För att fungera i denna värld där majoritetens behov dikterat normen, finns det ett viktigt råd att följa: Ljug när det behövs! Då anses du vara socialt smidig och klarar dig i livet.
Är det verkligen så? Vissa personer med Aspergers syndrom tycker att världen fungerar på det sättet, men å andra sidan beror det på hur man definierar lögn och sanning. Många människor säger inte sina åsikter rakt ut eftersom de inte vill såra andra, och att ”säga som det inte är” definierar vissa Aspergare som lögn. Men de flesta människor ser inte sådana saker som lögner utan som ”vita lögner” vari den stora skillnaden ligger för dem. Men jag i min tur ser ingen skillnad på vanliga lögner och vita lögner, för mig betyder begreppet ”lögn” helt enkelt att man säger något som inte är sant eller att man inte svarar på frågan rakt ut. Och jag som har Aspergers syndrom har ibland svårt att veta i vilka situationer jag borde ”ljuga” och i vilka situationer jag borde säga sanningen. Tidigare i livet har situationer likt nedan gjort mig osäker:
1. En väninna har klippt sig, jag tycker att frisyren är extremt ful på henne men å andra sidan bryr jag mig inte om hennes utseende. Men om väninnan i fråga frågar mig vad jag tycker om hennes nya frisyr och jag faktiskt tycker att den är ful, får jag säga sanningen eller borde jag ljuga? Själv vill jag veta sanningen när jag ställer frågor och skulle även vilja höra svaret i en sådan här situation. Och då vill jag bara höra sanningen och ingenting annat än sanningen. Då vill jag inte att min samtalspartner ska lägga till: ”men jag tycker om dig ändå Paula”, för jag har inte frågat h*nom om h*n tycker om mig eller inte, jag har endast frågat vad h*n tycker om min frisyr. Anledningen till att jag ställer frågan är enkel: om det visar sig att alla tycker att min frisyr ser hemsk ut, kommer jag klippa mig annorlunda nästa gång. Vill jag inte veta sanningen, frågar jag inte. Men hur tänker alla andra? Vill de att jag
a) ljuger för dem?
b) försöker linda in sanningen så att de förstår mellan raderna att jag inte gillar frisyren?
c) svarar på frågan rakt ut, vilket skulle låta ungefär så här: ”Ja, din nya frisyr ser hemsk ut”. Och då skulle jag naturligtvis inte lägga till att jag tycker om dem ändå eftersom de inte har frågat mig om jag tycker om dem eller inte, de har endast frågat mig vad jag tycker om deras frisyr?
2. En arbetskamrat som jag inte känner någon gemenskap med sms:ar mig och frågar mig om jag vill träffa henne över en fika någon gång. Det vill jag inte, jag blir uttråkad i hennes sällskap. Förut har andra människor blivit sårade och arga när jag sagt till dem rakt ut att jag inte är intresserad av deras sällskap, men jag har inte förstått vad det berott på. Har jag sagt sanningen på fel sätt eller borde jag ha dragit lögner? Om jag inte får säga sanningen i en sådan här situation, vad ska jag hitta på för en lögn då? Ska jag kanske säga till arbetskamraten att jag aldrig under hela mitt liv kommer att kunna träffa henne eftersom min bror är svårt handikappad och jag kommer att behöva ta hand om honom resten av livet? Är det en bra lögn? Iofs finns risken att arbetskamraten får reda på från andra källor att min bror inte är handikappad och inte ens bor i Sverige, men finns det inte risker med alla lögner?
