När jag var nydiagnostiserad med Aspergers syndrom, diskuterade jag med min psykolog om hur jag ibland reagerar på olika saker annorlunda än många andra människor. Mot vissa saker kan jag reagera ovanligt kraftigt, och då får jag höra att jag är för känslig. Samtidigt bryr jag mig inte lika mycket om andra saker som många andra skulle bli ledsna eller kränkta över, och då kan andra människor undra varför jag inte blir ledsen. Min psykolog förklarade för mig att detta inte är ovanligt bland personer med Aspergers syndrom och autism.
Förut visste jag inte riktigt varför jag var känsligare än andra människor i vissa situationer och okänsligare i andra, men sedan såg jag ett mönster: Jag förstod att jag kan bli riktigt, riktigt ledsen om någon av mina närmaste är irriterad på mig eller inte tycker om något jag gör, och då kan jag börja gråta och älta i flera dagar. Jag skulle exempelvis bli riktigt ledsen om någon av mina boendestödjare eller nära vänner kritiserade mig för något jag gjorde eftersom jag tycker mycket om mina boendestödjare och nära vänner, och därför är det mycket viktigt för mig att bli omtyckt och accepterad av dem. När jag känner att någon jag tycker mycket om inte tycker om något jag gör, får jag höra att jag tar åt mig alldeles för lätt.
Däremot bryr jag mig inte speciellt mycket om vad främlingar och halvbekanta tycker om mig eftersom dessa personer inte är viktiga i mitt liv. Därför oroar jag mig inte för att göra bort mig eller för att inte bli omtyckt av dem. Jag minns en gång när en tjej jag kände sa att jag hade fula skor på mig men jag blev varken chockad eller ledsen eftersom denna tjej inte tillhörde min närmaste krets. Andra människor som hörde hennes uttalande tyckte att jag borde ha blivit kränkt, och tydligen hade hon sagt andra kränkande saker till mig utan att jag hade märkt det. Men eftersom hon inte var någon viktig person i mitt liv, brydde jag mig inte om vad hon tyckte om mig. Och därför gjorde tjejens beteende inte mig ledsen alls.
En gång för några år sedan när jag hade en stor födelsedagsfest hemma hos mig, började en av mina kompisar ragga på min dåvarande pojkvän inför mig. Men jag blev inte kränkt över hennes agerande eftersom jag aldrig hade sett tjejen som en nära vän även om vi umgicks ibland. Det enda som betydde något för mig var hur min pojkvän agerade i situationen, och han avvisade naturligtvis tjejen. Han agerade helt rätt vilket jag alltid hade vetat om att han skulle göra i en sådan situation, och därför blev jag inte upprörd.
Om vi leker med tanken att den här tjejen hade varit en nära vän till mig eller om min dåvarande pojkvän inte hade avvisat henne hade jag reagerat extremt känslosamt. Då hade jag börjat gråta, jag hade skällt ut dem och känt mig extremt kränkt, men eftersom hon inte var någon viktig person i mitt liv och jag litade på pojkvännen, brydde jag mig inte speciellt mycket. Däremot har tjejen inte varit min kompis längre efter denna händelse, och jag kommer aldrig återuppta kontakten med henne igen trots att jag och min dåvarande pojkvän inte är tillsammans längre. Även om jag inte reagerade känslosamt på hennes agerande, tänker jag logiskt: och min logiska hjärna säger att jag inte vill umgås med en tjej som jag inte kan lita på.
När andra människor säger till mig att jag är extremt känslig eller att de beundrar min styrka för att jag inte bryr mig om vad andra tycker, vet jag idag att det inte stämmer. Jag är varken stark eller extremt känslig i alla situationer, utan jag är snarare ovanligt okänslig för hur främlingar och halvbekanta beter sig mot mig och ovanligt känslig för vad mina närmaste gör och säger.
