Många personer som inte har Aspergers syndrom eller autism känner ofta automatiskt vad deras kropp behöver. De känner av när det är dags att äta, sova, duscha, ta en rast eller gå på toaletten. Vissa personer med Aspergers syndrom känner däremot inte sådana saker, vilket jag tycker är logiskt. Om man har en annorlunda perception, upplever man inte alltid saker på samma sätt som omgivningen.
Gunilla Gerland skriver i sin bok En riktig människa att hon som barn inte kunde känna när det var dags att gå på toaletten, och därför behövde hon alltid räkna ut när det var dags. Om hon inte räknade ut det medvetet, kunde det hända att hon plötsligt blev jättekissnödig och behövde en toalett med en gång. Däremot kände hon inte de små varningssignalerna i kroppen innan det blev så där akut. Själv hade jag det ungefär på samma sätt när jag var barn. Jag gick ofta på toaletten för säkerhets skull så att det inte skulle bli jätteakut.
Jag har även haft samma problem med maten. Förut kunde jag i princip äta hur lite som helst eller hur mycket som helst utan att märka att jag var mätt eller hungrig. Människor undrade varför jag i vissa situationer kunde äta enorma portioner och i andra situationer väldigt lite, men jag vet inte automatiskt vad som är lagom. Nuförtiden har jag en bra strategi för det, nämligen att väga min mat och kolla på klockan när det är matdags.
När det gäller duschandet är det samma sak. Aldrig någonsin känner jag: ”oj, vad skönt det vore med en dusch nu” eller ”vad skönt det var att duscha”. Istället tänker jag: ”nu duschar jag så att jag får det gjort” och efter att jag duschat: ”vad jobbigt det var att duscha, det tog extremt mycket energi igen”. Jag känner ingen skillnad på kroppen om jag är oduschad eller duschad, känslan är exakt likadan. Jag duschar regelbundet endast av en anledning: för jag vet logiskt att man måste duscha. Om jag inte skulle duscha, skulle jag börja lukta illa, och andra människor skulle tycka att det var jobbigt. Därför tvingar jag mig själv till duschen trots att jag hatar att duscha och att det inte ger mig något annat än vetskapen om att andra människor kommer att tycka att jag doftar gott.
Samma sak med att ta raster. Om läraren i skolan frågade oss när vi ville ha rast och jag tyckte att lektionen var intressant (vilket språklektioner oftast var), ville jag alltid ha den så tidigt som möjligt. Då skulle jag få det gjort, och jag skulle inte behöva gå på rast igen. När jag skrev min bok På ett annat sätt: mina erfarenheter av Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd, kunde jag jobba oavbrutet en hel dag utan att äta eller dricka. Till slut insåg jag att det var ohälsosamt, och därför tvingade jag mig själv att äta då och då. Inte för att jag ville göra det, utan för att jag visste logiskt att min kropp behövde mat.
10 svar på ”Att inte känna av basala behov”
Hej igen.
Jo, det här känner jag igen, utom när det gäller duschen. Jag tycker om att duscha eller bada, särskilt att bada, men i min pyttestuga fins det inte plats för ett badkar. Jag tycker det är skönt med det varma vattnet mot kroppen, och jag har svårt att få något vettigt gjort innan jag har tagit min morgondusch. Det är som något slags ritual.
Men när det gäller mat, raster, kissande o sånt så fungerar jag som du. Jag blir sällan hungrig eller törstig, utan jag äter och dricker för att det påstås att man behöver göra det, eller ibland för att jag tycker det är gott. Men när jag äter då äter jag rätt mycket för att få det avklarat och för att inte behöva äta så snart igen. Kissar gör jag när det har gått så långt att det är väldigt, väldigt bråttom, då gäller detatt snabbt hitta en lämplig buske. Och raster, nja, när jag håller på med något som intresserar mig fortsätter jag hellre, en rast är då bara vara ett störande avbrott som gör att det tar tid för mig att komma igång igen med det jag höll på med.
Så ja, jag känner igen mig. Väldigt väl.
Vad skönt att du gillar att duscha och bada! För mig är det ett nödvändigt tvång. Jag tycker inte om att bli blöt i kroppen, men om det är jättevarmt ute, kan jag ändå bada ute. Då är det mer okej.
