Tidigare har jag skrivit lite om mina erfarenheter av dejting och kärlek bland annat här och här. Men en fråga som jag ännu inte tagit upp är fysisk närhet. Vad jag menar med fysisk närhet är kramar, att man håller om varandra, håller händer osv.
Fått flera mejl
Jag har under den senaste tiden fått en del mejl från personer som är tillsammans med någon med Aspergers syndrom eller autism, och några av dessa personer har skrivit ungefär samma sak: deras partners vill ha fysisk närhet men endast på sina egna villkor. Ibland blir Asperger-parten ledsen om hen inte får tillräckligt mycket närhet, men när hen sedan väl i andra stunder får närhet, drar hen sig undan. Och deras partners har frågat mig om det är något jag känner igen och om jag skulle kunna hjälpa dem att förstå Asperger-partnerns beteende bättre.
Är en myt
Personligen känner jag inte igen mig alls, utan mitt ”problem” är något helt annat. Jag råkar vara en person som nästan alltid vill ha kramar om jag har ett förhållande, till och med mycket mer än många neurotypiker jag träffat (men vill alltså inte ha närhet från vem som helst utan endast från personen jag är tillsammans med, annars klarar jag mig mycket bra utan). Jag vill alltid bli omhållen när jag är tillsammans med en kille och jag vill att vi ska hålla händer när vi är ute och går. Så det är definitivt en myt att alla med asperger skulle avsky fysisk närhet.
Behöver ensamtid också
Jag vill däremot ofta vara helt ensam och syssla med mina specialintressen väldigt, väldigt mycket, jag behöver nämligen extremt mycket ensamtid, men om jag hade pojkvän och vi var i samma rum, skulle jag definitivt vilja att vi höll om varandra hela tiden! Om vi sedan inte träffades alls på några månader, skulle det inte göra mig något, men när vi väl sedan träffas, vill jag att vi tar vara på tiden och håller om varandra!
Är ovanlig åt andra hållet
Egentligen skulle inte detta varit något problem annars, men jag har gjort erfarenheten att många andra människor är tvärtom: till skillnad från mig vill de träffa sina partners minst två gånger i veckan vilket är tok för ofta för mig, men när man sedan umgås med varandra, orkar de oftast inte hålla om mig hela tiden (okej, möjligen orkar de om vi är nykära men inte annars), och då tycker jag att det blir för lite närhet 😉 Mina behov krockar med andra människors helt enkelt, och då blir det ett problem.
Olika förklaringar
Eftersom de som mejlat mig vill lära sig att förstå sina Asperger-partners beteende bättre, har jag frågat några av mina vänner om de känner igen sig i det här med att man bara vill ha närhet ibland, men det är tyvärr ingen som gör det. Men beteendet beror nog på att många med Aspergers syndrom har ett långt återhämtningsbehov, och ibland behöver man dra sig undan människor helt enkelt. Sedan kan aspergarnas perception ändras från dag till dag, och vissa dagar upplever de det som extremt obehagligt med fysisk närhet.
Eftersom jag personligen inte känner igen mig i detta, ber jag er om hjälp idag, mina bloggläsare. Känner någon igen sig i det här? Finns det stunder då ni absolut inte klarar av närhet, och hur känns det för er då?
23 svar på ”Aspergers syndrom och fysisk närhet”
Hej Paula.
Jag tycker mycket om det du kallar fysisk närhet, kramar, hålla om varandra, hålla händerna och även sex. Jag kramar gärna även mina barn och de som jag räknar som mina nära vänner. Och när jag har en partner vill jag gärna ta på och hålla om henne när vi träffas.
Ibland kan jag dock känna en motvilja mot kroppslig kontakt just om det inte sker på mina villkor. En motvilja som bottnar i att jag då känner mig låst och ofri. Det låter väldigt egotrippat, jag vet, men inte desto mindre är det så. Det var mera så förr, nu har jag lärt mig att om jag bara kan ta mig förbi den spärren så kan jag ändå njuta av närheten. Det tog lång tid för mig att lära mig ta mig förbi det, men jag tycker det varit värt det för det gör mitt liv bättre och rikare.