6 svar på ”Aspergers syndrom och ett annorlunda känsloliv”
Du är nog som de flesta, Paula! :). Däremot undrar både jag och min sambo om jag är riktigt ”normal” (ursäkta uttrycket,hehe) eftersom det är tvärt om för mig! Tex: om min pappa säger att mina byxor är skitfula för att det är hål på knäna (vilket faktiskt har hänt; och det var ju modernt ett tag med jeans med stora hål på knäna 😉 och att han tycker det ser för jävligt ut… Då brydde jag mig inte, tog inte alls åt mig. Jag vet ju att min pappa älskar mig och att han inte vill mig nåt illa! Likadant när jag bråkar med sambon.. Alla hårda ord skakar jag bara av mig, för jag vet ju att han älskar mig vad han än säger! Däremot när någon främling kommer med en elak kommentar… Ojojoj! Då tar det hus i helvete! Jag resonerar som så att någon som inte känner mig eller vet ett dugg om mig ska fan inte yttra ett ord! Jag får värsta utbrottet och fattar ej hur hen kan anse att hen har rätten att kommentera mig.. Sen går jag hem och storgråter, ringer till psyk, och är arg och upprörd en vecka..typ! Alltså, nån jag inte känner vet jag ju inte varför de kläcker ur sig en elakhet, jag förstår inte dennes avsikt, och tror då automatiskt att hen hatar mig och vill mig illa! Och jag fattar inte varför hen vill mig illa, eftersom vi aldrig setts förr. Blir så arg & förtvivlad över hur främlingar kan ta sig rätten att göra mig illa bara sådär! Hänger du med i mitt resonemang?
Jag tror inte att jag är som de flesta, i alla fall de flesta människor som jag känner för jag är betydligt känsligare än de när mina närstående kritiserar mig och mycket okänsligare när det gäller kritik från bekanta och främlingar. När jag gick i skolan, sa exempelvis mina klasskamrater till mig ofta att jag var så ful att de ville kräkas när de såg mig och att jag borde gå hem och ta mitt liv. Men jag tog ändå inte så värsta illa upp (även om jag självklart inte tyckte att det var jättekul att höra såna saker) för mina klasskamrater tillhörde inte min närmaste krets, så därför var det inte lika viktigt för mig om de hatade mig eller inte.
Om mina föräldrar däremot småklagade på något, kunde jag börja gråta för minsta lilla och må dåligt i flera dagar. Mina föräldrar kunde bli chockade över att jag var så känslig men jag älskade ju dem och därför var det jätteviktigt för mig att de alltid skulle vara nöjda med mig i exakt alla situationer. Min expojkvän som jag var tillsammans med i några år tyckte också att jag var alldeles för känslig, att jag överreagerade kraftigt i många situationer och blev upprörd över helt onödiga saker samtidigt som mina vänner som inte stod mig lika nära undrade hur någon kunde tycka att jag var för känslig för de hade aldrig sett en sån sida av mig. Men jag har två olika sidor antar jag 😉
Jag förstår verkligen ditt resonemang och det låter logiskt när du berättar det. Du vet ju att din sambo och familj älskar dig men du vet inte om främlingar hatar dig eller inte. Men jag antar att jag inte bryr mig om främlingar hatar mig eller inte samtidigt som jag är rädd för att mina närstående slutar tycka om mig. Jag antar att det är så jag fungerar 😉
Några tips då, hur ska jag bemöta elaka människor som ger sig på mig tex i mataffären eller på stan? Kan tillägga att i 8 fall av 10 är det en tjej/kvinna som kränker mig! Go figure! 😉 Men jag är jätteless på att jämt & ständigt bli behandlad så! Jag har jobbat stenhårt med min självkänsla och den (självkänslan) är rätt bra nu! 🙂 Men ledsen blir jag ändå! Finns det inget sätt att bara få främmande människor att sluta vara elaka mot en?? Kram till dig!
