Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism vill ha rutiner: att alltid göra saker på samma sätt. Men det som andra människor inte alltid tänker på är att det inte är nödvändigtvis vilka rutiner som helst som fungerar. Själva rutinen måste passa personen i fråga också. En rutin som fungerar för en person med Aspergers syndrom fungerar inte nödvändigt för någon annan och tvärtom.
Efter att jag blev diagnostiserad med Aspergers syndrom, var jag hemma i sju år med aktivitetsersättning, och jag saknade sysselsättning helt och hållet. Det som jag ofta fick höra var: ”Men ni som har Aspergers syndrom behöver rutiner, det är inte bra för dig att vara hemma på det här sättet för nu har du inga rutiner”.
Jag förstod inte alls vad dessa människor menade för jag mådde hur bra som helst när jag bara var hemma på dagarna! Jag hade dessutom rutiner hemma, exempelvis tränade jag på gymmet regelbundet samt tog en promenad varje dag innan frukost. Eftersom jag inte behövde stressa så mycket på dagarna och jag kunde koncentrera mig på mina specialintressen, fungerade mitt övriga liv också. Därför var det lätt för mig att hålla sovtiderna för det hände aldrig oväntade saker. Även om många har svårt för att förstå det, kändes mitt liv mycket meningsfullt på den tiden.
Rutiner som jobb och studier har däremot aldrig fungerat för mig, med undantag för mitt nuvarande jobb som Aspergerinformatör då jag åker runt och föreläser om Aspergers syndrom på olika orter. Inte ens de Asperger-anpassade studierna på Ågesta Folkhögskola fungerade för jag blev utbränd av att behöva vara i skolan klockan 9 många vardagar i veckan och att sitta i samma klassrum med fem andra elever i fem timmar. Även om jag ofta fick sitta i ett ensamt rum räckte det inte: jag var ändå tvungen att ändå åka hemifrån, och bara det tog energi.
Missförstå mig inte: Ågesta Folkhögskola är det bästa stället jag någonsin stött på! Personalen var mycket förstående när jag förklarade för dem att jag mådde dåligt och att jag ibland behövde stanna hemma. Det är inte alls skolan som det var fel på, utan ”felet” var att rutiner som studier eller jobb inte passar mig alls, oavsett hur Asperger-anpassat stället är. Trots att jag aldrig skulle orka plugga vare sig där eller någon annanstans igen, är Ågesta fortfarande ett superbra ställe, och det är tack vare personalens förstående attityd jag lyckades bli Aspergerinformatör trots min utbrändhet 🙂
Varför fungerar mitt nuvarande jobb som Aspergerinformatör då? Jo, det är för att jag får åka till föreläsningsorterna ensam, jag får planera föreläsningarna ensam och jag får utföra själva föreläsningen ensam. Min arbetsgivare Ågesta Folkhögskola har nämligen sett till att jag får arbeta självständigt: när jag jobbar hemma med föreläsningarna eller bloggen, får jag jobba exakt de tider när jag känner mig som piggast plus alltid helt ensam, utan att behöva åka någonstans hemifrån. Föreläsningarna får jag naturligtvis inte utföra de tider då jag själv vill, men det är ingen fara – jag föreläser nämligen högst 5 timmar i veckan, och ibland mindre. Därför blir jag inte lika utmattad på mitt nuvarande jobb. Jobbet fungerar bra och jag mår bra, men jag mådde faktiskt ännu bättre när jag hade aktivitetsersättning och i andra människors ögon inte gjorde något meningsfullt på dagarna. Trots att jag älskar mitt jobb, har jag mycket mer stress nuförtiden.
Med mitt inlägg vill jag säga att även om en person med Aspergers syndrom skulle må bra av rutiner, behöver det inte nödvändigtvis handla om sådana rutiner som ni neurotypiker tänker på, dvs arbete, daglig verksamhet eller studieplats. Vissa personer med Aspergers syndrom behöver visserligen sådana rutiner och mår bra av någon slags daglig sysselsättning, dock inte alla. Rutinerna kan lika gärna vara att sitta hemma år ut och år in och syssla med sina specialintressen!