3. Jag vill göra slut på ett långvarigt förhållande. Nu har jag lärt mig att jag måste ljuga för mina arbetskamrater och bekanta om de sms:ar mig och frågar om jag vill träffas men jag inte är intresserad av deras sällskap. Jag har även lärt mig att jag inte bör säga att jag kommer att behöva ta hand om min handikappade bror resten av livet om min bror inte är handikappad. Däremot bör jag låtsas vara upptagen varje gång arbetskamraten hör av sig, eller så kan jag säga: ”nej, jag orkar inte idag” så att hon så småningom kommer att förstå mellan raderna att jag i själva verket inte vill träffa henne. Smart, nu har jag börjat göra så istället för att svara på frågan rakt ut. Men gäller detta i alla situationer där någon som jag inte vill träffa vill träffa mig? Vilken regel gäller om jag vill göra slut på ett långvarigt förhållande eller äktenskap? Ska jag hitta på samma lögn och låtsas vara upptagen så att killen så småningom förstår att jag egentligen vill göra slut? Jasså, i en sådan situation borde jag säga sanningen. Men varför då? Hur skiljer sig situationerna nummer 2 och 3 från varandra?
Ungefär sådana här dilemman har bekymrat mig under livets gång. Det var inte förrän efter att jag hade blivit diagnostiserad med Aspergers syndrom som jag på allvar började analysera på det här med lögner och ärlighet. Det som förvånat mig är att många människor jag känner säger att de inte alltid vill veta sanningen när de ställer frågor, och då undrar jag varför de då överhuvudtaget ställer frågan. Blir de ens glada över att höra att de ser bra ut om de inte kan vara säkra på att deras samtalspartner talar sanningen?
Imorgon kommer jag skriva om i vilka slags situationer jag förut sagt sanningen när jag egentligen enligt samhällets normer borde ha dragit en vit lögn. Hej så länge! 🙂
9 svar på ”Aspergers syndrom och vita lögner”
intressant ^^ det här är ett svårt område tycker jag om man själv vet att man inte ljuger eller drar en lögn och alltid håller sig till sanningen och är ärlig sen vart går gränsen emellan en sk VIT lögn och en VANLIG lögn sen beroende på ..vad handlar det om vilken situation hur har saker och ting uppfattats någonting som inte är på allvar eller så eller mera djupare på allvar finns många orsaker men en del saker så skojar man verkligen inte om eller ljuger på/om heller sen är det svårt veta om en part tar saker och ting på allvar eller ej men ifrån två håll handlar det om ärlig seriös öppen klar och tydlig rak på sak kommunikation så man förstår varann och om någonting som görs sägs som är en lögnaktig undanflykt så får den som kommit upp med den faktist finna sig i att hålla sig till den osminkade sanningen när det spricker och den kommer fram jag har fått höra ”säg sanningen det är det bästa för dig den kommer alltid fram” pyttsan det stämmer inte det finns som jag ser det 2 sanningar 1 den sanning som kommer fram utav sig själv sanning 2 är den som kommer fram ifall den som ljuger säger som det är en vit lögn är ju inte avsiktlig för att göra någon annan ledsen eller såra någon man kanske vill undvika en situation en sak som kan kännas jobbig för stunden ev vad vet jag men för en som inte har Aspergers borde det vara mer uppenbart självklar att själv inse när man nog ska säga sanningen och säga som det är när det är dags för det och sånt har tyvärr MÅNGA väldigt svårt för
Du har rätt i att människor ibland säger att det bästa är att säga sanningen men när man väl sedan gör det, har man gjort fel! Jag önskar att man kunde vara rakare när man kommunicerar med andra människor, men människor är ofta känsliga och kan ta illa upp av ärlighet. Därför har jag blivit försiktig med vad jag säger.
mjoo jag ahr märkt det också tom bland en del Aspergare med .. men då ska man nog vara lite försiktig med vad man frågar efter och så sanningen är inte alltid len och mjuk som man ska tro utan den kan göra väldigt ont och vara hård också jag har dock en erfarenhet utav att lögner speciellt medvetna lögner som har avsikt kan gå långt riktigt långt och göra ruskigt ont så jag håller mig ALLTID TILL sanningen och MÅSTE jag ljuga så tänker jag igenom VAD jag SKA säga också
Jag tror inte rådet, ljug så mycket som möjligt är nyckeln till att anses socialt smidig. Att lära sig säga sanningen utan att såra någon tror jag personligen vara det bästa sättet.
