Vi som har Aspergers syndrom har på ett eller ett annat sätt svårt för socialt samspel. Den klassiska bilden av en person med Asperger är någon som har ett avvikande sätt att prata, säger sårande saker, knappt svarar på tilltal osv. Men det som alla inte vet om är att svårigheter för socialt samspel också kan visa sig på ett helt annat sätt.
I mitt fall har det bland annat visat sig genom att jag varit alldeles för snäll och inte sagt ifrån. När jag säger det till andra människor, får jag ofta höra: ”men det där är ett typiskt kvinnoproblem, det har ingenting med Aspergers syndrom att göra”. Men det som människor inte alltid förstår är att det finns gradskillnader. Min snällhet och godtrogenhet har bland annat gjort att jag blev mobbad under hela grundskolan och hade förut svårt att knyta normala vänskapsrelationer. När människor får höra hur mycket jag egentligen gjort för andra människor och i vilka slags situationer jag inte sagt ifrån, blir de flesta riktigt chockade.
Att människor är för snälla beror ofta på att de inte vågar säga ifrån och att de struntar i sina egna behov. Men i mitt fall har det även berott på att jag inte förstått skillnaden på begreppen ”snäll” och ”för snäll”. Hela tiden fick jag höra att man skulle ställa upp för andra människor, och jag tolkade det mycket bokstavligt. Jag trodde på allvar att det betydde att jag alltid skulle göra det andra ville att jag skulle göra. När andra människor sa till mig att jag var för snäll, förstod jag inte vad de menade.
Det tog mig en mycket lång tid att förstå att vänskap handlade om att ge och ta, men tack vare att jag någon gång i 25-årsåldern fick tydliga förklaringar för sociala samspelsregler, är jag idag inte lika snäll längre. Jag måste dock erkänna att jag fortfarande kan vara för snäll i vissa situationer, men nu ligger problemet förmodligen på ungefär samma nivå som hos många andra människor, och snällheten är därmed inte längre någon funktionsnedsättning för mig.
Imorgon ska jag fortsätta skriva om ämnet och ta upp några exempel på situationer då jag förut inte sa ifrån. Hej så länge! 🙂
47 svar på ”Aspergers syndrom och socialt samspel”
låter som för mig .. det här .. man kan också säga givmild naiv godtrogen också man tror så väl så gott om andra och blir lätt att utnyttja leka med bara ta utav men ingenting ge tillbaka och då blir det som det blir och man är för snäll för att stå emot säga ifrån hävda sig ..jag har dock som tur är iallafall börjat lära mig sånt nu och jag har lärt mig känna igen eller ja jag gör det fortfarande om någon inte är bra för mig 🙂
Vad bra att du börjat lära dig att säga ifrån! 🙂 Annars är det lätt hänt att man blir utnyttjad.
Det där är ett dilemma. Sonen är väldigt snäll och hjälpsam men han ser inte när han blir utnyttjad. Han tänker väl om alla men förstår inte varför alla inte gör det.
Jag pratar med honom när jag uppmärksammat en situation men det är ju inte alltid man har sin mamma i släptåg
Oj, så var jag också i hans ålder. Jag var snäll mot alla och trodde i min naivitet att alla skulle vara lika snälla mot mig. Och jag tycker fortfarande att världen borde fungera på det sättet, men så fungerar det ju tyvärr inte.
Jag tycker att det är bra att du pratar med din son när du uppmärksammar att han varit för snäll, men det är viktigt att du inte ger honom skulden för han har ju inte gjort något fel. Det är ju de som utnyttjat honom som gjort fel och han har egentligen gjort rätt.
