Precis som jag skrev igår, har jag utöver Aspergers syndrom och ADD även specifik fobi, nämligen kräkfobi. Min fobi var extrastark när jag var yngre, men idag har den blivit bättre även om jag fortfarande har en släng av fobin kvar. Jag får fortfarande ångest när jag ser kräkningar, men ångesten är inte lika starke längr. Idag kan jag leva med fobin och den påverkar inte mitt liv i lika stor utsträckning längre.
Vad är det som gjorde att min fobi blev bättre då? Jo, det var KBT. Under terapin fick jag utsätta mig för min rädsla i små doser. Vi besökte akutmottagningar under vinterkräksjukesäsongen (ett riktigt mardrömsställe för oss kräkfobiker), vi besökte offentliga toaletter och jag fick hemuppgifter i form av att bland annat åka tunnelbana utan att få byta plats en enda gång.
Det var ångestfyllt att göra hemuppgifterna, speciellt en fredagskväll när en full kille som såg ut att må illa satte sig i bänkraden på andra sidan. Min ångest bara steg och steg, och till slut besannades min rädsla: han började faktiskt kräkas på riktigt! Alla andra resenärer bytte plats men jag fick ju inte göra det så jag satt kvar. Psykologen berömde mig efteråt för att jag hade varit så modig. När jag började utsätta mig mer och mer på det här sättet minskade ångesten så småningom, och idag kan jag åka kommunalt utan den minsta ångest.
Nu när jag har börjat jobba som aspergerinformatör och börjat hålla föreläsningar om Aspergers syndrom på olika ställen runt om i Sverige och Finland har jag under resorna exponerats ännu mer för min rädsla, men oftast har det gått bra. Men de senaste dagarna har jag exponerats ordentligt. I fredags åkte jag tåg från Helsingfors till Lahtis för att föreläsa, och precis innan jag skulle stiga av tåget i Lahtis hörde jag en manlig resenär kräkas på toaletten.
Det var en jobbig upplevelse, och därför kändes det ångestframkallande att stiga på tåget igen dagen efter för att ta mig tillbaka till Helsingfors för tänk om någon skulle kräkas igen? Eller tänk om det skulle vara samma tåg som dagen innan och det skulle vara kräkpartiklar och bakterier kvar på tåget? Långsökt jag vet, men så här tänker en fobiker. Men jag tröstade mig med att det troligen inte skulle vara samma tåg och att det var mycket osannolikt att någon skulle kräkas igen.
Tyvärr hade jag ropat hej alldeles för tidigt. När jag steg på tåget, hörde jag en äldre kvinna i sätet precis framför mig beklaga sig för konduktören att hon mådde illa. Jag frös till is. Tänk om hon skulle börja kräkas? Och mycket riktigt, efter ungefär tjugo minuter kräktes hon i en påse. Jag höll på att brista ut i tårar. Något sådant här hade inte hänt på länge, och nu hände det två dagar i rad! Vilka var oddsen att jag skulle hamna i fel vagn två dagar i rad?
Tyvärr steg min ångestnivå så högt att jag inte klarade av att åka ända till Helsingfors utan jag steg av vid nästa station. Men trots att jag flydde från situationen är jag faktiskt stolt över att jag klarade det här för jag har ju gjort enorma framsteg. Om det här hade hänt flera år tidigare så hade jag haft ångest i flera dagar framåt och inte sovit på nätterna och hade kanske till och med sjukskrivit mig från jobbet. Men nu har jag sovit bra och inte känt speciellt mycket ångest under dagarna. Det har jag KBT:n att tacka för! 🙂
6 svar på ”Aspergers syndrom och fobier, del 2”
Vilken otrolig otur du hade som råkade ut för kräkningar två dagar i rad! Jag har kan bara minnas att jag en gång i mitt liv bevittnat någon som spytt faktiskt. Skönt att KBT:n hjälpt dig så mycket!!
