Många av oss med Aspergers syndrom eller autism får höra att vi använder vår diagnos som en ursäkt. Det finns ju hur många människor som helst med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som lyckats med det ena eller det andra, och därför får man inte gräva ner sig bara för att man blivit diagnostiserad med Aspergers syndrom.
Att Aspergers syndrom kan innebära flera positiva egenskaper för många av oss håller jag med om. Man behöver inte se allt ur en negativ synvinkel! Men sanningen är att Aspergers syndrom kan vara en allvarlig funktionsnedsättning för vissa personer och hindra dem från att göra många saker, trots det inte behöver vara så.
Det är väldigt individuellt vilka konsekvenser Aspergers syndrom har för ens liv: För vissa kan Aspergers syndrom vara en funktionsvariation eller till och med en funktionsförmåga, medan andra inte kan åka kommunalt pga en extremt känslig perception, inte kan arbeta eftersom energin inte räcker till, och vissa kanske inte har någon förmåga att skaffa sig vänner eller en partner trots att de vill. Om man har svårigheter pga sin Aspergers syndrom betyder det inte automatiskt att man skulle må dåligt: många mår mycket bra om de sänker kraven och får leva i rätt miljö.
Ibland har jag träffat människor som bestämt hävdar att de har en vän som definitivt använder sin Aspergers syndrom som en ursäkt för att personen visst skulle klara av att arbeta om hen bara ansträngde sig lite. Men även om man anser sig känna en person mycket väl och/eller själv har eller känner någon med samma diagnos, kan det finnas saker man inte känner till och ingen, utom en specialistläkare, kan bedöma ens arbetsförmåga.
Dessutom är många av oss med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar duktiga skådespelare och har inga problem med att spela normala och dölja våra svårigheter för andra människor. Många av mina nära vänner som jag hade känt sedan tonåren blev chockade när de läste min bok eftersom de aldrig hade anat vad jag hade gått igenom förrän de läste min bok.
Utomstående som inte känner till mina svårigheter och som har lurats av min ojämna begåvningsprofil samt min yta tror ibland att jag gett upp alldeles för lätt när jag påbörjat och avslutat flera olika utbildningar samt sagt upp mig från flera jobb medan min psykolog säger att jag varit alldeles för ihärdig, och det var just därför jag har blivit allvarligt utbränd ett par gånger: jag har kämpat alldeles för hårt och inte insett att jag borde sänka kraven. Om jag hade hoppat av utbildningarna och jobben ännu tidigare, hade jag förmodligen inte behövt bli sjuk i utmattningsdepression. Därför har jag blivit klokare med åren nu och slutat för länge sedan att jobba flera dagar i veckan.
Om jag säger att jag inte klarar av en viss sak pga att jag har Aspergers syndrom, betyder det inte att jag använder diagnosen som en ursäkt utan det betyder att jag pga flerårig terapi äntligen har förstått att jag inte orkar och klarar av lika mycket som många andra och att jag kanske kommer att behöva sjukersättning i framtiden. Precis som en gammal person måste acceptera att hen inte orkar lika mycket som en yngre person, måste jag acceptera mina svårigheter. Däremot hindrar inte diagnosen mig att göra saker som jag har förutsättningar för att klara av om jag anstränger mig lite, som exempelvis att åka till Kuwait och föreläsa om Aspergers syndrom!
7 svar på ”Att använda sin Aspergers syndrom som en ursäkt”
Du har så rett, Paulla. Det handler ikke om å bruke det som en unnskyldning. Det er fakta for noen av oss at vi ikke er i stand til å jobbe. Eller få kjæreste. Det betyr ikke at jeg skylder på Asperger syndrom eller gir meg selv rettigheter fordi jeg har Asperger, men det handler om å forstå hvorfor det er sånn for meg.
Ja, exakt! Vi har ju fått diagnosen Aspergers syndrom av en anledning, och dessa anledningar kan skiljar sig från person till person. Och visst kan jag utvecklas och lära mig saker precis som andra, men det betyder inte att jag kommer att klara av att göra exakt det som andra klarar av.
Superbra skrivet! 🙂 Det här med att många av oss har lärt oss att dölja våra svårigheter för omgivningen tror jag att många människor inte tänker på. Jag tror också att många har svårt att förstå att någonting kan vara jättesvårt eller ta jättemycket energi om det inte SYNS.