När du förklarar för honom vad ordet ”för snäll” betyder, räcker det inte alltid med att säga: ”du blir bara utnyttjad”. När jag förut hörde sådana saker, förstod jag inte riktigt vad som menades. Men min psykolog förklarade för mig tydligt att alla borde få ut lika mycket av vänskap. Hon förklarade att om jag bara gav och gav, var jag snäll men om andra struntade i mina behov och inte respekterade mina gränser var de inte lika snälla tillbaka. Då var vänskapen i obalans. Det tog mig en lång tid att förstå det, men till slut gjorde jag det 🙂
Och jag tycker fortfarande att världen borde fungera på det sättet, men så fungerar det ju tyvärr inte.
Jag har haft svårt att förstå varför inte alla är snälla tillbaka mot mig om jag är snäll mot dem. Jag har förstått att livet inte är så enkelt. Jag försöker vara hård mot de hårda och mjuk mot de mjuka men det är inte alltid så lätt att stå upp för sig själv.
Ja, det är riktigt svårt att stå upp för sig själv! Det känns som att man måste ändra på hela sitt tankesätt beroende på om man umgås med en hård eller med en mjuk person. Antingen ska man vara snäll och bjuda på sig själv eller så ska man vara på sin vakt och hålla koll på att man inte blir utnyttjad. Jag tycker att alla skulle tjäna på att alla skulle vara snälla mot alla, då skulle man inte behöva tänka på sådana saker.
Att kvinnor är för snälla beror ofta på att de inte vågar säga ifrån och att de struntar i sina egna behov.
jag tycker det är lite fördomsfullt att säga att kvinnor är snälla. Jag har träffat många kvinnor som inte är snälla och jag har träffat många män som är snälla. Jag tycker det är väldigt individuellt och jag tror inte kvinnor är snällare än män generellt.
Jag håller med dig Mats, det var kanske fel av mig att generalisera så här grovt! Anledningen till att jag skrev ”kvinnor” var att jag ofta får höra att mitt problem är ett typiskt kvinnoproblem och att snällhet inte har någonting med Aspergers syndrom att göra. Men jag borde istället ha skrivit ”Att människor är för snälla” för det finns ju också många män som är för snälla, och jag ska faktiskt ändra på det i inlägget eftersom du har rätt!
Du behöver inte ändra på inlägget för min skull. Så känslig är jag inte. Var inte för snäll nu Paula. 😉
Menstraution är ett vanligt kvinnoproblem. Graviditet är också ett kvinnoproblem i den mån det är ett problem. För att inte tala om livmoderhalscancer och bröstcaner. Så visst finns det kvinnoproblem. På motsvarande sätt är testikelcancer och prostatacancer typiska mansproblem. Men det finns alltid en risk att man är fördomsfull om man kallar ett problem för ”kvinnoproblem” eller ”mansproblem”.
Det finns människor som tycker att jag är snäll och ibland för snäll. Jag kan till viss del hålla med dem men samtidigt så tycker jag som du Paula dvs att man ska vara snäll. Det är inte jag som gör fel som är snäll det är ”alla” andra människor som inte är tillräckligt snälla. Jag kan så klart ibland vara dum och elak också. Jag är inte fullkomlig bara för att jag har Aspergers syndrom. 😉
Nej men allvarligt så ingår inte snällhet i kriteriet för Aspergers syndrom och ibland så tror jag att aspies naivitet förväxlas med snällhet.
Haha, den här gången var jag inte för snäll 😀 Jag tyckte faktiskt att du hade rätt, och det var därför jag rättade texten. Jag insåg att min formulering skulle kunna tolkas som att män inte skulle kunna vara snälla, och så är det ju inte. Jag kan själv bli irriterad om någon man säger: ”men vi män har ingen empati och det är därför ni kvinnor ska ta hand om barn”. Jag har träffat jätteempatiska män, och sen finns det också kvinnor som saknar empati.
Jeg synes å gi og ta er fryktelig vanskelig. Jeg vil så gjerne gi! Og når jeg da ikke får tilbake, skjønner jeg at jeg gjør feil. Det gjør vondt.
