En fråga jag fått via mejl är hur jag ser på ältande. Ältar vi med Aspergers syndrom och autism mer än andra och vad tror jag isåfall att det beror på?
Enligt min erfarenhet har vi med Aspergers syndrom ofta en tendens att fastna och oroa oss för saker. Anledningen till att jag ofta oroar mig beror troligen på att jag har en tendens att fastna i allt. Jag koncentrerar mig ofta på endast en sak eller en idé åt gången, och då spelar nästan ingenting annat någon roll för mig.
Oftast har denna egenskap varit en tillgång för mig: när jag fastnar i mina specialintressen och tänker på dem, mår jag bra. Jag har aldrig tråkigt när jag är hemma: jag har alltid någonting att göra och vet inte ens hur det känns i kroppen när man är rastlös. Vad jag vet har jag nämligen aldrig känt mig rastlös i hela mitt liv. Jag skulle aldrig någonsin byta bort denna egenskap i att fastna för det gör att jag har lätt för att känna lycka.
Men tyvärr har detta fastnande även en baksida: jag har en tendens att oroa mig lite för mycket och fastna i tankar i stil med: kommer jag få behålla mitt boendestöd? Tänk om jag inte skulle orka behålla mitt jobb i framtiden och det inte blir någon ändring i sjukförsäkringsreglerna, vad händer då? Tänk om jag blir hemlös?
Det som hjälpt mig mot ältandet är att jag målar upp en bild i min hjärna och tänker mig hur det skulle bli om det värsta skulle inträffa. Om jag faktiskt skulle bli hemlös, vilket inte alls är troligt, skulle jag väl få tigga på pengar på gatan och försöka överleva. Om jag inte skulle få behålla mitt boendestöd, skulle jag kunna anställa en städare. Om jag inte hade råd, skulle jag väl få leva i ett ännu stökigare hem. När jag målar upp de allra värsta scenariorna i min hjärna, blir jag lugn på något sätt, och då inser jag dessutom att det värsta troligen inte ens kommer att inträffa.
En annan strategi som jag har mot ältandet är att jag tillåter mig själv att ha en orostund varje dag om det är något som oroar mig. Då bestämmer jag mig exempelvis att jag får oroa mig en kvart eller en halvtimme om dagen. Om jag inte kan sluta oroa mig när tiden har gått ut, skriver jag ner mina orotankar på papper, vilket faktiskt hjälper förvånansvärt bra! 🙂
Däremot har jag aldrig haft en tendens att älta gamla oförrätter. Visst, jag blev mobbad i skolan och jag har blivit illa behandlad många gånger tidigare i livet, men det viktiga för mig är inte vad som varit utan det viktiga för mig är vad som händer nu. Om jag fokuserar på det positiva istället för det negativa, mår jag otroligt mycket bättre!
Samtidigt har jag märkt att det är bra för mig att även fokusera på det negativa till en viss grad: om jag endast fokuserar på det positiva blir jag allför nöjd, och på mitt jobb som Aspergerinformatör behöver jag drivkraft för att försöka göra en förändring. När jag föreläser om Aspergers syndrom, kan jag ju inte tänka på att vi Aspergare borde vara tacksamma för allt vi får för det är faktiskt mycket som inte fungerar i samhället och lagarna efterföljs inte! För min del gäller det alltså att ha en balans mellan det positiva och det negativa 😉
10 svar på ”Aspergers syndrom och ältande”
En fråga jag fått via mejl är hur jag ser på ältande. Ältar vi med Aspergers syndrom och autism mer än andra och vad tror jag isåfall att det beror på?
Bra fråga. Jag tror att bristande föreställnignsförmåga (fantasi) kan vara en förklaring dvs att vi har svårt för att föreställa oss saker vi inte vet och därför tar det säkra före det osäkra och befarar det värsta. Men det är bara en gissning. Jag tycker din förklaring att man hakar upp sig på saker också låter trovärdig. Jag vet inte vad det beror på. Jag har alltid varit en orolig själ som sett hotbilder framför möjligheter.
Tänk om jag blir hemlös?
Du kan bo på din balkong och hyra ut din lägenhet till mig. Jag kan hjälpa dig med bloggen inifrån lägenhten. Är du snäll får du även använda lägenhetens internetuppkoppling och dörr så du slipper klättra på fasaden för att komma in och ut ur lägenheten.
Bristande föreställningsförmåga kan säkert också vara en förklaring varför vissa ältar. Det kan också vara så att ältandet har olika orsaker hos olika människor.
Jag bodde faktiskt ett tag på balkongen under en sommar för några år sedan eftersom min lägenhet var full av människor under en längre tid. Eftersom jag ville vara själv och inte hade lust att bli blöt i regnet satte jag upp ett tält. Det går säkert bra att bo så på vintrarna också, bara man klär sig varmt! Då får jag försöka vara så snäll som möjligt mot dig så att du skriver bra blogginlägg på min blogg och att jag slipper fixa ett stege och klättra ner på fasaden när jag vill gå ut och plocka blåbär.
Bristande föreställningsförmåga kan säkert också vara en förklaring varför vissa ältar.
När jag tänker efter så tror jag att bristande föreställningsförmåga kanske snarare förklarar varför människor med Aspergers syndrom oroar sig förhållandevis mycket.
Sedan kanske bristande föreställningsförmåga leder till att man har svårt att tolka människor vilket trots allt förklarar en del av ältandet. Amatörneurolog Mats har talat.
