast umgås med den personen. Tyvärr var jag helt utanför i låg- och mellanstadiet för ingen ville bli vän med mig, men i högstadiet använder jag mig av denna strategi då jag blev nära vän med två tjejer i klassen som jag klamrade mig fast vid. Vi tre hängde i princip alltid ihop.
Tack vare att jag hade dessa två vänner i högstadiet, gjorde det inte lika mycket att jag inte visste hur man skulle ställa upp en strykbräda och knäcka ägg på hemkunskapslektionerna och att jag missade instruktionerna i grupparbeten. Dessa tjejer hjälpte nämligen mig. Det gjorde inte heller någonting att jag inte hittade i skolan då jag alltid kunde följa efter dem till rätt klassrum. Jag köpte visserligen glass till dem varje dag och ibland sa de elaka saker till mig, men det var ett billigt pris för mig att betala för att slippa utskällningar från lärarna för att jag hade svårt att lära mig saker som var lätta för andra.
Som tur är är den här tiden sedan länge förbi. Som barn och tonåring var jag försvarslös eftersom jag tvingades till skolan, men nuförtiden behöver jag inte längre tvinga mig själv att bli beroende av andra människor mot min vilja utan jag kan istället förklara att jag har Aspergers syndrom och svårt för vissa saker. Under min studietid på Ågesta Folkhögskola fick jag aldrig uppgifter jag inte skulle klara av, och därför uppstod det inga svårigheter.
Med detta sagt trivs jag fortfarande med att vara nära vän med en eller två personer och umgås med dessa intensivt istället för att bli bekant med många och umgås med dem alla. När jag pluggade på Vimmerby Folkhögskola, blev jag mycket nära vän med en tjej som hette Sofia, och vi umgicks i princip dygnet runt, till och med så pass att de andra eleverna skämtsamt började kalla oss för siamesiska tvillingar. Våra skolkamrater verkade småprata om allt möjligt och ha mer ytliga vänskaper, medan jag hade i princip bara Sofia, vilket räckte för mig.
När jag förra året deltog i en internationell Autism Konferens i Kuwait, hann jag under de fem konferensdagarna bli en mycket nära vän med en man som hette Stephen. Vi spenderade i princip nästan hela vår fritid tillsammans och såg till att delta i samma aktiviteter. När jag visste om att han skulle följa med på en kuwaitisk festmiddag, vågade jag också tacka ja till festmiddagen. Om jag dök upp någonstans ensam, frågade de andra deltagarna mig direkt var Stephen var. Och så kommer det förmodligen vara för mig för resten av mitt vuxna liv: jag kommer troligen aldrig bli en person som kommer att försöka lära känna så många människor som möjligt och mingla i stora grupper utan jag kommer att hålla mig till en eller två personer.
31 svar på ”Att klamra sig fast vid en person”
Å tänker på mitt barn som så gärna vill vara bästa med en tjej men det funkar inte längre de va bra kompisar i 3:an o halva 4:an men sen ville hon o andra förstås också va med och för kompisen gick det ju bra men för min dotter blev det nog för mycket har jag förstått nu. Hon ville ha henne för sig själv Jag får dagligen höra att kompisen är så knäpp o skriver bestfriend var o varannan vecka om olika personer på Instagram bla. Hon ändrar sig ju hela tiden Mamma säger hon. Har försökt säga att många skriver så o älskar dig hit o dit osv nu för tiden Men svårt för min dotter att förstå hon vill heller aldrig ta kontakt sitter mest o väntar på att en kompis skall höra av sig. Tror inte hon gillar att tala i telefon har nog svårt för det. Till mig låter hon alltid arg när jag talar med henne i telefon o slänger oftast på luren …
Jag känner igen mig i det här med att man bara vill vara bästa kompis med en person, så var jag också när jag var yngre! Jag blev besviken om någon nära vän till mig plötsligt ville att andra ungdomar skulle vara med när vi träffades för man umgicks på ett helt annat sätt när man var fler. Då blev det liksom mer ytligt och inte lika många djupa diskussioner. Och det är ofta just det som är så svårt när man har Aspergers syndrom: man kan ha helt andra behov och önskemål än andra människor.