För att ta ditt exempel med frisyren. Själv hade jag valt att svara, det är en kul frisyr men jag tycker faktiskt att den förra klädde dig mycket bättre. Jag har lindat in det men personen som frågar vet nu att jag tycker det var snyggare förut utan att behöva använda ordet ful, för det är ju dessutom kanske inte frisyren som är ful, det är ju kanske så att den inte passar just väninnan.
Hur man säger saker har ofta stor betydelse. Jag hade kanske inte sagt till min arbetskamrat, jag vill inte fika med dig, du tråkar ut mig. Jag hade sagt, – jag är ledsen, men jag har för det mesta väldigt mycket att göra, jag känner att jag inte hinner att umgås med dig privat, men vi kan gärna dricka en kopp kaffe när vi är på jobbet. Då har jag förhoppningsvis gjort klart för att den relation vi har inte kommer att vara mer än arbetskamrater.
Men detta med sanning och vita lögner är ett svårt tema för oss alla och det är svårt att göra rätt 🙂
Själv har jag ju som berättat en vän som jag tror har Aspbergers. Efter jag har frågat om vi ska träffas och fått svaret nej, har jag då ställt frågan, -är det jobbigt att jag frågar, då fått svaret -nej, du kan fråga så ofta du vill, men det kan hända att jag säger nej. Har då frågat – vill du att jag frågar, har då fått svaret ja. Sanningen är sannerligen inte heller alltid lätt att förstå :-D!
Jag tror att människor definierar sanningen på olika sätt. Själv tycker jag att jag börjat ljuga mer med åldern. Och jag menar lögner som: ”det var trevligt att träffas” till en person jag egentligen inte bryr mig om och ”oj, vad intressant” till någon som pratar om sitt intresse som jag i själva verket tycker är väldigt ointressant. Jag ser sådana här saker som ”riktiga” lögner, men jag har förstått att om man inte vill såra andra och vara socialt smidig, måste man ibland ljuga 😉 Men det är möjligt att andra människor inte ser sådana här saker som lögner, och många kanske inte skulle se mig som en lögnerska även om jag själv gör det.
Om jag pratar med en person som jag vet är känslig, hade jag absolut kunnat säga: ”det är en kul frisyr men jag tycker faktiskt att den förra klädde dig mycket bättre” precis som du föreslog. Men egentligen ser jag det också som en stor lögn om jag inte tycker att frisyren är kul. Och till arbetskamrater jag inte vill umgås med har jag också börjat säga att jag har mycket att göra och jag inte hinner träffa dem privat, men det ser jag också som en stor lögn. För jag hade definitivt HUNNIT träffa dem på fritiden om jag verkligen hade velat det 😉 Jag känner många med Aspergers syndrom som tycker att man måste ljuga för att klara sig i samhället, men vad som är lögn och vad som är sanning är som sagt en definitionsfråga.
Vad bra att du hittat ett sätt att kommunicera med din vän! Själv tycker jag faktiskt att det kan vara kul när människor frågar mig om jag vill ses även om jag ibland säger nej 🙂
Fast grejen är ju att vita lögner kan uppdagas, och då blir man ju ännu mer sårad över att personen ljugit än om hen hade sagt sanningen från början! Ett tydligt exempel på det är när nån inte vill träffa en.. När man väl förstått att hen bara hittat på ursäkter för att slippa..alltså DET är ju sårande, om något!! Man skulle blivit mycket mindre sårad, plus sparat tid och energi, om personen sagt sanningen redan första gången man frågade!