Precis som du så har jag fått höra av psykiatrin att jag varit alldeles för ihärdig. Jag har försökt så mycket och så hårt att jag gått in i väggen flera gånger. Första gången jag sökte aktivitetsersättning hade jag inom loppet av två år provat två olika jobb, flera olika högskolekurser, en journalistisk utbildning och en praktikplats (där jag kraschade efter bara två dagar, trots att jag inget hellre ville än att vara just där). Inget av detta hade fungerat och jag hade gått in i väggen ordentligt. Ändå ansåg min handläggare på Försäkringskassan att jag inte hade ”försökt tillräckligt” och ville därför ge mig avslag på aktivitetsersättningen. Eftersom jag var så utmattad så orkade jag (som i vanliga fall kan vara ganska rivig) inte bråka, men som tur var så fick jag hjälp av min mamma och min läkare. Det slutade med att jag fick aktivitetsersättning till slut, men det var en lång och utdragen process.
Du har så rätt! Människor ser bara det som de ser på ytan, men de förstår inte vilken enorm energimängd det kan gå åt att göra många saker som går automatiskt för många andra människor.
Vad tråkigt att Försäkringskassan inte ansåg att du hade försökt tillräckligt 🙁 När det har gått så långt att man blivit utmattad, har man försökt FÖR mycket! Men Försäkringskassan förstår inte alltid sådana här saker. Bra att din läkare och din mamma hjälte dit och att du fick aktivitetsersättning till slut! 🙂
Men Försäkringskassan förstår inte alltid sådana här saker. Bra att din läkare och din mamma hjälte dit och att du fick aktivitetsersättning till slut!
Än är inte sagan om Johanna och Försäkringskassan slut för snart är Johanna 30 år och då måste hon ansöka om sjukersättning istället för aktivitetsersättning och jag kan slå vad om mitt LSS-intyg (vågar du sätta emot Paula?) på att vuxendagiset Försäkringskassan då kommer att ta nya vansinniga beslut som motiveras med minst lika vansinniga argument. Heja Försäkringskassan! Johanna har 100 % arbetsförmåga om hon bara försöker tillräckligt mycket. Orkar hon blogga så orkar hon säkert sitta i kassan på ICA på heltid också. Det förstår ju vem som helst som har gått Försäkringskassans internutbildning att så är fallet.
Jag hoppas att Johanna får sjukersättning! Det verkar nästan vara lotteri om man får det eller inte. Vissa med Aspergers syndrom har fått det, andra inte. Och de resonerar helt tokigt, precis som du skriver. Att jag har boendestöd och inte klarar av att ta hand om mig själv räckte inte för dem som en motivering för att jag skulle kunna få sjukersättning för jag skulle kanske kunna testa att jobba på Samhall?!! Men Samhall erbjuder ju bara städjobb, och jag klarar inte ens av att städa mitt eget hem.
Själv vet jag fortfarande inte om jag ens får sjukpenning, Försäkringskassan har krånglat så mycket med mitt ärende och de hörde inte av sig till mig förrän förra veckan, och det var bara för att min läkare bad dem att höra av sig till mig. Men idag fick jag besked om att jag borde få beslutet om en månad!
Ändå ansåg min handläggare på Försäkringskassan att jag inte hade ”försökt tillräckligt” och ville därför ge mig avslag på aktivitetsersättningen. Eftersom jag var så utmattad så orkade jag (som i vanliga fall kan vara ganska rivig) inte bråka, men som tur var så fick jag hjälp av min mamma och min läkare. Det slutade med att jag fick aktivitetsersättning till slut, men det var en lång och utdragen process.
Jag har kommit till det stadiet i mina myndighetskontakter att jag skiter fullstänidigt i vad tex Försäkringkassan och socialtjänsten påstår. De är inte i närheten av att ha kompetens att bedöma människor med Aspergers syndrom och ännu mindre mig som person så det är totalt ointressant att försöka kommunicera med dem. Socialtjänstens och Försäkringskassans handläggare hade lika gärna kunnat arbeta som fördomsfulla flygvärdinnor på flygrutten Sverige-Kuwait som på myndigheter som har som uppgift att bedöma människors rätt till ersättningar. Det enda som räknas för mig är om de beviljar mig de bidrag jag söker eller inte. Deras sk beslutsmotiveringar ger jag inte ett ruttet lingon för oavsett om jag blir eller inte blir beviljad bidrag. Beslutsmotiveringarna är bara trams rakt igenom.