Både Stephen och Sofia har också Asperger, vilket underlättade mycket för mig. På något sätt kändes det som att både jag och Sofia och jag och Stephen isolerade oss lite från andra människor, hade helt annan humor och skrattade åt saker som andra tyckte var barnsliga. Nu menar jag inte att jag skulle klicka med exakt med alla som har Asperger, inte alls, men jag har ofta haft mer gemensamt med aspergare än neurotypiker när jag väl hittat rätt personer att umgås med.Jag hoppas att din dotter kommer att hitta likasinnade som vill umgås på samma sätt som hon.
Det hoppas jag med, jag försökte förklara för henne ( när hon gnäller om att alla i skolan är så jobbiga) att det kan vara så att många i skolan är typ äpplen o att några är päron o då kanske man inte alltid förstår varandra. Då sade hon att hon va ananas isåfall o det va i så fall S också . S är en tjej hon är med på rasterna. Ja så kanske det är sade jag….. Tillsaken hör att hon aldrig vill prat med mig om känslor eller hur hon mår eller något så jag blev förvånad att hon inte skällde ut mig när jag började prata om skolan…. Om jag nämner något som har med känslor etc säger hon , du låter som en barnpsykolog o du är ingen bra sådan ja det är inte mycket beröm eller så man får ialla fall inte på det sätt jag är van vid
Jag kan tänka mig att det kan vara jobbigt för henne att prata om känslor med dig eftersom du är hennes mamma. Jag kommer ihåg att jag själv blev galen på min mamma när hon försökte hjäpa mig och analysera mina känslor när jag var yngre, medan om någon utomstående sa samma sak lyssnade jag mer. Även nu i vuxen ålder kan jag bli irriterad om mamma ger mig råd, men samtidigt om mina boendestödjare ger mig exakt samma råd är det lättare för mig att ta in det. Jag tror att mamma står mig för nära, och därför blir det svårt.
Jag förstår , hon blir sååå arg på mig samtidigt som hon ropar på mig o säger du vet vad du skall göra du veeeet. Oftast är det att vara tyst o hålla om hårt ( men inte just när utbrottet är som störst) lilla gumman vilka krafter som river i hennes lilla kropp…
Att hon vågar ha uppbrott och visa sin ilska inför dig betyder nog att hon känner sig trygg med dig. Så var det i alla fall för mig när jag var barn! Jag fick mest utbrott inför mamma, men det var för att hon stod mig närmast och förstod mig bäst.
Jag blev besviken om någon nära vän till mig plötsligt ville att andra ungdomar skulle vara med när vi träffades för man umgicks på ett helt annat sätt när man var fler.
Samma här. Det kan jag bli än i dag om det ansluter fler människor till ett sällskap som jag trodde bara skulle bestå av mig och en till människa.
Usch, det där är riktigt jobbigt 🙁 En gång för flera år sedan hade jag och en kompis bestämt att vi skulle träffas, och då hade jag tänkt mig att vi skulle ha djupa diskussioner som vanligt. Men tyvärr tog hon med sig två andra vänner som jag aldrig hade träffat förut utan att meddela mig i förväg, och då blev jag jättebesviken för hela umgänget blev helt annorlunda och allt kom som en överraskning. Det var riktigt jobbigt för mig. Och min kompis kunde inte alls förstå varför jag tyckte att det var så jobbigt för hon skulle själv inte ha tyckt att det hade varit jobbigt om jag hade tagit med mig andra vänner utan att meddela henne i förväg. Hon verkade tycka att ju fler man var, desto roligare hade man.
Men tyvärr tog hon med sig två andra vänner som jag aldrig hade träffat förut utan att meddela mig i förväg, och då blev jag jättebesviken för hela umgänget blev helt annorlunda och allt kom som en överraskning.
Det ligger mycket i det. Jag tycker att umgänget många gånger förändras våldsamt om antaler människor som umgås samtidigt växer från 2-3 personer till en grupp av människor. Ju fler människor som umgås ju sämre social soppa skulle man kunna säga. Jag tycker det är väldigt intressant hur formen på det sociala umgänget drastiskt föändras om antalet människor överstiger 2 personer.