Ja, det är riktigt svårt att hålla en bra balans. Om ingen unyttjade någon annan i den här världen, skulle ingen behöva oroa sig och fundera på om man gett för mycket.
Jag förklarar nog ungefär som din psykolog
Vad bra! Om din son inte förstår fullt ut idag vad du menar, kommer han kanske förstå det i framtiden. För mig tog det ju också tid.
Spännande… Ser fram emot att fortsätta läsa.
Kul! Fortsättning följer imorgon 🙂
Jag är ju hellre för snäll än elak, och jag tycker att oftast har jag igen det. Men inte alltid, visst har jag blivit utnyttjad ibland. Jag har inte kopplat det till min AS förut utan sett det som en del av min personlighet, men å andra sidan är ju AS en del av min personlighet.
Men det är väl det där berömda ”lagom” som spökar igen. Lagom snäll, vad är det?
Ja, lagom snäll, vad betyder det egentligen? Hur mycket ska man tänka på andra människor och hur mycket ska man tänka på sig själv? Det är en fråga som jag förut funderade i över 10 års tid, och ibland sov jag inte ens på nätterna för jag bara funderade och funderade.
Snällhet behöver inte ha med Asperger att göra. Det finns ju en massa människor som är för snälla utan att ha Aspergers syndrom. Men just i mitt fall handlade snällheten mycket om att jag inte ens förstod att man inte behövde gå med på allt och att man faktiskt hade en möjlighet säga ifrån, och det betyder ju att jag inte förstod vanliga regler för det sociala samspelet.
Men egentligen är det svårt att veta var gränsen går mellan Aspergers syndrom och ens personlighet för AS är ju en del av ens personlighet, precis som du skrev. Hur jag skulle vara om jag inte hade Asperger har jag ingen aning om.
Jag har en amatörhypotes som går ut på att snällheten hos mig är en del av mina försöka att passa in i sociala umgängen och att jag kanske inte alltid förstår när jag blir utnyttjad pga mina sociala svårigheter. Min snällhet är enligt min amatörhypotes en kombination av medveten och omedveten snällhet. Den omedvetna snällheten har jag kompenserat genom att utveckla en misstänksamhet mot andra människor. Jag tror min misstänksamma attityd gentemot andra människor handlar om att jag kompenserar min brist på naturlig elakhet med att vara överdrivet misstänksam. För det är ju så att vissa personer med Aspergers syndrom är väldigt godtrogna medan andra är väldigt misstänksamma. Jag är misstänksam men misstänker att det finns en godtrohet hos mig i botten. Jag kan nämligen vara barnsligt godtrogen vid enstaka tillfällen.
Jag tror också att naivitet kan förväxlas med snällhet. Och även det här med att man inte alltid förstår de sociala samspelsreglerna tror många att det bara handlar om snällhet. Människor trodde förmodligen förut att anledningen till att jag var ”snäll” var att jag inte vågade säga ifrån. Att inte våga säga ifrån är ju ett vanligt problem om man är en osäker person.
Men i mitt fall handlade det ofta om att jag inte ens förstod att ”säga nej” fanns som alternativ. Och jag förstod inte vad det sociala samspelet gick ut på, jag förstod inte varför man skulle ha vänner osv. Och därför visste jag inte att det inte var okej att andra människor körde över en och att det inte var okej att vänner var elaka mot en. När man inte förstår sådana saker, har man stora svårigheter i det sociala samspelet.
Vad bra att du är självmedveten! Det är inte alla som är lika medvetna om sig själva som du är, Mats. Det är en styrka att kunna förstå sig själv och sitt eget beteende, tycker jag. Och det du skriver om godtrohet och misstänksamhet låter logiskt. När du har märkt att du varit godtrogen, har du kanske kompenserat din godtrohet med misstänksamhet.