Åh, vilken tur du harsom bara en gång bevittnat någon som spytt! Tyvärr har jag sett ibland människor kräkas i tunnelbanan på fredags- och lördagskvällar. Det händer ganska sällan tack och lov, men ibland händer det 🙁
Ja, det var verkligen otur att jag råkade ut för kräkningar två dagar i rad. Imorgon ska jag åka till Blekinge och föreläsa och kommer ärligt talat ha lite ångest över att stiga på tåget. Men att jag skulle råka ut för kräkningar även denna gång skulle vara mycket osannolikt, så jag kan nog slappna av 🙂
Du får åka privatvagn i fortsättningen. Jag vet inte hur det fungerar i Finland men i Sverige kan du ansöka enligt LSS om ett speciellt tågkort som gör att SJ utrymmer hela vagnen för din skull. Det blir bara du och konduktören i hela vagnen. De andra resänärerna får sitta eller stå i de andra vagnarna i mån av plats. De som inte får plats får hänga på utsidan av tåget.
Haha, när jag läste min kommentar lite hastigt först tänkte jag en sekund att du faktiskt menade allvar 😀 Men hur som helst låter det lockande. Då skulle det inte vara någon större risk att jag skulle råka ut för kräkningar om konduktören inte skulle råka vara magsjuk vill säga. Vilken otur det skulle vara!
Jag kanske skulle kunna vara lite snäll och låta de stackarna som står på utsidan av tåget komma in i min privatvagn om de går med på att skriva på ett kontrakt där de lovar att inte kräkas under resan 😀 😀
Haha, när jag läste min kommentar lite hastigt först tänkte jag en sekund att du faktiskt menade allvar
Det gäller att vara på sin vakt för med Mats vet man alldrig om det är på skoj eller allvar. Nej men seriöst så är den här sortens humor ett problem för mig som jag tror jag behöver ha i åtanke när jag träffar andra människor. Jag skojar ibland så här med andra människor men de förstår inte att jag bara skojar med dem. Det tar mig på största allvar. Jag tycker att det är så vansinnigt att man skulle kunna få en hel vagn för sig själv och att andra resenärer skulle tvingas klämma ihop sig i de andra vagnarna eller tom hänga utanför tåget att det bara inte kan vara sant. I min värld är det uppenbart att jag skämtar. Men många människor tror att jag menar allvar och så tycker de att jag är konstig som säger som jag gör.
Det kan vara bristen på icke verbala signaler som lurar dem. Jag säger som jag gör med normal ton och allvarlig min vilket lurar de normalstörda. De tror jag menar allvar trots att det jag säger ordagrant inte kan vara någonting annat än ett skämt. Det är lite intressant. Vi som har Aspergers syndrom påstås ibland vara lättlurade. Men hur lättlurade är inte normala människor? Säg någonting som omöjligt kan vara sant men säg det med allvarlig min och normal röst och de normalstörda har gjort Neil Armstrong sällskap på månen.
Nu tänker Paula. Neil Armstrong. Vilket löjligt namn. Vem är det? För att du ska slippa söka på honom så säger jag att Neil Armstrong är typ som Madonna och Lady Gaga fast tvärtom.
Hahahaha! 😀 Ja, jag har verkligen lärt mig vid det här laget att man ska vara på sin vakt med Mats för man vet aldrig. En gång gick jag ju t om med på en av dina kommentarer när du skrev att du brukade äta banan med skalet på. Du lät ju så allvarlig! Den här gången läste jag din kommentar igen och såg att du hade skrivit att de andra resenärerna måste klämma ihop sig, och då fattade jag att det bara inte kan stämma.
Vi med Aspergers syndrom kan ju ibland vara lättlurade precis som du skriver, men om neurotypiker har gått på det du har sagt måste det vara pga bristen på icke-verbala signaler. Jag har också varit med om att människor trott att jag menat allvar när jag skämtat.
Du gissade rätt, Neil Armstrong hade jag aldrig hört talas om 🙂 Men hur kan man vara tvärtom än lady Gaga och Madonna? Undrar vad deras motsats skulle kunna vara.