17 svar på ”Aspergers syndrom och rutiner”
Jeg har mange rutiner! Jeg kan ikke leve uten. For det første, begynner ikke dagen før frokost. Enda jeg har anoreksi! Dagen kan ikke fortsette før frokost. Jeg må gjøre ting i rett rekkefølge. Da jeg tok førerkortet, kunne jeg automatisere noen ting. SOm at vi først satte oss inn i bilen, tok på bilbeltet, justerte speilene. Det ble en rutine. Når jeg ringer i telefonen, er alt veldig skummelt. Jeg vet ikke hva som sies i andre enden! Og vet ikke hvordan jeg skal svare på det jeg ikke vet. Og når nattevaktene kommer på jobb, må jeg alltid spørre hva de har gjort den dagen. For å ha noe å si. En frase de kan respondere på.
Jag förstår dig! Jag tror att rutiner kan vara en strategi för många av oss att få vardagen att fungera. Eftersom vi kan ha svårt för att automatisera, blir det ännu stressigare när det helt plötsligt händer oväntade saker! Därför är det lättare att leva efter rutiner: då vet vi vad som väntar oss så länge allt går enligt planerna.
Det er så fint å skrive med noen som forstår! Og det gjør du. Takk, Paula!
Tack själv för att du läser, HL! 🙂
Det där med en folkhögskola som har en aspergerlinje känner jag igen,som när min son gick på en sådan.Det fanns ju ett ämne på schemat som heter ”Livskunskap” och det lade skolan stor vikt vid,eleven skulle efter en dag på skolan sedan delta i städning och tvätt,samt även laga mat på helgerna tillsammans.Det skulle till och med städas i allmänna utrymmen,så min son blev riktigt stressad av detta,för han började där för att läsa in det han hade missat i sin skolgång.Själv har jag ju haft olika jobb genom livet och där jag jobbat ensam har ju helt enkelt varit bäst,men jag har ju också jobbat i team,då kan det bli problem med olika viljor,där finns det alltid små chefer som ska bestämma.I dag är jag pensionär för en helt annan orsak än asp/adhd och kan ju säga att det är bra mycket bättre när jag styr mina dagar helt själv och kan säga nej till det som inte passar mig,jag har ju lärt mig idag att inte bry mig om några kommentarer om att du är allt bra lustig du.Jag ser ju att det finns s.k neurotypiker som heller inte lever som dom lär.Sen det med individanpassade studier på en folkhögskola skulle allt behövas ses över i framtiden som jag känner,studierna måste ju vara viktigare än att städa och tvätta,samt laga mat.Kan också tänka mig att vardagsekonomi är viktigare,där finns det nog stora problem att hantera en låg inkomst t.ex.Du hade nog tur att du fick bra handledare och personal på din folkhögskola.Känner att det inte har hänt så där värst mycket sedan 60-talet i skolan,med synen på personer som har svårt i skolan faktiskt
Ja, jag kommer ihåg att du hade berättat om den där Aspergerlinjen som din son hade gått på. Jag kan inte sluta förvånas över att de inte ens kunde göra vissa anpassningar på en Aspergerklass för det fanns ju en anledning till att skolgången inte hade fungerat för din son! Jag tycker att Ågesta Folkhögskola var individanpassad, men jag upptäckte att det inte passar mig att plugga i ett klassrum, oavsett hur individanpassat det är för det tar mig på krafterna. Om jag ska plugga, måste det vara distans som gäller, och då vill jag inte ha så lite socialt samspel som möjligt. Du har rätt i att jag hade tur som kom till Ågesta, det är jag mycket tacksam för!
Vad bra att du inte bryr dig om andras kommentarer. Det gör jag inte heller, men å andra sidan har det ibland varit frustrerande när jag försökt få LSS-handläggare och läkare att förstå hur jag fungerar.
jeg opplever heldigvis ikke at man skal normalisere meg lenger. Jeg får lov å være annerledes og ikke følge alle rutiner. For eksempel dusjer vi en gang i uken, for det tar mange krefter for meg. Men vi planlegger dagen og det er viktig for at jeg skal være forberedt. At det er en utine. Og at det skjer på samme måte hver gang.