Jag hoppas verkligen att du och Gösta har rätt i att man tjänar på att vara snäll. Själv är jag övertygad om att man iaf tjänar på att vara snäll mot de som är snälla mot en, men när jag var ”snäll” mot mina mobbare, mobbade de mig ännu mer. Fast när jag tänker efter, kan ”snällhet” egentligen vara fel ord att använda i det här sammanhanget. Jag tycker att jag är ”snäll” och ”omtänksam” när jag t ex ger pengar till tiggare eftersom jag då är fullt medveten om vad jag gör. Men när jag däremot sa inte sa ifrån till mina mobbare i skolan, handlade det förmodligen om naivitet och godtrohet istället eftersom jag inte förstod att man borde/kunde säga ifrån. Men i omgivningens ögon var jag ”för snäll”.
Hur jag skulle vara om jag inte hade Asperger har jag ingen aning om.
Du hade iaf inte varit du om du inte hade haft Aspergers syndrom. Min familj hoppas att jag får hjälp för mina svårigheter men de har samtidigt sagt att de inte för något i världen hoppas att jag blir botad från Aspergers syndrom för då har de förlorat den som är jag.
Det är inte en del av diagnosen Aspergers syndrom iaf. Det är ju ett som är säkert. Jag tror precis som du Gösta att man tjänar mer på att vara för snäll än att vara för lite snäll i längden. Det gäller bara att inte vara för snäll vi för fel tillfälle. Jag vill så gärna tro att man tjänar på att vara snäll iaf men jag är inte säker.
Jag känner igen mig! Jag är också alldeles för snäll alldeles för ofta. När jag var yngre var det annorlunda, då var jag mera bestämd, men med åren har jag tyvärr fått svårare att säga ifrån. Det handlar mest om att jag har svårt att säga nej eftersom jag då får skuldkänslor och känner mig elak. Dock har det blivit lite bättre på sistone, jag har sagt nej flera gånger och varje gång har det känts jobbigt i stunden men väldigt skönt efteråt! 🙂
Vad bra att du har blivit bättre på att säga ifrån. Jag känner igen det här med skuldkänslan. I barndomen handlade mitt problem mycket om att jag inte förstod jag borde säga ”nej”. Nu i vuxen ålder förstår jag däremot sociala samspelsregler bättre men jag kan ändå få skuldkänslor när jag säger ifrån, ett problem som jag förmodligen delar med många människor, både Aspergare och neurotypiker. Men precis som du skriver, brukar det kännas otroligt skönt efteråt när man vågat stå upp för sig själv 🙂
Jag får också lätt skuldkänslor när jag säger nej. Jag förstår inte varför jag får det.
Kan det vara så att du är rädd att du förstör väldigt mycket för någon annan om du säger nej? Så är det för mig. Jag förstår logiskt att jag knappast förstör någon annans liv genom att säga nej men mina känslor förstorar upp situationen. Men idag har jag lärt mig att ignorera dessa känslor och tänker logiskt istället.
För min del tror jag att det handlar om att jag är rädd att inte leva upp till människors förväntingar eller för att bli avfärdad som vän i fortsättningen om jag säger nej. Jag har svårt för att stå upp för mig själv särskilt om jag måste göra det när jag är oförberedd. Jag känner att jag slår ur underläge när jag ska hävda mig socialt mot andra människor.
Jag oroade mig också lite förut för att inte kunna leva upp till andras förväntningar. Och ibland hände det jag hade varit rädd för: människor blev arga och besvikna när jag sa nej. Men idag har jag bättre självförtroende och vill inte längre umgås med människor som inte respekterar mina gränser.
Att säga nej när jag är oförberedd tycker jag också är svårt. Men jag har hittat en jättebra strategi för såna situationer, nämligen att be om betänketid och säga att man återkommer med svar senare. Men det fungerar ju bara i situationer då det är okej att vänta med svar, ibland behöver människor hjälp med en gång och då är det svårt. Och sen gäller det också att komma ihåg att använda sig av den här strategin, ibland säger jag ja direkt och ångrar det senare.