Jag har, som du, ett mycket stort behov av att vara ensam och göra mina egna saker. När min fru levde, och när mina barn bodde hos mig, kunde det ibland vara lite problematiskt, ofta fick jag gå undan för att få vara ensam, men vi lärde oss att hantera det.. Idag har jag väldigt svårt att tänka mig att bo tillsammans med någon igen, det skulle inkräkta alldeles för mycket på mitt ensamhetsbehov. Bättre då att, som även du verkar föredra, träffas någon gång i veckan eller någon eller några gånger i månaden. Då kan jag njuta av att vara ensam och göra vad jag vill, och behöver för mitt psykiska välbefinnande, resten av tiden. Till saken hör också att jag möter rätt mycket folk i mitt arbete, och det gör att mitt behov av ensamhet och återhämtning blir ännu större än vad det annars skulle vara.
Så att ja, i viss mån känner jag igen mig i det dina frågeställare beskriver, men inte helt och hållet.
Tack för att du förklarade hur det fungerar för dig med närhet, Gösta! Din förklaring hjälper säkert många som mejlat mig för att fråga om hur det fungerar med närhet när man har Asperger. Jag tycker faktiskt inte det är egotrippat för ens känslor kan man inte rå för, och man ska inte göra något mot sin vilja. Men bra att du har kunnat ta dig förbi den spärren och att du känner att ditt liv är rikare nu! 🙂
Precis som du, skulle jag inte heller kunna tänka mig att bo tillsammans med någon igen. Aldrig! 🙂 Om jag någon gång i framtiden träffar någon att bli tillsammans med, kommer jag nog isåfall vilja vara särbo och träffas när det passar båda. Hellre träffas för sällan än för ofta, så resonerar jag 😉
Jag har funderat en del just på det här med den optimala träffrekvensen. Det är ju säkert olika för olika personer, men de flesta som har ett förhållande verkar ju vilja träffas så ofta som möjligt. Men varför? Är det för att de verkligen vill det, eller är det för att de fått lära sig att det ska vara så? Eller har de helt enkelt svårt för att vara ensamma?
Och om då en sån som du eller jag förälskar oss i någon som tycker det optimala är att träffas varje dag, eller kanske t om bo ihop, hur löser man det? Går det ens att lösa? Jag har ingen aning. Har du?
De flesta kvinnor jag har varit med har inte kunnat förstå det här med mitt behov av ensamhet, de har tolkat det som att jag inte brytt mig tillräckligt om dem. Det har inte hjälpt att jag försökt förklara, de har ändå inte förstått det. Och då funkar det förstås inte i längden.
Jag har också undrat exakt samma sak som du, Gösta. Varför är det så? Jag har alltid tänkt att andra par faktiskt vill vara tillsammans jämt, men en vän till mig tycker att många bara inbillar sig att det är så parförhållanden ska vara, helt enkelt för att alla andra gör så i vårt samhälle. Eller är det kanske så att vissa vill vara tillsammans jämt på riktigt, medan andra bara följer normen? Men jag är helt blind inför det här hur andra tycker att saker och ting ska vara utan jag följer alltid min egen väg.
Om någon som är som du eller jag träffar någon som vill träffas varje dag, ser jag bara två möjliga lösningar:
1. Man möts på mitten
2. Man gör slut
Vilket av dessa alternativ man sedan väljer är upp till var och en. Är man beredd att kompromissa och mötas på mitten och kanske träffas varannan dag eller kommer det att sluta med att någon eller t om båda parterna blir missnöjda? Sådana här frågor bör man fundera på.
Det är normalt att vilja ses ofta. Så fungerar man utan autism.
Ja men har man autism kan de bli jobbigt att jämt ha ett påhäng
En person utan asperger njuter av social interaktion. Det gör livet värt att leva! Såklart vill man då också interagera med sin partner, som man ju valt att dela livet med. Partnern utan as-diagnos vill helt enkelt få sociala intryck, precis som en person med as kanske vill ha mer av andra slags intryck. Många av oss utan asperger mår bra av att socialt synka med andra!