Bra sagt önska lss min dagligverksamhets chef och min familj kunde fatta det ochså att MINA rutiner inte behöver vara de konstiga bara för att jag inte gör som de gör suck jaja nån gång kanse de fattar tack för alla dina bloggar paula det ärr så skönt att läsa dom och känna i allefall i några minuter att man nog inte är så konstig endå=)
Vad skönt att min blogg hjälper dig att acceptera dig själv! Men det som jag tycker är tråkigt att andra inte förstår dig! 🙁 Många påstår att de vet vad Aspergers syndrom är, men sedan verkar de ändå inte förstå att det som fungerar för neurotypiker inte alltid fungerar för oss. Eller att en viss rutin kan fungera för en Aspergare, men inte för en annan. Så okunskapen är tyvärr fortfarande stor!
Jeg er glad Paulas blogg hjelper deg og! Kanskje hun ser hvor viktig hun er? Jeg håper det!
Tack för dina fina ord, HL! 🙂
Jättebra inlägg! 🙂 Du har verkligen hjälpt mig att förstå mig själv bättre nu efter att jag fått min aspergerdiagnos!
En sak som jag upptäckte när jag läste var att du hade skrivit ”utbränning” men det heter ”utbrändhet”. Ville bara påpeka det 😉
Tack, Josefin! Vad roligt att höra att jag hjälpt dig att förstå dig själv bättre 🙂 Och ett stort tack för rättelsen! Människor har faktiskt påpekat flera gånger att det heter utbrändhet, jag vet inte varför jag ändå fortsatt säga fel ibland, haha! Men nu har jag rättat det i inlägget! Och du får gärna påminna mig i framtiden om jag skulle glömma det och råka skriva fel igen 🙂
Jag behöver inte rutiner men jag behöver uppleva en mening i vardagen. Jag vill ha ett mål med dagen oavsett om det är att gå en långpromenad, skriva en text utföra en arbetsuppgift odyl. Dessutom är det viktigt att jag upplever sysselsättningen meningsfull och intressant. Väldigt många saker blir inte gjora för att jag tycker det är ”för tråkigt/jobbigt” tex att betala räkningar, lämna in handlingar till myndigheter osv.
Det är som med bokläsandet. Om jag är intresserad av boken då kan jag läsa en bok på flera hundra sidor i sträck men om jag inte är intresserad då måste jag ladda en hel dag innan för att ens orka öppna boken.
Jag behöver också uppleva en mening i vardagen, det är mycket viktigare än rutiner även om jag tycker om att livet är förutsägbart. Alla behöver förmodligen uppleva mening med livet. Många upplever att deras liv saknar mening om de bara sitter hemma, och därför behöver de arbete/studieplats/daglig verksamhet.
Mitt liv är däremot meningsfullt om jag får syssla med mina specialintressen, men eftersom neurotypiker och även många Aspergare saknar specialintressen, är det säkert svårt för dem att sätta sig in i det. Jag i min tur har svårt för att sätta mig in i varför man behöver sysselsättning för att uppleva mening med livet och varför många upplever livet som meningslöst om man sitter hemma och gör det man tycker om 😉 Människor tycker att mitt liv är mycket mer meningsfullt nu när jag föreläser om Aspergers syndrom, men jag kan själv inte förstå varför det skulle vara mer meningsfullt nu än förut när jag levde på aktivitetsersättning. Idag är jag lycklig och stressad, då var jag lycklig och stressfri!
Vad bra skrivet! Jag har hel sjukersättning. Mycket känslig för stress. Mår bäst hemma. Jag har rutiner: promenad, disk, broderi, ta hand om sonen när han kommit hem från skolan. Så måste jag planera in besök hos kuratorn. Tycker det räcker! De har försökt få mig att börja på daglig verksamhet men jag vägrar! De förstår inte!
Kul att du gillar inlägget, Elisabet! Det låter som att du har fullt upp hemma. Jag har inga barn, men jag hade ändå alltid något att göra när jag var hemma med aktivitetsersättning. Jag hade aldrig tråkigt.
Jag fick också förklara ständigt varför jag inte ville börja på daglig verksamhet. Men anledningen till att jag hade beviljats aktivitetsersättning var just att jag inte orkade ha sysselsättning utanför hemmet. Daglig verksamhet hade dessutom varit alldeles för socialt för mig, tror jag för jag ville bara vara ifred. Nu efteråt tänker jag att det var tur att jag lyssnade på mig själv! Tack vare att jag fick återhämta mig i många år hemma, fick jag plötsligt energi att börja föreläsa. Daglig verksamhet är en viktig LSS-insats, men LSS-handläggarna måste vara medvetna om att det inte passar alla.