Ja precis! Jag tycker att det är riktigt intressant att många människor verkar vara omedvetna om hur otroligt mycket det sociala umgänget förändras om man är fler. När man är få finns det mer utrymme för djupa samtal, man turas (iaf oftast) om att prata, man har en större möjlighet att styra samtalsämnet osv. Men jag antar att sådana här saker inte spelar någon större roll för personer som inte har några som helst svårigheter med det sociala samspelet, och därför inser det inte vilken otroligt stor skillnad det blir.
Hon ville ha henne för sig själv Jag får dagligen höra att kompisen är så knäpp o skriver bestfriend var o varannan vecka om olika personer på Instagram bla. Hon ändrar sig ju hela tiden Mamma säger hon.
Det låter som ett aspergerbarn som upptäcker ett neurotypikerbarns värld. Det är lika bra att din dotter vänjer sig. De fungerar på det sättet de där neurotypikerna. När tjejkompisen blir äldre så kommer hon att skriva ”ny man” istället för ”bestfriend” och din dotter kommer att kommentera det med ”hon byter ju man hela tiden mamma”.
Intressant Mats , ja snart får vi svar från bnk o utredningen men jag tror mig redan veta…..
Nu har hela släkten börjat ifrågasätta sig själva och jag kan säga att min syster har nog ganska många drag har vi märkt men kanske inte så det påverkar hennes vardag så mycket att hon inte orkar med den men det där med ny man eller nya män stämmer bra 😉
Jag tycker heller inte så mycket om när jag träffar några som jag är van vid att det är vi om det kommer till ytterligare personer på resan etc då känner jag mig störd på något sett,,, och ibland säger många att jag är väldigt spontan och säger att jag ofta säger vad andra tänker men oftast är det i positiv bemärkelse för många skrattar o det bjuder jag på ,,, Äpplet kanske inte faller så långt från trädet , Hatar också att planera o laga middag det tycker jag är sååå krävande kanske för att min dotter oftast har utbrott då iofs o då tiltar hela jag,,,,,
Nu har hela släkten börjat ifrågasätta sig själva och jag kan säga att min syster har nog ganska många drag har vi märkt men kanske inte så det påverkar hennes vardag så mycket att hon inte orkar med den
Den slutsatsen får du inget nobelpris för. 😉 Sedan tycker jag iofs att det är viktigt att man har klart för sig att människan har en tendens till att se de saker hon vill se och alla har vi drag av alla möjliga diagnoser.
Detta motsäger inte att det rimligtvis finns en större förekomst av drag av Aspergers syndrom hos släktingar till människor med Aspergers syndrom. De här studierna gäller autism i största allmänhet och inte specifikt Aspergers syndrom men de säger ändå en del om orsakerna till autismspektrumtillstånd och indirekt även Aspergers syndrom:
I en brittisk studie visar Bolton et al att 20 % av första gradens släktingar till individer med autism också har en autismspektrumstörning eller uppvisar mildare sociala och kognitiva problem (Bolton et al. 1994).
Dessa fynd har verifierats i flera studier (Steffenburg et al 1989, Bailey et al 1995) och man är idag överens att den ärftliga komponenten, heritabiliteten, är så hög som 90 %. Även om detta är extremt högt så är det inte 100 %, dvs någonting utöver gener har också betydelse. Det är tydligt att orsaken till autism är multifaktoriell. Forskare är överens att i de flesta fall mer än en gen inblandad och kanske så många som 10-15.
Här är min källa till studierna i min förra kommentar: http://habilitering.se/sites/habilitering.se/files/genetik_och_autismspektrumet.pdf
Vad intressant! Jag antar att första gradens släktingar innebär föräldrar och syskon. Jag kan definitivt se vissa drag av Aspergers syndrom hos båda mina föräldrar, men jag tror knappast att de skulle få en diagnos om de gjorde en utredning. Sedan har jag även vänner som har vissa drag, och jag antar att det är just därför jag blivit vän med dessa personer. Jag passar bäst ihop med människor som också skiljer sig från normen.
Jag har också alltid trivts bäst med en nära vän eller med några få nära vänner. Jag har svårt att tro att jag kommer att ändra mig på den punkten. Men jag är nog lite smått avundsjuk på människor som klarar av att umgås avslappnat i stora sällskap.