Ja, så är det! Men sen är ju alla autistiska personer olika också så det går ju såklart inte att generalisera. Många aspergare fungerar precis som många neurotypiker på den här punkten så alla är olika.
Jag har märkt att jag skiljer på personer som jag har sexuellt intresse av och andra människor jag tycker om, eller hur man ska säga.
När jag är i ett förhållande och har en pojkvän så vill jag nästan alltid ha fysisk närhet, och gärna träffas relativt ofta.
Men med t.ex. min mamma så finns det ofta tillfällen då jag absolut inte vill att hon rör mig, även om vi kramas osv annars. Oftast är det när jag blir arg/missförstådd eller när det är mycket intryck.
Där skrev du något intressant, Pleu! Jag har också tillfällen då jag inte vill att t ex mamma rör vid mig, och det är just såna tillfällen du nämner. Men om jag är i ett förhållande vill jag också alltid ha fysisk närhet (men däremot inte träffas ofta :)) Så på den punkten fungerar vi likadant!
Hej allesammans!
Jag har alltid tyckt det varit obehagligt med fysisk kontakt och jag har alltid haft mycket stort behov av ensamtid. (Och jag fick diagnosen atypisk autism vid 40 års ålder). När jag träffade min man och vi planerade att flytta ihop så var jag rätt orolig hur det skulle gå, men han har liksom hamnat innanför min egen-cirkel. Alltså, jag behöver fortfarande ha lika mycket ensamtid ifrån alla andra, men det gör mej inget att han är närvarande. Snarare att jag känner mej halv utan honom, beroende av att ha honom där. Och honom kan jag krama hur mycket som helst 🙂
Men ja, det händer också att det ibland snurrar runt så mycket i min skalle att jag inte orkar fysisk kontakt ens med honom, men det är inte så ofta.
Hej Ulrika!
Vad roligt att höra att allt har fungerat bra med din man! När jag var gift, orkade jag umgås med min man oftare än med andra, men jag ville ändå ha rätt så ofta ensamtid utan honom. Men alla vi funkar ju olika 😉
Jag har haft förhållanden som tagit slut pga svartsjuka, när jag behövt min ensamtid har min partner trott att jag träffat andra!!!
Att vara otrogen har aldrig funnits i min värld, förstår inte es hur folk orkar med det, för de känslor jag lägger på en partner är så ärliga och uttömmande för att inte säga utlämnande att det inte finns tillstymmelse för något annat.
När jag älskar någon så gör jag det på riktigt!!!
Däremot har jag även haft förhållanden som tagit slut för att jag inte klarat av att dela sovrum i längre förhållanden.
Har då fått höra att jag är konstig och inte älskar personen i fråga, men det har tagit så mycket av min energi att jag har haft svårt att sova.
I ett förhållande vägrade min partner att ha delade sovrum och det slutade med att jag började kissa på mig i sängen pga att det blev så obehagligt att dela hans energier!!!
Annars är närhet kramar sex och hålla handen varit något jag älskar.
Hej Liselotte! Jag förstår dig verkligen. Jag behöver själv också ensamtid precis som du men det har verkligen ingenting med att göra med att jag skulle träffa andra utan jag behöver helt enkelt tid till återhämtning. Jag har själv funderat på varför andra människor tror att man träffar andra eller inte älskar sin partner om man inte träffar sin partner på ett tag eller behöver ensamtid för i min värld är det helt olika saker. När jag var gift med min exman träffades vi vid ett tillfälle inte på över 6 månader eftersom han var i sitt hemland och jag fick ibland frågan om jag aldrig hade lust att träffa andra. Jag blev förvånad över frågan för det finns absolut inte i min värld att vara otrogen!