Ja det där med betänketid kommer jag ihåg att du har tipsat om förut. Men du misslyckades med att använda dig av metoden den där gången utanför gymmet.
Jag skämtade bara om det där med gymmet.
Jag är bra på att säga nej om jag är inställd på att säga nej. Jag säger till exempel alltid nej till försäljare. Jag tror det handlar om svårigheter att välja också. Det handlar inte bara om att jag är rädd för att göra människor besvikna. Jag tror att jag har svårt för att säga nej för att jag har svårt för att välja och då blir det att jag hellre säger ja än nej när jag inte får betänketid. För jag är världens svåraste människa att sälja någonting till. Jag skrattar inombords ibland när jag ser en försäljare sikta in sig på mig. Jag tänker att den här killen får du inte sålt någonting till men det förstår du ingenting av. 😉
Jag säger också nej till försäljare! Förut gjorde jag inte alltid det, men det var riktigt länge sen. Jag måste också vara en av världens svåraste människor att sälja någonting till. Ingen försäljare från gatan har lyckats övertyga mig om att gå med på ett erbjudande. Om jag vill köpa något, går jag och köper det själv istället. Jag har alltid undrat om de som t ex säljer el- och telefonabonnemang på gatan verkligen lyckas sälja något, men med tanke på att yrkesgruppen finns, måste de lyckas med det.
Även om jag skulle vara intresserad av det som säljs så vill jag ändå läsa på om det på Internet först. Dessutom brukar det gå att beställa det billigare på Internet också. Försäljarnas prat om att erbjudandet bara gäller just nu är ett klassiskt psykologiskt försäljningstrick eftersom de vet att människan har svårare för att säga nej om den inte får betänketid. Det gäller alltså inte bara oss som har Aspergers syndrom utan alla människor men människor med Aspergers syndrom oss mer än andra människor.
Jag gör som du! Jag brukar säga till försäljarna att jag vill läsa på om produkten i lugn och ro och återkomma om jag skulle vara intresserad. Då brukar de svara att erbjudandet endast den där dagen, och jag svarar då att jag isåfall kommer att skippa erbjudandet helt. ”Men förstår du inte, du håller på att missa världens erbjudande”, säger de ibland men då svarar jag att det isåfall får blir så 🙂
Anledningen till att jag bestämde mig för länge sen att jag aldrig skulle tacka ja till erbjudanden på gatan var att jag var medveten om att jag kunde ha svårt för att säga nej om jag inte fick betänketid. Och jag vill ju inte fatta förhastade beslut.
Jeg gav gaver til alle, mennesker jeg ikke engang kjente. Og jeg klarer ikke helt å slutte med det.
Vad jobbigt! Jag har också gjort så. När jag gick på högstadiet, köpte jag glass till mina vänner nästan varje dag, och det var svårt för mig att sluta med det.
Varför köpte du glass till dina vänner varje dag? Försökte du ”köpa vänner” eller gjorde du det bara för att vara snäll? Jag tror vissa människor gör så för att andra människor ska vara snälla tillbaka mot dem men jag tror att det ofta leder till att den som gör så blir utnyttjad istället.
Jag vet människor som har varit mobbade som har försökt betala mobbarna för att inte bli mobbade.
Delvis berodde det på att jag ville vara snäll. Men den största anledningen var att jag ville ”köpa” vänner. Jag hade varit mobbad under hela låg- och mellanstadiet, så jag tänkte att jag behövde skärpa mig så att jag skulle få vänner, då skulle kanske mobbingen minska. Och jag ”skärpte mig” bland annat genom att köpa glass till mina vänner varje dag.