Jag är inte helt övertygad om att en bristande föreställningsförmåga är förklaringen just i mitt fall, men naturligtvis kan jag inte veta helt säkert. Men jag kan absolut tänka mig att det är förklaringen i många fall! En bristande föreställningsförmåga förklarar exempelvis varför många med Aspergers syndrom inte vågar prova på nya saker, och sedan blir de kanske nöjda och gillar den nya aktiviteten när de väl provat.
Nä nä. Försök inte. Blogginläggen får du allt skriva själv. Jag hjälper dig bara att administrera bloggen. Dessutom får du låna min (dvs din lägenhets) internetuppkoppling och dörr. Men bara om du är snäll som sagt.
Jag bodde faktiskt ett tag på balkongen under en sommar för några år sedan eftersom min lägenhet var full av människor under en längre tid. Eftersom jag ville vara själv och inte hade lust att bli blöt i regnet satte jag upp ett tält.
Rollerna är ombytta. Nu vet jag inte vem det är som skojar med vem. Är det sant att du har bott på din egen balkong medan andra har bott i din lägenhet? Det låter ju helt stört. Snälla berätta bakgrunden till att du bodde i ett tält på din egen balkong. Jag är nyfiken.
Nä nä. Försök inte. Blogginläggen får du allt skriva själv. Jag hjälper dig bara att administrera bloggen. Dessutom får du låna min (dvs din lägenhets) internetuppkoppling och dörr. Men bara om du är snäll som sagt.
Okej, vad snällt att du låter mig att skriva blogginlägg med internetuppkopplingen. Då har jag någonting att göra under dagarna på balkongen.
Rollerna är ombytta. Nu vet jag inte vem det är som skojar med vem. Är det sant att du har bott på din egen balkong medan andra har bott i din lägenhet? Det låter ju helt stört. Snälla berätta bakgrunden till att du bodde i ett tält på din egen balkong. Jag är nyfiken.
Haha, det är faktiskt helt sant! Människor verkar av någon anledning reagera på det, kanske beror det på att det inte tillhör vanligheterna precis. Iofs är det kanske en överdrift att säga att jag bodde på balkongen för jag var ju oftast inne i lägenheten på dagarna. Jag hade en inneboende som hade en gäst hos oss, och samtidigt hade jag själv också en annan gäst som behövde någonstans att bo. Jag vill inte dela mitt rum med någon annan, och jag ville ha avskildhet när jag exempelvis ville läsa en bok. Därför bestämde jag mig för att sätta upp ett tält på balkongen och bosätta mig där.
När jag var inne i tältet, kändes det som att jag var ensam, en känsla jag aldrig fick när jag var inne i lägenheten. Det enda som var lite jobbigt att hantera var omgivningens reaktioner. Jag förstod aldrig varför det var en så stor grej att bo i ett tält på sin egen balkong ett tag, jag tyckte och tycker fortfarande att det var en praktisk lösning i det här fallet och dessutom var det roligt att bo där 🙂 Och skulle absolut kunna tänka mig att göra om det! Men vissa människor tyckte däremot att jag inte borde berätta för någon om att jag bott i min egen balkong för det låter tydligen inte normalt. Men jag har aldrig påstått att jag är normal, så därför kan jag lika gärna berätta det, tycker jag! 😉 😉 Har t om skrivit om det i min nästa bok som ännu inte publicerats!
Jag förstod aldrig varför det var en så stor grej att bo i ett tält på sin egen balkong ett tag, jag tyckte och tycker fortfarande att det var en praktisk lösning i det här fallet och dessutom var det roligt att bo där
Det är som när barn tältar i trädgården. Tälta på låtsas liksom. Alla som har balkong kanske skulle prova att tälta på balkongen. Det kan vara ett bra genrep inför sommarsemestern.
Och skulle absolut kunna tänka mig att göra om det! Men vissa människor tyckte däremot att jag inte borde berätta för någon om att jag bott i min egen balkong för det låter tydligen inte normalt.
Nej normalt är det inte men vad gör det.
Det är som när barn tältar i trädgården. Tälta på låtsas liksom.
Jag tältade ofta i trädgården när jag var barn, och jag förstår fortfarande tjusningen i det! Jag har aldrig vuxit ur det liksom. Jag skulle kunna tänka mig att sätta upp ett tält i mitt vardagsrum och sova där på skoj, men då skulle det vara svårt för min boendestödjare att städa så det skulle inte vara värt det. Plus att hantverkare och andra som skulle komma hem till mig och inte känner mig väl skulle förmodligen undra 🙂
Nej normalt är det inte men vad gör det.
Ja eller hur? 😉 Normala saker brukar jag inte ens gilla!
Tack Paula för svaret!
Jag tittar på samma filmer om och om och om…
Jag oroar mig för samma problem om och om och om…
Jag fotograferar samma motiv om och om och om…
Jag spelar samma spel om och om och om…
Det är som hjärnan är satt på repeat
Jag upprepar även ofta vad jag säger en gång till, inte för att jag känner mig tvungen utan det är något som bara sker
Hälsningar Robert
Jag var tvungen att le lite eftersom jag känner igen mig i din beskrivning, det där låter så bekant! 🙂 Det här har säkert med ”repetitiva intressen och beteenden” att göra som nämns i diagnoskriterierna. Jag kan också läsa samma bok om och om igen, tänka samma tankar om och om igen, oroa mig samma problem om och om igen, och när jag var barn kunde jag lyssna på samma barnlåt om och om igen och spela samma dataspel om och om igen under hela dagen. I princip är jag glad att jag har den här egenskapen, men när det gäller att oroa sig för problem är det naturligtvis negativt. Så det är på gott och ont, tycker jag.