Hoppas du hittar någon som förstår dig och som du passar ihop med! Om någon anklagar dig för att du inte älskade din före detta kille pga att du inte ville dela säng med honom skulle man lika gärna kunna anklaga honom för att inte ha älskat dig för att han inte lyssnade på dina behov. Jag skulle själv inte ens passa ihop med någon som blir svartsjuk lätt för jag behöver ensamtid, jag reser ofta själv bort när jag föreläser och jag har killkompisar och det har verkligen ingenting att göra med att jag inte skulle vara kär.
Vi lever i en fri värld (iaf ganska fri – här i Sverige åtminstone), så jag förstår inte riktigt vad man ska med en partner till – om man vill vara för sig själv så mycket…? Det är klart att det är upp till varje par att bestämma och om
båda är nöjda med att ses några gånger i månaden, så fine…
Men om man har barn och familj så funkar det inte att den ena ska ha massor med egentid och drar sig undan.
Inte heller funkar det om den ena partnern ingått ett förhållande just för att man älskar sin partner och vill leva med den och tillbringa tid med den man älskar.
Det är väl bättre att vara singel och träffa vem man vill, när man kan – istället för att vara i nåt slags ”låtsasförhållande…?”
Ett förhållande är ju att man valt att ha den människan i sitt liv. Att ses några ggr i månaden eller några ggr per år – är det ett förhållande?
Om man har så otroligt mycket behov av att vara för sig själv, borde man vara ärlig med det från första början och tala om hur man vill ha det, så att ens eventuella partner kan ta ställning till det.
Hej Raxu!
Det kan vara svårt att förstå andra som har andra behov än man själv, men man kan mycket väl vilja ha ett monogamt förhållande även om man behöver mycket egentid. Det jag tycker är fel är att döma ut andras förhållanden genom att kalla dem för ”låtsasförhållanden”. Självklart fungerar inte ett förhållande om partnerna ha olika behov oavsett vilka behov det är man har. Det viktiga är att man aldrig tar för givet att ens egna behov är ”rätt” och den andre partens ”fel” eller att man utgår ifrån att den andre inte älskar sin partner bara för att man själv har andra behov än partnern. De allra flesta människor ingår ett förhållande för att man älskar sin partner så det är inte på något sätt unikt för folk som vill ses ofta! Och självklart ska man alltid vara ärlig från början oavsett om man förväntar sig att man är tillsammans 24 timmar om dygnet (sådana personer finns också!), behöver mycket egentid eller är något däremellan. Båda parterna kommer att bli besvikna om den andre förväntar sig något helt annat av förhållandet än vad man själv gör och det är bådas skyldighet att berätta om sina förväntningar.
I juni flyttar jag ihop med min ”aspi” partner. Vi har träffats ett år nu, pga av avståndet mellan oss har han bott mer eller mindre hos mig sen dess. I början åkte han hem efter 1-2 dagar och va hemma 2 nu är det mer att han åker hem 1 gång i veckan o hemma 1 Max 2 dagar. Jag har fått lära in hur hans återhämtningsfaser fungerar. Han har börjat kunna ha de hemma hos mig men, jag bor trångt o lyhört. Vi flyttar till en stor gård med 5 rum, stort garage till min partners stora lycka 😊 stor trädgård o ett stall för mina hästar sen ligger gården vid en skog 🌳 o partnern älskar gå i skogen o plocka svamp. Vi har bägge olika intressen så vi kommer kunna utöva ensamtid på olika ställen på gården. Vi har även bestämt att partnern väntar med att göra sig av med sin lägenhet och flyttar in på gården i lugn o ro. Men bara att han kan gå ut o pula med sitt i garaget kommer förhoppningsvis ge honom än mer återhämtning än vad han kan få när han är hos mig i min lilla lägenhet. Jag tror att vårt val att flytta ut så är det sättet som gör att vi kan bo ihop. Vi bägge älskar att sova nära varandra när vi är tillsammans och han håller alltid om mig när vi somnar. Han kan även säga när vi inte sover tillsammans att han inte sover lika bra som när jag ligger bredvid. Sen har han senaste tiden haft mkt i huvudet just nu pausar han med att följa nyheterna tex. För att han spinner på i sitt huvud när det kommer rapporter om främst klimatet och nu kriget i Ukraina. Jag tror hans hjärna tänker katastrofhantering och han planerar hur vi ska överleva katastrofer. Han är en prepper. Men det gör mig trygg för är det nån som kan överleva en katastrof så är det han o han preppar för oss bägge nu ibland får jag bromsa honom lite i vad vi ska preppa men oftast är det i mina ögon sett kloka o genomtänkta saker ❤️
Så fint att ni hittat varandra ♥ Jag är glad för din skull, och jag är säker på att han också är jätteglad över att ha dig eftersom du visar förståelse för hans återhämtningsbehov. Låter jättemysigt att bo vid en stor skog. För mig hade det varit drömmen!