Det fanns även en till anledning till att jag behövde vänner: jag behövde hjälp på vissa lektioner. Om jag t ex inte visste på syslöjden hur man sätter upp en strykbräda, gjorde vännerna det åt mig ibland. Då slapp jag få utskällningar från lärarna för att inte kunna saker jag ”borde” kunna, de tyckte då att jag var lat! Jag var livrädd att mina vänner skulle överge mig för då skulle lärarna märka att det fanns otroligt många saker jag inte kunde som jag borde kunna. För att säkerställa att vännerna inte skulle lämna mig, köpte jag glass till dem. De krävde iofs aldrig att få glass, men å andra sidan tackade de inte nej till det heller.
Det kallar jag för att ha en social styrka för att dölja sociala svårigheter.
Ja precis! Och jag lyckades dölja svårigheterna riktigt bra genom att ha vänner jag alltid hängde med.
Hej!
Tack så mycket för din blogg! Jag fick nyligen diagnos AS och är 47. Just denna artikel har verkligen hjälpt mig att förstå mer än mycket. Att leva i landet där allt ska vara lagom när man inte själv vet vad gränserna alltid går är inte enkelt. Du sätter ord på många viktiga saker och händelser i mitt liv så återigen, jag är tacksam för att du delar med dig och jag får genom dig lära känna mig själv vid 47 års ålder.
Hej Catarina! Vad roligt att höra att du uppskattar min blogg. Måste ha varit skönt för dig att äntligen efter 47 år få en diagnos. Jag fick min diagnos för 11 år sedan, men jag minns fortfarande tydligt hur otroligt skönt det kändes att äntligen ha fått en förklaring till varför jag var som jag var.
Vad kul att höra att bloggen hjälper dig att lära känna dig själv bättre. När jag var ny i bloggandet, undrade jag om någon överhuvudtaget skulle orka läsa bloggen, och det är just sådana här positiva kommentarer från er läsare som gett mig energi till att fortsätta blogga. Så tack till dig och alla andra för att ni läser! 🙂
Tilli, du borde fråga om olika föreningar vill länka till dig eller samarbeta… För du har förmågan att sätta fingret på det som betyder något och är viktigt 🙂 Man är ganska ensam i en ny värld när man får diagnos efter halva livet och ska gå igenom en massa skeenden mm för att faktiskt förstå sig själv. Så de borde använda sig av dig för du kan konsten att uttrycka dig 🙂
Tack Catarina, vad kul att höra att du tycker att mina blogginlägg ger dig så här mycket, jag blir jätteglad! 🙂 Nu vet jag inte exakt vad du menar med föreningar, men jag är ju anställd på Ågesta Folkhögskola som föreläsare och samarbetar även med Medalgon Utbildning och Attentions projekt Vägar till jobb. Men jag hittas naturligtvis att ännu fler ska hitta till min blogg! 🙂
Tänkte på Autism- och Aspergerföreningen som täcker hela landet… Tror den hette det iaf… Du, du behöver inte svara men var tycker du man kan vända sig när man känner att man skulle vilja träffa liksinnade? Som fungerat (tycker man i alla fall) hela livet utan diagnos men sen får den och inser vad ”felet” var? Hur hittar man liksinnade?
Autism- och Aspergerförbundet har någon gång länkat till några av mina blogginlägg har jag för mig. De känner till mig i alla fall, de har också recenserat min bok i deras tidning 🙂
Nu vet jag inte var i landet du bor, men i många städer anordnas det träffar för personer med Aspergers syndrom, och många av dessa annonseras på aspergerforum.se under fliken ”träffar”. I Stockholm finns det t ex en diskussionsgrupp på Matteus skola var fjärde tisdag, och ett par gånger i månaden går ett gäng Aspergare ut för att äta eller göra andra aktiviteter tillsammans. Men det är inte alla på dessa träffar som fått sina diagnoser sent i livet, vissa har haft diagnosen sedan barndomen. Men gemensamt för alla är att man har diagnosen Aspergers syndrom/autismspektrumtillstånd.
Ett annat sätt du kan träffa likasinnade på är att skriva en kontaktannons på aspergerforum.se.
Åhhh, tack! Jag bor i Stockholm 🙂