För några år sen tränade jag på gymmet en del, och under den tiden var jag plötsligt duktig på att känna hunger. Mättnad har jag däremot svårt att känna, och därför kan jag äta extremt stora portioner på t ex bufféer. Jag förstår att du dricker och äter för att man ”ska”. Jag skulle faktiskt tycka att det vore skönt om en människa skulle leva utan mat, då skulle jag slippa planera mina måltider och lägga min energi på att äta, och jag skulle spara pengar. Trots att jag gillar vissa maträtter och kan njuta av smaken överväger nackdelarna definitivt fördelarna! Men tyvärr måste man äta 😉
Hej. Jag kan också äta jättemycket ibland och ibland klarar jag mig med knappt någon mat alls. ( om jag är stressad t.e.x brukar jag inte äta lika mkt)
Hej Mia!
Jag fungerar precis som du. Om jag är stressad har jag svårt att äta. Och ofta är det samma sak när jag är trött! Många människor säger att de äter mer när de är trötta, men jag fungerar tvärtom.
Så där fungerar jag också. Som barn badade jag i badkaret ofta, men tyckte inte om duschen. Jag ville bada för det var så roligt att leka med plastbåtarna som jag hade. Som äldre duschade jag ibland men förstod att man skulle göra det oftare. Fick använda mitt logiska tänkande. Kände/känner hunger men ingen mättnad. Har lärt mig att sluta äta efter en portion. Ibland slutar jag äta då jag rapar. Stress gör så att jag fungerar sämre. Vatten dricker jag då och då för att slippa förstoppning som jag hatar att få.
Jag fungerar också sämre vid stress, och då kan jag ha ännu svårare att känna hunger och mättnad. Jag har nog lättare att känna hunger än mättnad tror jag, men även att känna hunger kan vara svårt ibland.
Att sluta äta efter en portion är ett bra knep man kan använda sig av om man har svårt att veta hur mycket man ska äta! Jag äter säkert för mycket på restauranger, men hemma väger jag maten.
Jag har ofta svårt att känna mättnad vilket gjorde att jag förut åt mer än jag gjorde av med och därmed gick upp i vikt. Nu håller jag mig till bara en portion mat/måltid oavsett om jag känner mättnad eller ej. Jag äter även nyttigare och inte så mycket mat som höjer blodsockret vilket jag tror har bidragit till att jag kan äta mindre och inte lika ofta. Det blir inte längre så akut när jag blir hungrig, att jag måste ha mat direkt som det kunde bli förut.
Att hålla sig till en portion låter som en bra strategi! Min svårighet är att jag har svårt att veta hur stor en normalstor portion ska vara, men det har jag löst genom att väga maten när jag äter hemma. Av praktiska skäl tar jag inte med mig matvågen på restauranger, men jag brukar ändå inte upp i vikt för jag äter ganska sällan ute. Fast i vintras gick jag faktiskt upp några kilo eftersom jag hade haft flera föreläsningar som innebar hotellövernattningar. Och om jag äter ofta på hotellbufféer t ex går jag lätt upp i vikt för jag väger inte maten då 😀
Har funderat på basala behov.. jag brukar blii irriterad om jag behöver gå på toaletten, för att jag blir avbruten med det jag håller på med. Så jag skjuter ofta på det för länge, tills det blir akut eller ibland en olycka. Även om jag är i nån situation som gör mig uppjagad och man har panik, så kan kroppen reagera med att det händer en olycka. Hur vanligt är sånt eg? eller är det bara jag?
Hej Micke!
Ursäkta för sent svar, jag har inte loggat in på bloggen på ett tag men nu har jag kommit igång igen.
När det gäller din fråga så kan jag känna igen mig i att bli irriterad när man behöver gå på toaletten just för att jag kanske håller på med något intresse. Däremot har jag aldrig skjutit upp toalettbesöket för länge utan för mig handlar det bara om att jag blir irriterad för jag har blivit avbruten. Jag vet inte hur vanligt det är att man skjuter upp toalettbesöket så länge som du gör men kanske kommer du få svar från mina andra bloggläsare ifall någon känner igen sig.