Vad tråkigt att höra att du möter elaka människor 🙁 Nu vet jag inte vad dessa elaka människor säger till dig exakt men om de säger något taskigt rakt ut så kan man antingen säga ifrån eller ignorera dem beroende på vad som känns bäst för en själv. Fast jag vet att det kan vara svårt att säga ifrån! Jag brukar själv oftast ignorera om det är en främling som är otrevlig men ibland händer det faktiskt att jag säger ifrån. Det händer också ibland att människor blir irriterade på mig om jag blockerar vägen för andra utan att märka det eller om jag tappar något eller inte hittar, men oftast brukar jag inte säga något då. Om jag möter en otrevlig person så är det oftast en tjej/kvinna i mitt fall också! Det har hänt väldigt sällan att en man varit otrevlig mot mig. Kram tillbaka och vad roligt att höra att din har en bra självkänsla nu! 🙂
Vid 71 års ålder har jag insett att jag har aspbergers. Ett helt liv har gått med många lidanden och sorger. Nu när jag insåg min diagnos, (tänker inte belasta sjukvården för att få den bekräftad), nu känner jag mig lugnare och kan hantera livet bättre. Jag är född i Finland, men flyttade därifrån som trotsig 17-åring.
Men jag har blivit superkänslig för min lillebror, retstickan. Han är superduktig på att retas så att mottagaren reagerar känslomässigt. Men det han säger är oskyldigt.
Nu när covid kom började han dagligen publicera statistik på facebook över smittade i Finland och Sverige. Inte ett ord utöver detta. Detta skapade debatt. Svenskar och sverigefinländare på besök blev hotade, mobbade och allmänt illa bemötta. Det blev allmänt så, inte bara pga hans inlägg, media i SF var duktiga mobbare också.
Till slut blockerade jag honom och hela hans familj på fb och insta. Känner mig ledsen över att inte kunna ha kontakt med min bror. Men jag vill inte ha att göra med sådana som mobbar och uppviglar folk, även om det är min bror. Han är också väldigt skrytsam och berättar om sina kontakter och vilka fantastiska saker han går vara med om.
Igår upptäckte jag att han börjat följa en förenings insta konto, ett konto jag ansvarar för. Jag blev så totalt upprörd, helt ifrån mig. Ologiskt javisst, men varför reagerar jag så starkt? Har inte förstått det än. Känner mig nästan som våldtagen. Är det en aspberger reaktion? Är fortfarande störd i mitt innersta.
Jag klarar inte av att ringa honom. Han kommer inte att förstå, han har ju inte gjort nåt…. Det är så jobbigt att reagera så här.
Men min insikt är också en lättnad, nu kan jag hantera olika situationer bättre, undvika vissa, vara tyst och inte argumentera, osv. Är jobbigt än så länge och inte naturligt. Är ju då van att vara annorlunda, svårt att var normal 🤐
Och denna coronasituationen gör inte livet lättare precis.
Hej Hedwig!
Jag tog bort ditt efternamn i kommentaren ifall du vill vara anonym. Vad skönt att du har förstått att det är asperger du har och slipper fundera på det nu. Som svar på din fråga så finns det många aspergare som är känsliga men det är svårt att säga om det beror på att många aspergare har varit missförstådda så mycket under uppväxten att de blivit överkänsliga eller om det beror på att aspergare tolkar känslor annorlunda.
Vad tråkigt att höra att du tagit illa vid dig! Du skulle, om du vill, kunna skriva ett mejl till din bror och förklara hur du känner. Det låter för mig som att han inte menar något illa och det inte har varit hans avsikt att mobba dig. Det är också möjligt att han kommer att känna sig attackerad om du anklagar honom för mobbning så du skulle kunna förklara att du är väldigt känslig och att du egentligen förstår att han inte menar något illa. Det är möjligt att han inte alls förstår och inte har tagit till sig budskapet om han känt sig anfallen.