För ett par dagar sedan berättade jag för er om en flygvärdinna som inte alls förstod sig på min Aspergers syndrom. Hon kunde bara inte ta informationen trots att jag verkligen försökte förklara. För att undvika sådana här oförstående reaktioner har jag hittills låtit bli att berätta för mina grannar om min Aspergers syndrom. Att flygvärdinnan inte förstod mig gjorde inte speciellt mycket eftersom jag inte känner henne men mina grannar måste jag däremot träffa regelbundet. Och det skulle ju bli jobbigt om jag ständigt behövde förklara mig för dem.
Att undvika ämnet har inte varit svårt för mig eftersom jag inte brukar prata med mina grannar speciellt mycket. Men igår eftermiddag hamnade jag oväntat i en situation då jag kände mig tvungen att berätta. Jag hade varit på Ågesta Folkhögskola för att hämta fler av mina böcker eftersom jag inte hade så många böcker kvar hemma. Eftersom jag hade tagit med mig två fulla kassar med böcker och kassarna var rätt tunga, körde läraren hem mig.
Nere vid porten stötte jag på en av mina grannar som undrade om jag hade köpt något speciellt eftersom jag släpade på tunga kassar. Då berättade jag att kassarna var fulla med böcker. ”Så här många böcker?”, undrade hon. Då berättade jag att det var min egen bok som jag hade skrivit.
”Men gud vad roligt, har du skrivit en bok? Vad handlar boken om?” frågade hon. Jag svarade att den bland annat handlade om min uppväxt. ”Så intressant, jag skulle gärna vilja läsa den. Får jag låna en bok av dig?”, frågade hon. Då berättade jag att boken handlade om hur det varit för mig att växa upp med Aspergers syndrom och att jag fått diagnosen i vuxen ålder.
”Vad roligt! Nu blev jag verkligen superintresserad och kommer att läsa boken så fort som möjligt. Einstein hade väl också Aspergers syndrom”, svarade hon. Jag gav henne en bok, och vi fortsatte att prata lite i loftgången. Jag berättade bland annat för henne att jag jobbade som Asperger-informatör och föreläser om hur det är att leva med diagnosen. Hon tyckte att allt lät mycket intressant.
När vi skildes åt, kände jag mig glad och lättad på samma gång. Efter att ha träffat den oförstående flygvärdinnan kändes det så underbart att min granne tog min Aspergers syndrom så här bra. Ända sedan jag bott här, har jag alltid tyckt att hon verkat trevlig. Och efter gårdagens prat bekräftades bara min uppfattning! Vad skönt att det trots allt finns förstående människor i den här världen! 🙂
13 svar på ”Att få ett bra bemötande”
Så fint du møtte henne! Jeg skulle skrive til deg i går, men jeg glemte helt av det. Jeg leste om flyvertinnen og føler ofte som deg, til og meg på sykehuset der jeg behandles. Jeg er redd for at folk ikke skal forstå og redd for dem som tror jeg gjør det med vilje. At aspergeren min ikke eksisterer. Hei, her er jeg.
Ja, det är verkligen fint att hon tog det så här bra! Vad tråkigt att du behandlades dåligt på sjukhuset. Så här händer tyvärr ibland: människor tror inte alltid att Asperger finns eftersom det inte syns utanpå.
Vad skönt att grannen reagerade så positivt! Man tar en chans/risk när man ska berätta för någon, för man vet aldrig hur personen kommer att reagera. I och för sig kan man väl ha sina aningar innan och kanske känna på sig hur personen kommer att reagera, precis som du hade en känsla av att hon verkade trevlig. Alltid en lättnad att slippa bli besviken och istället få en positiv upplevelse!
Jag blev verkligen superglad när hon var så här positiv! Men precis som du skriver så har man ofta en känsla av hur personen kommer att reagera, och ofta stämmer magkänslan. Med vissa människor får jag känslan av att de ”låtsas” reagera positivt bara för artighetens skull, men den här grannen tog det bra på riktigt.