Samma här, det skulle förvåna mig om jag skulle förändra mig på den här punkten. Det är säkert lite aspigt att föredra djupare nära vänskaper framför många ytliga kontakter. Det kan knappast vara en slump att jag kom så bra överens med just Sofia och Stephen bland alla människor. Jag tycker faktiskt att det är skönt att ha få vänner som man kan ha djupare diskussioner med och jag vill egentligen inte ens förändra mig innerst inne, men det skulle underlätta i det här samhället om man hade förmågan att småprata.
Jag har alltid trivts bäst med att ha få nära vänner. Jag hade några få nära vänner som barn och tonåring men sen tappade vi kontakten. Som vuxen har det sociala varit alldeles för svårt och ångestfyllt så jag har inte lyckats få några vänner utanför familjen. Jag umgås bara med min fästman, min mamma och min syster. De är neurotypiska så ibland har de svårt att förstå sig på mig. Jag trivs oftast bättre i djurs närvaro än i människors. Så jag umgås mycket med mina djur och prata mycket med dom.
Jag kan klamra mig fast vid människor på ett annat sätt. Det händer då och då att jag träffar på någon som jag känner att jag gärna skulle vilja lära känna, men att jag sedan förstår att den personen inte är speciellt intresserad av att lära känna mig. Jag respekterar självfallet det och söker mig bort från personen, men kan ändå klamra mig fast vid denne i tanken. Jag tänker på hur mycket jag känner för personen i fråga, hur roligt det hade varit att få lära känna hen o.s.v. Jag ältar helt enkelt.
Vad jobbigt att du ältar 🙁 Och jag förstår att du tycker att det är jobbigt om någon person du jättegärna hade velat lära känna inte är intresserad av att lära känna dig. Jag kan tänka mig att många känner igen sig i det här och att många tycker att sådana situationer är jobbiga, men olika människor tycker kanske att det är olika jobbigt.
Om de sa elaka saker till dig var de inte dina vänner, eller det kanske de var, eftersom de flesta i den åldern är omogna. Jag minns du skrev i din bok att en del pojkar sa komplimanger till dig och skrattade, och att det var för att driva med dig, för resten av tiden sa dom elaka saker.
Jag minns själv hur barn i åldern 13-15 kunde börja skratta åt varandra och även ljuga för andra barn bara för att se dennes reaktion. Exempelvis säga att dom har tagit heroin och annat och skratta, och även om jag fattade att det var skitsnack så kan de med asperger som har svårt med ironi gå på det.
Din skoltid var hemsk och jag tycker så synd om dig när jag läser boken. Jag har själv inte blivit mobbad men jag kan förstå de som säger att de aldrig förlåter mobbarna trots att mobbarna i vuxen ålder kommit och bett om ursäkt. De skulle ha gjort det då, inte decennier senare.
Du har helt rätt, riktiga vänner är inte elaka mot varandra! Dessa vänner var definitivt inte alltid snälla mot mig och idag skulle jag aldrig umgås med någon som sa elaka saker till mig, men å andra sidan var jag själv inte heller alltid snäll mot alla i tonåren. Precis som du skriver kan tonåringar vara omogna.
Ja, min skoltid var tyvärr jättehemsk och jag skulle aldrig orka gå igenom samma sak igen, men å andra sidan är jag glad att jag mår bra idag. Jag kan absolut förstå att alla inte kan förlåta sina mobbare även om de skulle komma och be om ursäkt, men jag är personligen en person som tror på förlåtelse och jag skulle definitivt förlåta alla mina mobbare om de kom och bad mig om ursäkt idag. Jag tror att jag bara skulle må dåligt om jag skulle bära ilska inom mig och hata, då skulle jag inte kunna vara lycklig.
Jag tror att min tro på Gud gör att jag har den här inställningen till livet och tänker att man bör försöka förlåta och inte hämnas. Någon f d mobbare kanske gjorde väldigt fel förut men kom till insikt flera decennier senare och förstod att det hen gjorde var fel och hen ångrar sig idag. Men som sagt förstår jag att alla inte kan förlåta allt, och jag säger inte att det är fel.
Jag tror att jag bara skulle må dåligt om jag skulle bära ilska inom mig och hata, då skulle jag inte kunna vara lycklig.