Jag har verkligen undrat samma sak och jag håller med dig helt och hållet. Men många som jag har frågat om de uppskattar ärlighet har svarat mig att de föredrar att andra drar vita lögner till dem i vissa situationer. Jag har exempelvis varit med om att någon tackat nej till min födelsedagsfest med motiveringen att hen måste jobba, och då misstänkte jag att det var en vit lögn och personen egentligen inte ville komma på min fest. Men när jag senare fick reda på att det verkligen låg till så som jag hade misstänkt, blev jag lite ledsen! Däremot hade jag inte blivit sårad alls om personen hade sagt till mig något i stil med: ”Tack för inbjudan Paula men jag vill inte komma på festen, hoppas det är okej. Jag önskar er en rolig kväll och hoppas vi kan träffas någon annan gång.” Jag tycker inte att det är konstigt alls om någon inte vill komma på min fest och jag vill inte att någon ska känna sig tvingad att komma. Men jag har förstått att det är vanligt att dra vita lögner just i sådana här situationer!
Hej Paula,
Jag vill absolut inte att folk ska vara elaka mot mig, men vill ha ärlighet. Jag har nyligen träffat två gamla tjejkompisar från högstadiet, med middag och vin tre gånger. Fick höra att det var sååå trevligt och ”vi måste ses oftare nu”. (Fick diagnos förra året som 40-åring.)
Jag sms:ar och ringer emellanåt men de är båda så ”upptagna” av arbete, familj och barn. De arbetar inte ens heltid vilket jag gör. Dessutom har jag en cancersjuk katt som jag är hos veterinären med ca två gånger i månaden.
Får svar på sms efter kanske fyra dagar. Har nu skickat blomsterbud till den ena som tack för senast. Inget svar eller samtal..
Funderar på hur jag, som tycker det är väldigt viktigt att underhålla vänskap, och är lojal, ska hantera detta.
Har valt bort barn, då jag haft för mycket med mig själv, men är inte mitt engagemang och min tid lika viktig som deras? Dessutom har jag ingen sambo som avlastar med städning, räkningar osv.
Nyfiken på vad du tycker.
Hej Susanna!
Vad tråkigt att göra att du upplever problem med dina tjejkompisar. Nu vet jag inte alls hur de fungerar men jag kan tänka mig att olika människor har olika stort socialt behov och att när man är äldre (över 30) så orkar man inte längre umgås lika mycket med sina vänner som man orkade tidigare. Väldigt många av mina gamla vänner säger att de nuförtiden träffar många av sina gamla vänner ett par gånger om året vilket de upplever är fullt tillräckligt. Själv har jag inget stort socialt behov och orkar helt enkelt inte heller träffa kompisar varje vecka eller ens varje månad.
Jag har själv inga barn men många av mina gamla vänner som har skaffat barn säger till mig att det tar mycket mer energi att ta hand om barn än vad det gör att arbeta heltid. Bara att ha barn kan kännas som en 150% anställning och om man dessutom arbetar 50% utanför hemmet så upplever man kanske att man arbetar 200% jämfört med tiden då man inte hade barn. Dessutom tar en familj ofta mycket mental energi och engagemang, vilket gör att man inte alltid har den mentala orken att höras med vänner alltför ofta. Det kan bli för mycket. Och så är det även för mig trots att jag inte har barn. Jag orkar helt enkelt inte höras och ses för ofta. Jag har vid två tillfällen blivit sjukskriven för utmattningssyndrom och det var under terapin jag fick lära mig att inte tvinga mig själv att höras med vänner för ofta och att det är fullt tillräckligt att höras vid ett par tillfällen om året. Och för mig kan det ta minst en vecka innan jag svarar på SMS. Men man är olika där. Någon kanske tycker att det tar för lång tid om man inte får svar på ett SMS på en halvtimme och någon annan kanske tycker att man svarat snabbt på ett
SMS när man svarar inom tio dagar.
Kan det kanske vara så att du och dina vänner har olika stort socialt behov? Kanske kan du lägga ut en annons på aspergerforum där du söker vänner som inte har familj och barn och har orken att träffas lika mycket som du önskar? När man har ungefär samma behov när det gäller umgänge så är det en väldigt bra utgångspunkt.
Hoppas det löser sig!