Jag stör mig inte på att människor ifrågasätter Aspergers syndrom och andra NPF-diagnoser. Det är bara förnuftigt för att inte säga vetenskapligt att ifrågasätta forskning. Det jag stör mig på är HUR människor ifrågasätter diagnoserna. Många människors ifrågasättande är snarare ett uttryck för fördomar än ett ifrågasättande av diagnoserna. Jag är inte intresserad av om människor tror eller inte tror på diagnoser som Aspergers syndrom. Jag är intresserad av att människor ställer kritiska frågor till autismforskarna så att de tvingas försvara sina slutsatser. Det är den typen av diskussioner som intresserar mig. Människor får gärna tro precis vad de vill om vad de vill men jag föredrar att de lämnar kvar sin tro i byrålådan när de uttalar sig om verkligheten.
Einstein hade väl också Aspergers syndrom
Det stämmer och jag är hans barnbarn. Jag blir lika trött på den typen av okunniga kommentarer som jag blir av kommentarer av flygvärdinnetyp.
Jag får en känsla av att din grannes och flygvärdinnans inställningar handlar om hur de mår som människor och inte om diagnosen Aspergers syndrom. Din granne vill vara trevlig och är mån om att ha goda relationer till sina grannar. Flygvärdinnan har något problem som yttrar sig i att hon konfronterar en resenär med sina åsikter om Aspergers syndrom. Det är lite stört att i jobbet konfrontera en resenär på det sättet oavsett vad man tycker om Aspergers syndrom. Det är inte utan att man undrar vad flygvärdinnan har i bagaget?
När det gäller min granne så håller jag inte riktigt med dig. Jag tycker att det var fint sagt av henne och inte alls okunnigt! Enligt mig visade hon bara genom sitt uttalande att hon inte tyckte att Asperger nödvändigtvis behövde vara något negativt.
Många tror att Einstein kan ha haft Aspergers syndrom, har även hört psykologer och läkare säga att Einstein mycket väl kan ha haft det. Och många Asperger-föreläsare, däribland jag själv, säger det i föreläsningar för att få publiken att förstå att det även kan finnas fördelar med att ha Aspergers syndrom. Och många som jag känner, inklusive anställda på Ågesta Folkhögskola och min familj säger det också.
Jag är medveten om att man inte kan diagnostisera döda personer, men positiva sidor bör lyftas fram mer, tycker jag! Stephen som jag träffade i USA jobbar som professor på ett universitet, och han tycker att det är tack vare hans Asperger han lyckats bli professor.
Jag har läst att matematiker får högre på AQ-test än kontrollgrupper: https://en.wikipedia.org/wiki/Autism-spectrum_quotient#Mathematicians.2C_scientists_and_engineers
Det och annat i Einsteins liv får mig att tro att Einstein hade autistiska drag men jag tycker att det är väldigt ovetenskapligt att diagnosticera människor postumt. Vi kan inte säga att det krävs neuropsykiatriska utredningsteam för att diagnosticera människor med Aspergers syndrom och sedan diagnosticera historiska personer med Aspergers syndrom utifrån tex biografier. Det är inte konsekvent. Man kan med gott samvete säga att människor som Einstein hade autistiska drag men att säga att de hade Aspergers syndrom är att gå för långt, tycker jag. Det är på ”flygvärdinnenivå” dvs ”i det blå” enligt mig.
Jag håller med om att det är ovetenskapligt att så här efteråt diagnostisera Einstein med Aspergers syndrom, men jag tror inte att NT-människor menar att Einstein måste till 100% haft Asperger när de säger som min granne gjorde. Och jag skulle inte kalla det för flygvärdinnenivå för min granne var positiv till Aspergers syndrom och ville lära sig mer till skillnad från flygvärdinnan som var emot sådana här diagnoser överhuvudtaget.