Jag tror att min tro på Gud gör att jag har den här inställningen till livet och tänker att man bör försöka förlåta och inte hämnas.
Jag tror att du har rätt men jag tror att det inte spelar någon roll om du tror på Gud eller om du tror på spökfarfar bara du tror på någonting som innebär att du också tror på förlåtelse.
Du har rätt! Jag menade att min tro har hjälpt mig att komma över svåra saker i livet, men man behöver inte tro på Gud för att tro på förlåtelse och man behöver inte tro på förlåtelse om man tror på Gud. Sedan är det möjligt att jag skulle tro på förlåtelse även om jag inte trodde på Gud, det kan man inte veta.
Jag minns själv hur barn i åldern 13-15 kunde börja skratta åt varandra och även ljuga för andra barn bara för att se dennes reaktion. Exempelvis säga att dom har tagit heroin och annat och skratta, och även om jag fattade att det var skitsnack så kan de med asperger som har svårt med ironi gå på det.
Jag tycker ditt exempel beskriver på ett ganska bra sätt hur det sociala samspelet utvecklas under uppväxten. Jag förstod också att den typen av kommentarer var skitsnack men det säger ändå en del om hur det sociala spelet växer fram. Det är klart att människor med sociala svårigheter lätt hamnar på efetkälken när umgänget börjar ställa krav på den här typen av social koder.
Men även om både du och jag förstod att den typen av kommentarer var skitsnack så kanske både du och jag missade att mindre uppenbara sociala koder. Jag kommer ihåg ditt exempel från när jag själv var barn/tonåring men det är samtidigt ett väldigt extremt exempel. Jag tror att jag nästan ofta missförstår och blir missförtådd i sociala situationer pga mindre uppenbara skillnader mellan vad människor säger och vad de faktiskt menar.
En klassisk uppmaning till människor som kommunicerar med människor som har Aspergers syndrom är: Säg vad du menar och mena det du säger.
missade att mindre uppenbara sociala koder
nästan oft
Min svenska är lika dålig som en finländares med en Koskenkorva innanför skoggshuggarvästen.
😀
Jag misstänker att jag också missförstår och blir missförstådd i sociala situationer mer än vad jag själv är medveten om. Trots att jag idag vet om att den här typen av kommentarer är skitsnack och jag inte alls är naiv längre på samma sätt som jag var förut, är det möjligt att jag fortfarande missar andra saker i det sociala samspelet, saker som jag inte ens är medveten om. En läkare sa faktiskt till mig att många aspergare kan vara omedvetna om sina svårigheter, och jag kan tänka mig att det stämmer.
En sak som jag ofta har svårt att tolka är artighetsfraser, dvs saker som man säger bara för att göra någon glad men som inte betyder något. Nu vet jag iofs inte hur mycket neurotypiker misstolkar artighetsfraser, men jag har varit i situationer då någon sagt något till mig, jag har trott på det och mina vänner som också hört samma sak har sagt till mig: ”men Paula, det där var ju uppenbart att det var en artighetsfras som inte betyder något”. Jag vet att du också är rak precis som jag, Morgan, och det är därför jag kan lita på att det du säger stämmer. Om jag vill ha ett ärligt svar på en fråga, vet jag att jag kan vända mig till dig för du säger som det är, vilket jag uppskattar. Men sedan finns det människor som säger saker som de inte menar, och då kan jag bli förvirrad. Nu är jag iofs medveten om att jag misstolkar artighetsfraser, men det finns säkert många andra saker i det sociala samspelet som jag missförstår och som jag inte är medveten om.
Det här är precis som jag fast när jag började försöka socialisera mig med flera så blev det väldigt fel.. Men idag känner jag mig själv bättre och jag vet att det inte är att jag inte har stor umgängeskrets som är problemet utan det är min asperger. Jag trivs väldigt bra med få vänner:)
Jag trivs också med att ha få vänner, och det viktigaste för mig är att jag kan vara mig själv med personen jag umgås med. Jag kommer troligen aldrig lära mig att mingla. När jag umgås med mina gamla finska gymnasievänner, umgås vi iofs ofta i en större grupp (ca 6-7 personer) men det är okej för mig eftersom jag känner dem alla väl och jag kan prata med en eller två av dem åt gången. Men annars föredrar jag att umgås två och två.