Hej Paula !
Jag har varit tillsammans med min partner i snart 1 år och 6 månader, han har inte fått någon diagnos ännu, men allt stämmer in på honom när man läser om Asperger. Eller någon light version av diagnosen, han klarar av allt själv, han jobbar och pluggar samtidigt, samt har sin dotter hos sig varannan vecka, hans energi tycks aldrig ta slut. Med där emot kan det ta månader för honom att göra små saker , som skicka in ett papper eller städa .
Han har rutiner , men inte lika fasta, det är mer moment som måste finnas med varje dag, men ingen speciell tid eller liknande .
Han äter samma lunch varje dag och har gjort i flera månader nuvarande att tröttna, vilket jag förstått är vanligt också.
Han har två specialintressen, fotboll och träning, som han kan precis allt om.
Samt att han har inget intresse i att träffa mina vänner eller min son, samt att han inte har några egna vänner, förutom en som han tränar tillsammans med ibland .
Han har nästan inget som helst behov av närhet, men vet att det är något viktigt för mig så han försöker ge mig det jag behöver.
Känner attest verkar vara enorma olikheter på människor med just denna diagnos, vilket jag finner fascinerande.
Lyssnade på din ljudbok nyligen… älskade dem ! Finns din andra bok som ljudbok?
Vad bra att du är så här förstående för hans egenheter! Det låter också som att han också tar hänsyn till dina behov eftersom han vet att du behöver närhet, vilket är jättefint. Vad bra att ni kan mötas på mitten!
Vad roligt att du gillade boken! Mig veterligen finns inte min debutbok På ett annat sätt som ljudbok. Det är förlaget som har rättigheterna till boken, och så som jag har förstått det har de inga planer på att ge ut den som ljudbok tyvärr. Den finns inte heller längre till salu, men däremot finns den att få tag i på bibliotek!
Aspergerkvinnor är bättre för mig att vara ihop med eftersom man förstår varandra bättre då.
Jag har varit gift tre gånger har fyra barn och åtta barnbarn. De får kramar närhet. Men mina Exmän hade svårt att förstå mig, den siste ville jämt kramas och smekas och de vart bara jobbigt blev missförstådd många gånger. Sen ville aldrig ha oralsex vilket han tyckte var konstigt eftersom han sa andra kvinnor älskade de. Egentligen hade jag bara sex för att få barn. Alla klagade att jag hellre umgicks med barnen än dem. Jag reste överallt och vart i nästan alla världsdelar. Jag ammade mina barn länge då fick jag höra jag var äcklig . Två ammade jag till fem år, en i tre år och en 2,9 år. När jag grät och blev ledsen blev jag hånad . Har aldrig blivit fysisk misshandlat men just sexuellt och psykiskt just via manipulera och blanda hot med smicker. Aldrig ekonomiskt heller eftersom jag vägrat dela ekonomi. Så jag föredrar nu bara en manlig vän
Vad tråkigt att du råkat ut för sexuell och psykisk manipulation i dina förhållanden! Jag beklagar verkligen.
Vad gäller värderingarna om amning så upplever jag att det är kulturellt. Här i Sverige anses det av någon anledning vara äckligt att amma sina barn när de passerat en viss ålder, men det finns andra kulturer där det förekommer utan att någon ifrågasätter det. Det är tyvärr vanligt att döma ut de som skiljer sig från kulturella normer.