Sedan tror jag att det är mycket MÖJLIGT att Einstein kan ha haft Aspergers syndrom. Jag säger aldrig på mina föreläsningar att han hade Asperger för jag vet inte om han hade det eller inte. Däremot säger jag att det finns människor som misstänker att han hade det. Jag tycker att det är mycket viktigt att lyfta fram det eftersom jag har träffat så otroligt många Aspergare som upplever att NT-människor bara ser det negativa med att ha Asperger, och därför lyfter jag fram det positiva och säger bland annat att Einstein kan ha haft det.
När man har Asperger, är det inte ovanligt att man endast intresserar sig för ett ämne och blir ett proffs på det, vilket Stephen gjort. Så jag håller med honom om att hans Asperger kan ha gjort att han och några andra professorer han känner har blivit framgångsrika som professorer. Det finns även läkare som håller med om att det finns positiva saker med att ha Asperger, bland annat Tony Attwood för han har skrivit de positiva Aspie-kriterier:
http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Leva_med_autism/styrkor_och_utmaningar/aspie_kriterierna/aspie-originaltext/index.html
Stephen som jag träffade i USA jobbar som professor på ett universitet, och han tycker att det är tack vare hans Asperger han lyckats bli professor.
Ja så kanske det är eller också inte. Den här typen av resonemang leder ingen vart eftersom vi inte vet hur Stephen hade varit om han inte hade haft Aspergers syndrom. Han kanske hade varit världsbäst eller också hade han varit en fullständig katastrof eller också någonting mittemellan? Det är omöjligt att veta just eftersom sakernas tillstånd är som de är. Vem hade jag varit om jag inte hade varit den jag är? Det enda man med säkerhet kan säga är att jag inte hade varit den jag är om jag hade varit någon annan än den jag är men den slutsatsen får man inget nobelpris för.
PS. När det gäller flygvärdinnan så undrar jag också vad hennes motiv var. Nu efteråt kännns det som att hon stod bakom mig och Maria bara för att lyssna på vårt samtal. I början tänkte jag kanske att hon ville lära sig mer, men snart märkte jag att hon redan hade sin åsikt. Jobbar man i ett yrke där man betjänar kunder, är det bra att hålla sina åsikter för sig själv.
Jag tror som sagt att flygvärdinnan har ”ett bagage”. Det som får mig att tro det är inte att hon ifrågasätter diagnoser som Aspergers syndrom för det gör jag också utan att hon under arbetstid konfronterar en kund med sina åsikter. Jag upplever att hennes drivkraft att få framföra sina åsikter överträffar hennes yrkesprofessionalism. Det får mig att tro att hon har ”ett bagage” dvs att hon har någonting med sig från sitt förflutna som förklarar hennes beteende. Det är lätt att vara efterklok men det hade varit intressant om du hade bett henne utveckla sitt resonamang dvs låtit henne berätta om sina erfarenheter av Aspergers syndrom. För hon verkar ju ha varit i kontakt med diagnosen tidigare i livet.
Mycket möjligt att hon har ett bagage! Det som hon berättade för mig var att hennes väninnas son hade autism och att han inte pratade. Att pojken i fråga hade autism hade hon alrig tvivlat på eftersom han inte hade börjat prata trots att han var i skolåldern och att hans IQ var lågt, men att människor som jag skulle ha liknande diagnoser trodde hon inte på. Hon motiverade det bland annat med att hon själv hade blivit diagnostiserad med MS av en läkare som hade rekommenderat henne att sluta jobba som flygvärdinna eftersom hon inte skulle klara det. Men hon hade fortsatt och klarat jobbet helt utan besvär, vilket hade gjort att hon hade börjat tvivla på MS-diagnoser och även andra diagnoser, inklusive neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Sen är det möjligt att det även fanns annat bakom hennes negativa inställning, något som hon inte berättade för mig. Jag tycker inte heller att hon agerade proffsigt. När jag arbetade som kassörska, hade det aldrig fallit mig in att lägga mig in i kundernas samtal på det här sättet.